Vid omhändertagande av en svårt sjuk eller allvarligt skadad människa är det essentiellt att samarbetet mellan den prehospitala personalen på plats fungerar. Frågor så som vem som har högst medicinsk kompetens och vem som leder arbetet spelar också en stor roll för att ett bra teamarbete skall komma till stånd. I en sådan situation i Stockholms Läns Landsting möts två sjuksköterskekompetenser, specialistsjuksköterskan i ambulanssjukvård och specialistsjuksköterskan i anestesisjukvård. Den ena i ambulans och den andra i förstärkningsenhet så som akutbil eller helikopter. I de medicinska riktlinjerna för ambulanssjukvården i Stockholm står att högst formell medicinsk kompetens innehar det medicinska ansvaret. I de fall då två specialistsjuksköterskor med olika specialistutbildning men med samma formella medicinska kompetens samverkar kring patienten innehas det medicinska ansvaret av sjuksköterskan med mest lämpad kompetens. Detta ger utrymme för tolkningar och kan ge upphov till oklarheter om vem som har det medicinska ansvaret baserat på olika kompetensfokus. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans och anestesisjuksköterskans upplevelse av samarbetet vid prio1-larm avseende vem som innehar det medicinska ansvaret och identifiera faktorer som påverkar samarbetet. Som metod användes en kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys. Utifrån en intervjuguide baserad på Critical Incident Technique (CIT) genomfördes tre fokusgruppsintervjuer. Sex ambulanssjuksköterskor och fyra anestesisjuksköterskor deltog i studien vilket resulterade i att 31 kritiska incidenter beskrevs. Insamlat material analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Ur resultatet framkommer två huvudområden av betydelse för specialistsjuksköterskornas upplevelse av samarbetet. Hantering genom situationsanpassning utifrån kategorierna uppfattning om kompetensnivå, uppfattning om ansvarsfördelning och uppfattning om trygghetsgenererande faktorer samt Hantering genom resursoptimering utifrån kategorierna att leda och samarbete. De slutsatser som kan dras från resultatet är att specialistsjuksköterskorna genom att visa kollegial respekt för varandras kompetens, anpassa sig utifrån förutsättningar och använda befintliga resurser på rätt sätt skapar ett fungerande samarbete kring patienten. Genom detta undviker de att hamna i en konflikt med kollegan orsakad av oenighet om vilken specialistkompetens som är mest lämpad att inneha det medicinska ansvaret under det aktuella omhändertagandet. / When assessing and caring for a critically ill or injured patient, it is essential that the cooperation and interaction within the group of pre-hospital providers functions at its best. Questions about competencies and who will be medically in charge of the case plays an important role. In Stockholm County Council (SCC) emergency medical services (EMS) two specialist nurse competencies meet, the nurse anesthetist in the rapid response unit and the ambulance nurse in the ambulance. Both specialist nurses are formally equal concerning the highest medical competence. The medical guidelines in SCC states that the highest formal medical competence is also in charge of the case. When two formally equal, but clinically different nurse competencies collaborate, the nurse most suited for the task is also considered to be in charge. There is room for interpretation, which can lead to unclarity in who should be in charge, based on different competencies. The aim of the study was to describe the experiences of the two specialist nurse competencies on cooperation and interaction when attending the same priority 1 case, concerning who is in charge and to identify factors influencing the cooperation and interaction. The method used was qualitative interview. Using an interview guide based on critical incident technique (CIT) three focus group interviews were conducted. Six ambulance nurses and four nurse anesthetists participated. The interviews resulted in 31 critical incidents. The data were analyzed with qualitative inductive content analysis. In the results two themes emerged. Situational management from the categories; perception of competence, perception of the division of responsibility and the perception of confidence generating factors. Also, management by resource optimization from the categories leadership and cooperation. The conclusions that can be drawn from the results are that the specialist nurses can create a functioning cooperation and interaction through collegial respect for each other’s competencies, situational adaption and the use of resources available at the time being. This way a conflict is avoided in the question on who should be in charge.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskan i en prehospital miljö ställs inför utmaningar när en svår luftväg inte längre kan hanteras genom basal luftvägshantering. Denna situation kräver spetskompetens inom avancerad luftvägshantering och anestesi, samt särskilda hjälpmedel. Inom vissa regioner finns en prehospital förstärkningsenhet som har som uppgift att komplettera ordinarie verksamhet med spetskompetens när det finns behov av avancerad luftvägshantering. Syfte: Syftet med studien var att studera anestesisjuksköterskors strategier vid hantering av svår luftväg i en prehospital förstärkningsenhet. Metod: En kvalitativ studie med datainsamling via enkät tillämpades och analyserades med kritisk incident teknik (CIT). Sexton anestesisjuksköterskor i en prehospital förstärkningsenhet i Sverige besvarade enkäten. Resultat: Analysen ledde fram till fyra betydelsefulla strategier för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Förberedelse i att ställas inför en svår luftväg, mental förberedelse på väg ut på larm, möjligheten att lägga upp en primär samt en sekundär plan tillsammans med kollegan och att våga agera direkt var strategier som identifierades för att hantera en svår luftvägprehospitalt. Detsamma gällde att ta beslut i tid, att flytta patienten så att omhändertagandet inte behövde anpassas i onödan av omständigheter som kanske gick att undvika, att skapa åtkomst och insyn till patientens luftväg och ha närhet till egen utrustning vid hantering av en svår luftväg. Kollegan, teamkänsla, kommunikation, igenkännande, förståelse för varandras uppdrag och kännedom om varandras arbetssätt och utrustning var framgångsfaktorer för att få ett bra och effektivt teamarbete runt den svårt sjuka patienten. Utrustning som normalt inte fanns i en akutambulans som videolaryngoskop, endotrakealtub förberedd med ledare, kapnograf och en bra sug var framgångsfaktorer för att hantera en svår luftväg prehospitalt. Slutsats: Resultatet kan komplettera specialistutbildningar och introduktionsutbildningar för att göra specialistsjuksköterskan bättre förberedd på luftvägshantering i en prehospital miljö. Kunskapen kan bidra till en större förståelse för hur den svåra luftvägen på olika sätt kan undvikas eller hanteras. Basal luftvägshantering skall ambulanssjuksköterskan behärska i sin akutambulans men för hantering av den svåra luftvägen behövs särskild spetskompetens, hjälpmedel och förmåga.