Si la consommation, dans son acception économique, constitue le dernier stade du processus de production et de distribution des produits, elle est perçue, dans une acception juridique, comme étant le point de départ d‟un autre processus qui lie le consommateur au professionnel. Cette phase constitue le point de départ d‟un rapport qui fait naître des obligations au professionnel qui sont autant de droits pour le consommateur.Depuis le début des années 90, une attention particulière est consacrée à l‟épargnant et à sa protection, à travers d‟une part, des dispositions propres au droit financier, notamment par la régulation des marchés financiers, le contrôle des prestataires de services d‟investissement, et d‟autre part, des dispositions consacrées par le droit de la consommation notamment l‟encadrement du démarchage, de la commercialisation des produits et des services financiers, le renforcement de l‟obligation d‟information due par l‟intermédiaire financier et l‟extension de son obligation de conseil.L‟analyse juridique du processus de consommation des produits financiers passe par la combinaison de tous ces éléments. D‟une part, avant et lors de la formation des liens, les pouvoirs publics tentent de rétablir un équilibre dans les rapports entre professionnels et consommateurs. Ces derniers, étant réputés faibles économiquement, ne disposent pas des mêmes informations sur les produits et services financiers, sont sollicités par différents moyens et techniques dont ils n‟ont pas la maîtrise, et doivent faire des choix entre des produits variés, complexes et plus ou moins risqués. D‟autre part, lors de l‟exécution des prestations, à côté des risques liés aux produits, ou de l‟inexécution des obligations contractuelles, d‟autres risques peuvent naître des défaillances dans le fonctionnement du marché et des comportements de ses acteurs. Par conséquent, un renforcement des moyens de protection des consommateurs s‟avère nécessaire pour pallier aux insuffisances des moyens actuels dont ces derniers disposent pour obtenir réparation du préjudice et demander indemnisation. / If consumption, in the economic sense, is the final stage of the production and distribution of goods, it is perceived in a legal sense, as the starting point of another process linking the consumer to professional. This phase is the starting point of a report which gives rise to obligations which are all professional fees for the consumer.Since the beginning of the particular 90s, an attention is devoted to protection, through some measures specific to the financial law, including the regulation of financial markets, supervision of providers investment services, and other provisions that tend toward a reconciliation of the provisions enshrined in the consumer law including the regulation of canvassing, measures to provide protection in the marketing of products and services Financial distance, enhanced disclosure requirements owed by the broker and the extension of its obligation to counsel.The legal analysis of the consumption process of financial products supposes the combination of all these elements. On the one hand, before and during the formation of links, governments attempt to restore balance in relations between professionals and consumers. The latter being deemed economically weak, do not have the same information on financial products and services are sought by various means and technologies they have no control, and must make choices between various products, and more complex. On the other hand, during the execution of services, in addition to commodity risk, or non-performance of contractual obligations, other risks may arise from failures in market functioning and behavior of its actors. Therefore a means of strengthening consumer protection is needed to overcome the shortcomings of current means that they have to obtain compensation and seek compensation.

Sustainability has started to play a greater role on the financial market and a larger number of investors are searching for financial products that contribute to the environment and the sustainable development. However, the numerous definitions of sustainable investments and green funds make the investment decision-making process difficult for investors and allow companies to “greenwash” their products. In order to facilitate the investment process for investors and at the same time contribute to sustainable development, the EU adopted the Sustainable Finance Disclosure Regulation (SFDR) on 10 March 2021 as part of the Union’s sustainable finance strategy. The SFDR introduces a set of harmonized rules for financial market participants regarding their integration of sustainability-related aspects in their investment process, including different product classification levels, such as “light green” and “dark green”. Apart from the fact that the regulation means enhanced transparency, it is possible that the new product classifications will have an impact on the definition of sustainable funds and the environmental, social, governmental (ESG) investment strategies currently used by financial market participants. Additionally, the appropriateness of the new product classes in view of the aims of the SFDR could be discussed. The purpose of this thesis has been to examine the product specific disclosures of the SFDR and their implications on funds integrating sustainability, by using the legal dogmatic methodology and the EU teleological methodology. In order to be classified as an art. 8, or light green, it seems as if it is not enough for a fund to simply integrate ESG aspects into the investment process, rather the fund has to apply several investment strategies that consider ESG. For funds wishing to be considered as an art. 9, or dark green, it appears as if impact investing or sustainability themed investing could be two applicable approaches. Moreover, the sustainable investment-definition provided by the regulation contains explicit criteria, thus making it easier for investors to understand sustainable investments. Furthermore, the increased regulation and reporting requirements might contribute to less greenwashing, which in turn will benefit the UN’s Sustainable Development Goals and the Paris Agreement. However, while the product specific disclosures appear to be aligned with the objectives of the SFDR, there are several uncertainties related to the definitions and classifications that prevent the regulation from fully achieving its goals. / Hållbarhet har kommit att spela en allt större roll på finansmarknaden och allt fler investerare efterfrågar nu finansiella produkter som bidrar till miljön och den hållbara utvecklingen. Men de många definitioner som finns gällande hållbara investeringar och gröna fonder försvårar beslutsprocessen för investerare samt gör det möjligt för företag att använda sig utav ”greenwashing”. För att underlätta investeringsprocessen för investerare och även bidra till den hållbara utvecklingen antog EU den s.k. Förordning om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn (SFDR) den 10:e mars 2021, vilken utgör en del av Unionens strategi för en hållbarare finansmarknad. SFDR innehåller harmoniserade regler för finansmarknadsaktörer gällande integreringen av hållbarhetsaspekter i investeringsprocessen, inklusive olika produktklassificeringar, såsom ”ljusgröna” och ”mörkgröna” produkter. Förutom att den nya regleringen innebär ökad transparens är det möjligt att de nya produktklassificeringarna kommer att ha en inverkan på definitionen av hållbara fonder samt de investeringsstrategier finansmarknadsaktörer i dagsläget använder sig av för att integrera hållbarhet. Utöver detta kan även produktklassificeringarnas lämplighet diskuteras mot bakgrund av förordningens ändamål. Syftet med detta arbete har varit att undersöka de produktspecifika upplysningskraven i förordningen och dessas inverkan på fonder som beaktar hållbarhetsaspekter, med hjälp av den rättsdogmatiska metoden samt den EU-rättsliga teleologiska metoden. För att klassas som en art. 8, eller ljusgrön fond, förefaller det som att det inte är tillräckligt för en fond att enbart integrera hållbarhet i investeringsprocessen utan snarare måste fonden använda sig utav flera olika hållbarhetsstrategier. För fonder som önskar att bli klassificerade som en art. 9, eller mörkgröna, verkar det istället som att s.k. ”impact” fonder eller tematiska fonder med hållbarhetsfokus är typiska exempel. Utöver detta innehåller förordningen en definition med uttryckliga kriterier gällande vad som är en hållbar investering, vilket underlättar investerares förståelse för hållbara investeringar. Dessutom kan den ökade regleringen och rapporteringskraven bidra till mindre ”greenwashing”, vilket i sin tur gynnar FN:s globala hållbarhetsmål och Parisavtalet. Men samtidigt som produktklassificeringarna tycks vara i linje med SFDR:s mål innehåller både definitionerna och klassificeringarna ett flertal oklarheter som hindrar förordningen från att helt uppnå sina mål.