Thesis (MPhil (Information Science))--University of Stellenbosch, 2009. / This thesis explores the notion of communities of practice, and in particular how they make sense of their environment in order to create knowledge and enable learning. Traditionally communities of practice are viewed as stewards of expert knowledge, but this thesis argues that they are better understood as sensemaking phenomena. Chapter one introduces the theory of sensemaking as developed by Karl Weick. This chapter introduces the seven properties of sensemaking. It also explores organisational sensemaking by taking the intersubjective and generic subjective levels of sensemaking into account. Chapter two focuses on the literature on communities of practice as self-organising knowledge structures. Three structural aspects of communities of this kind are introduced, namely domain, community and practice. Following Etienne Wenger two additional aspects of communities of practice—namely meaning and identity—are analyzed as these provide the basis for a link to sensemaking theory. In the final part of this chapter the downside of communities of practice is reviewed as they do not only present opportunities but also unique challenges for organisations. Chapter three combines the conclusions from the previous two chapters by interpreting communities of practice from a sensemaking perspective. The seven properties of sensemaking are applied to communities of practice and the role of meaning in communities of practice is viewed through the lens of sensemaking. Furthermore the role communities of practice might play in enhancing the phases of organisational sensemaking is indicated. Chapter four concludes that communities of practice indeed function as sensemaking phenomena in their environments. It is argued that nurturing communities of practice as centres of sensemaking could be advantageous to organisations and recommendations are made on how to best achieve this.

Syftet med föreliggande studie är att med avstamp i tanken om det livslånga lärandet, via teorier om situerat lärande, vilka utvecklats av Jean Lave och Etienne Wenger och i kombination med teorier om informellt lärande och lärande gemenskaper, undersöka hur aktivt deltagande i en facebookgrupp för förskoleanställda kan förstås som bidragande till dessas kompetensutveckling. Mina två frågeställningar fokuserar på vilka kategorier av pedagogisk kompetens som väcker störst engagemang samt vilka språkhandlingar deltagarna nyttjar för att skapa förutsättningar för lärande i diskussionerna. Genom att besvara dessa frågor kan jag visa att en majoritet av diskussionerna går att placera i någon av Lee S. Shulmans kategorier för pedagogisk kompetens (PCK) och därmed kan beskrivas som praxisrelaterade. Jag kan också beskriva de språkhandlingar som tydligast skildrar en lärande ambition hos deltagarna som varande rådgivning respektive tips. Med hjälp av dessa språkhandlingar kan deltagarna tränga in i de pedagogiska frågeställningarna och skapa förutsättningar för ny eller utvidgad kunskap under diskussionens gång. Studiens resultat visar att facebookgruppen dessa diskussioner äger rum i kan beskrivas som en lärande gemenskap. Här ägnar sig deltagarna åt ett frivilligt, demokratiserat, informellt lärande i syfte att utveckla den egna pedagogiska kompetensen eller verksamheten. Av resultatet har jag kunnat göra ytterligare observationer: Med utgångspunkt i hur diskussionerna i den dominerande kategorin (KEC) präglades av att vara mer praktik- än praxisnära resonerar jag i diskussionsdelen angående hur detta kan vara ett tecken på att de anställdas förutsättningar att utöva sitt uppdrag även påverkar deras förutsättningar för fortsatt lärande och utveckling – så kallad ”beprövad erfarenhet” – kring detta uppdrag. Jag ser också hur informellt lärande har både styrkor och svagheter som tjänar på att utforskas ytterligare. Kanske, reflekterar jag, ligger det informella lärandets egentliga värde i dess förmåga att komplettera och – om det tillåts – transcendera det formella? Sammanfattningsvis kan studien på en övergripande nivå förstås som en slags hyllning till det informella lärandet. Frågan är inte hur, utan i hur hög grad och på vilket sätt deltagandet i dessa lärande gemenskaper utvecklar deltagarnas kompetens och i förlängningen även praxis.