Hur farligt var gruvarbete i början av 1900-talet? I denna uppsats undersöks de olycksfall som inträffade i Falu koppargruva mellan åren 1906-1915. Uppsatsen behandlar totalt 387 st arbetsrelaterade olyckor i och kring gruvan. I uppsatsen framkommer att gruvarbetarna var de som löpte störst risk att råka ut för skador. Sjukskrivningarnas längd varierade kraftigt, men de flesta olyckor medförde en sjukskrivningstid på mindre än 20 dagar. Krosskador, kontusioner, sårskador och ögonskador var de vanligaste följderna av olyckorna. Händer och fötter var de mest utsatta kroppsdelarna, och de flesta olyckorna var följden av fallande stenar eller olyckor i samband med användandet av maskiner och verktyg. Under den undersökta perioden inträffade fyra dödsfall, där tre var direkt arbetsrelaterade medan ett skedde under eftervården av en olycka. De vanligast förekommande skyddsåtgärderna var att installera någon form av skydd kring maskiner eller att mana till försiktighet vid riskabla arbetsmoment.

Den här studien utgår ifrån två svenska koppargruvor varav den ena, Aitik i Gällivare, är idrift och den andra, Falu gruva, stängde 1992. Studiens syfte är att undersöka förutsättningarna för att använda Falu gruva som modell för den framtida avvecklingen av Aitik, med särskilt avseende på efterbehandling, kulturarvsprocesser och återanvändning. Inom ramen för kulturarvsprocesser och återanvändning beaktas särskilt lärande.Metodansatsen är kvalitativ och den teoretiska utgångspunkten är att en gruva kan ses som ett stort sociotekniskt system bestående av artefakter och sociala komponenter. Genom intervjuer med representanter från Falu gruvas ägare och Aitiks ägare samt från Gällivare kommun genererades data. Data från intervjuerna samt från en mindre dokumentstudieut gjorde studiens resultat. Detta analyserades tematiskt och diskuterades utifrån uppsatsens teoriavsnitt. Resultatet visar att Aitik kan utvecklas vid en framtida avveckling och att Falu gruva i vissa avseenden kan användas som modell för denna process. Bland annat kan Falu gruva användas som modell för Aitik avseende utbildning som en del av återanvändning, där Aitikkan lära av Falu gruva genom att inte göra samma misstag som gjorts där. Resultatet visar emellertid också att samhällena Gällivare och Falun skiljer sig mycket åt, både vad gäller samhällsidentitet och samhällets relation till gruvan. Slutsatsen av den här studien är att aspekter såsom att betrakta artefakter som en resurs; gruvans roll i samhället; samt vem som definierar kulturarv är centrala för att kunna använda Falu gruva som modell för Aitikmed hänsyn till lärande. / This study is about two Swedish copper mines, Aitik in Gällivare which is still in use and theFalun mine, which closed in 1992. The aim of this study is to explore the prerequisites for using the Falun mine as a model for the future closure of the Aitik mine, with regards specifically to mine reclamation, heritagisation and reuse. In particular, the aspect of learning within the heritagisation and reuse framework is discussed. A qualitative research method has been used and the theoretical starting point is that a mine can be seen as a large technological system consisting of artifacts and social components. Data has been collected through interviews with representatives from the Falun mine owners, the Aitik mine owners and from the local government of Gällivare. This data, along with data from a limited document study, made up the results of this study. The results were then analyzed thematically and discussed against the theoretical frameworks used in this study. The results show that Aitik can be developed post-closure and that the Falun mine can, ins ome regards, be used as a model for this development process. Among other aspects, theFalun mine can be used as a model for Aitik for education as a part of reusing the mine, where Aitik can learn from the Falun mine by not making the same mistakes that were made there. However, the results show that the Gällivare and Falun societies are different in terms of identity and in their relations towards the mines. The conclusion of this study is that aspects such as regarding artifacts as resources; the mine’s role in society; and who determines what a cultural heritage is, are all important in order to use the Falun mine as a model for Aitik from an educational perspective.

Falu Gruvas hästar har historiskt sett varit av stor betydelse för det dagliga arbetet vid gruvan. De användes ovan jord för transport av bland annat ved och malm, men även för att driva de många hästvindar som från och med 1540-talet användes för uppfordring samt för att pumpa upp grundvatten ur gruvan. Mellan 1697 och 1815 arbetade även hästar under jord med att driva hästvindar samt frakta malm. Dessa hästar hissades till en början ned i gruvan genom schakten dagligen, men fick sedan bo nere i gruvan där de kom att tillbringa merparten av sina liv. Uppsatsen ger en bred bild av flertalet aspekter av hästarnas liv, med fokus på tiden 1540 till 1815 då hästarna var som viktigast för att hålla igång gruvdriften. Trots hästarnas framstående roll i gruvans historia har de aldrig haft någon framträdande roll i historieskrivningen. Denna uppsats syftar till att skildra Falu Gruvas historia med hästen i fokus. / Falu mine horses have historically been of great importance for the daily work at the mine. They were used above ground for the transportation of for example wood and ore, but also to power the many horse capstans that were used for hoisting and for pumping groundwater out of the mine. Between 1697 and 1815 horses began to work underground as well, with running horse capstans and with transportation. At first, these horses were lowered to the bottom of the mine every day, but later they came to live below ground. This study gives a broad picture of several aspects of the horse's life, focusing on the period from 1540 to 1815, when the horses were very important to the mine. Despite the horses' prominent role in the mine's history, they have never fully been portrayed in historiography. This study aims to do that.