Sverige har skrivit under Förenta Nationernas barnkonvention (1989) och är därmed skyldigt att göra sitt yttersta för att följa den. Konventionen beskriver barns rättigheter, varav en av dessa är delaktighet och en annan är omsorg och skydd. Dessa två upplevs ibland krocka med varandra, inte minst inom socialtjänstens verksamheter där denna bedömning kan bli aktuell. Syftet med denna kvalitativa studie är att belysa barns delaktighet i samband med socialt stöd för familjeproblematik. För att få kunskap om detta gjordes åtta halvstrukturerade intervjuer med yrkesverksamma inom socialtjänstens del Råd & Stöd. Intervjuerna har tolkats utifrån en hermeneutisk ansats och metod samt analyserats utifrån de två teorierna, Harts delaktighetsstege (1992) och empowerment. Resultatet framhåller att det finns tre olika sätt att se på barns delaktighet bland studiens informanter samt att arbetet med att delaktiggöra barn även görs på tre olika sätt, vilket anpassas från fall till fall. Å ena sidan påverkas synen på och arbetet med barns delaktighet av barnets mognad, å andra sidan av informanternas vana i att bemöta barn samt den personliga inställningen till om det är riskerna eller möjligheterna med att delaktiggöra barn som får styra. De slutsatser som dragits är därmed att barns delaktighet beror på de yrkesverksammas subjektiva bedömning, då det inte finns någon vägledning i varken barnkonventionen (1989) eller svensk lag. Detta medför att barns delaktighet inte är en självklarhet, trots att det är en rättighet.

Syftet med studien var att undersöka om, samt i sådana fall hur, studier på socionomprogrammet vid Umeå Universitet kan bidra med självförståelse för de studenter som har personliga erfarenheter av familjeproblematik. Vidare på vilket sätt studier vid socionomprogrammet kan påverka den psykiska hälsan. Fyra kvalitativa intervjuer genomfördes med socionomstudenter vid termin sex. Studiens resultat visade att ingen av studenterna valde utbildningen av den primära anledningen att det skulle gynna dem själva iform av självförståelse, däremot hade vissa förhoppningar om att det skulle hjälpa dem själva genom att hjälpa andra. Studien fann att socionomutbildningen bidrog till en ökad självförståelse för alla medverkande samt att utbildningen haft en positiv inverkan på deltagarnas psykiska hälsa. Genom att utbildningen bidragit med kunskaper och förståelse för bland annat samhället och familjeförhållanden har individerna bättre kunnat förstå sina erfarenheter. Moment så som samtalsövningar och personlig reflektion lyfts som extra givande för studenterna där de fått öva på att samtala samt reflektera kring sig själva i olika aspekter. Inom socionomprogrammet identifierades ett ökat fokus på samtalsövningar som ett förbättringsområde. Bland annat genom den utvecklade självförståelsen beskriver deltagarna hur de idag mår psykiskt bättre. Deltagarna beskriver att socionomprogrammet bidragit med en intressant utbildning, nya vänner samt en personlig styrka i det som individerna upplevt som barn.