Svenska Flygvapnet har under de senaste årtiondena lagt ned mycket resurser på att motverka den bistra haveristatistik som präglade 50 och 60 talen. Denna satsning har varit lyckosam och ökat flygsäkerheten. Detta har lett till inställningen att inget får hända och att flygsäkerheten prioriteras minst lika högt som verksamhetens mål. Flygvapnets huvuduppgift är att genomföra väpnad strid. Denna uppgifts natur medför att ett visst mått av risktagning är nödvändigt. Frågan är om ett alltför starkt flygsäkerhetsklimat med fokus på att regler är till för att följas, kan leda till att man inte är beredd att ta de risker som kan vara nödvändiga för att vara effektiv i strid. Är det bevingade ordspråket ”Train as you will fight” tillämpbart på Sveriges Flygvapen? Denna uppsats syftar till att undersöka och diskutera balansen mellan risktagning och flygsäkerhet i Flygvapnets stridsflygverksamhet.  Detta sker genom att följande frågeställningar undersöks: Vilken formell syn finns på flygsäkerhet och risktagning i Flygvapnet? Vilka uppfattningar finns om risktagning och flygsäkerhet inom Flygvapnet? Hur förhåller sig uppfattningarna om risktagning i relation till de formella kraven på risktagning? Genom metodtriangulering av följande tre metoder: textanalys av styrande verk, intervjuer med centrala beslutsfattare och enkätundersökning om stridspiloters och flygstridsledares uppfattningar nås ett resultat som visar på att Flygvapnet har ett klimat som präglas av inställningen att man inte bryter mot flygsäkerhetsregler och att dessa uppfattas ha högre prioritet än verksamhetsmål.  Då resultatet möter teoribildningen ger det slutsatsen att klimatet kan medföra effektivitetsproblem i situationer som reglerna inte är skapade för och då ett ökat risktagande är nödvändigt.