Spelling suggestions: "subject:"forest ami"" "subject:"forest sami""
1 |
Bosättning och resursutnyttjande : miljöarkeologiska studier av boplatser med härdar från perioden 600-1900 e. Kr inom skogssamiskt område / Settlement and subsistence : environmental archaeological studies of dwelling sites with hearths from the period 600-1900 AD in forest sami areasKarlsson, Nina January 2006 (has links)
<p>This thesis focuses on dwelling sites with hearths dating from the period 600-1900 AD, located in the coniferous forest areas of Northern Sweden. The term dwelling sites with hearths refers to sites where stone-lined hearths occur. These hearths are of a type that became very common in Northern Sweden during the first millennium after the birth of Christ.</p><p>The main aim of this study is to apply environmental archaeological methods to the investigation of dwelling sites with hearths in order to attain new information on the organisation and use of these sites, as well as to discuss and evaluate earlier strategies of settlement and subsistence. For this study, soil chemical survey and pollen analysis methods are used. Soil chemical surveys have been conducted at a total of 13 sites from the period 1000/1100-1900 AD at locations in the inland areas of the counties of Norrbotten, Västerbotten and Jämtland, while pollen analyses have been conducted at 4 sites located in the county of Norrbotten.</p><p>Interpretations of the results are related to previous archaeological research, surveys and excavations. In addition, historical and ethnographical documentation as well as historical research concerning the conditions in the area during later periods are considered.</p><p>The results show that environmental archaeological methods can provide information about settlements with hearths that is not normally possible to discern through archaeological surveys or excavations. Regarding the environmental impact at the settlement areas, there are clear differences between different dwelling sites with hearths. These differences seem to be independent of the number of hearths at the sites. Thus, it is not possible to make interpretations regarding these dwelling sites based purely on the number of hearths at the sites. The results also imply that these sites have been part of a settlement system where different types of dwelling sites were in use for shorter periods of time, for different purposes, and by a limited number of people. With the exception of the 17th century church and market place in Arvidsjaur, none of the examined dwelling sites could be interpreted as being a gathering site for a large number of people. Compared to descriptions of the conditions in the Sami area (Sa. Sápmi) during historical periods, this type of settlement pattern is comparable to the Forest Sami settlement pattern of late historical times. Moreover, soil chemical surveys conducted in areas adjacent to a number of hearths show similarities to the Sami hut (Sw. kåta). </p><p>To sum up, the use of dwelling sites with hearths shows continuity from the 7th century settlements to Sami settlements of the 20th century, with respect to the environmental impact at the dwelling sites. On the basis of these results, it is suggested that a settlement pattern and subsistence similar to that of the Forest Sami economy and settlement of late historical times are characteristic for settlements with hearths and may have occurred as early as 600 AD.</p>
|
2 |
Bosättning och resursutnyttjande : miljöarkeologiska studier av boplatser med härdar från perioden 600-1900 e. Kr inom skogssamiskt område / Settlement and subsistence : environmental archaeological studies of dwelling sites with hearths from the period 600-1900 AD in forest sami areasKarlsson, Nina January 2006 (has links)
This thesis focuses on dwelling sites with hearths dating from the period 600-1900 AD, located in the coniferous forest areas of Northern Sweden. The term dwelling sites with hearths refers to sites where stone-lined hearths occur. These hearths are of a type that became very common in Northern Sweden during the first millennium after the birth of Christ. The main aim of this study is to apply environmental archaeological methods to the investigation of dwelling sites with hearths in order to attain new information on the organisation and use of these sites, as well as to discuss and evaluate earlier strategies of settlement and subsistence. For this study, soil chemical survey and pollen analysis methods are used. Soil chemical surveys have been conducted at a total of 13 sites from the period 1000/1100-1900 AD at locations in the inland areas of the counties of Norrbotten, Västerbotten and Jämtland, while pollen analyses have been conducted at 4 sites located in the county of Norrbotten. Interpretations of the results are related to previous archaeological research, surveys and excavations. In addition, historical and ethnographical documentation as well as historical research concerning the conditions in the area during later periods are considered. The results show that environmental archaeological methods can provide information about settlements with hearths that is not normally possible to discern through archaeological surveys or excavations. Regarding the environmental impact at the settlement areas, there are clear differences between different dwelling sites with hearths. These differences seem to be independent of the number of hearths at the sites. Thus, it is not possible to make interpretations regarding these dwelling sites based purely on the number of hearths at the sites. The results also imply that these sites have been part of a settlement system where different types of dwelling sites were in use for shorter periods of time, for different purposes, and by a limited number of people. With the exception of the 17th century church and market place in Arvidsjaur, none of the examined dwelling sites could be interpreted as being a gathering site for a large number of people. Compared to descriptions of the conditions in the Sami area (Sa. Sápmi) during historical periods, this type of settlement pattern is comparable to the Forest Sami settlement pattern of late historical times. Moreover, soil chemical surveys conducted in areas adjacent to a number of hearths show similarities to the Sami hut (Sw. kåta). To sum up, the use of dwelling sites with hearths shows continuity from the 7th century settlements to Sami settlements of the 20th century, with respect to the environmental impact at the dwelling sites. On the basis of these results, it is suggested that a settlement pattern and subsistence similar to that of the Forest Sami economy and settlement of late historical times are characteristic for settlements with hearths and may have occurred as early as 600 AD.
|
3 |
Det milsvida skogsfolket : Skogssamernas samhälle i omvandling 1650-1800 / The boundless forest's people : The forest Sami society in transformation 1650-1800Marklund, Bertil January 2015 (has links)
This dissertation shows that the forest Sami of Arvidsjaurbyn (the forest Sami community in Arvidsjaur) were actors on an economic, social and societal level. The parish of Arvidsjaur was founded by the Swedish state in the beginning of the 17th century. The dissertation is a source study. The primary area of investigation consists of the then existing Arvidsjaurbyn in Pite lappmark (the Sami region of Pite). With regard to economic and societal changes, comparative studies have been made of the forest Sami neighbours in the south, Uhmeåbyn (the forest Sami community in Ume lappmark), and the neighbours in the north, Jokkmokk and Sjokksjokk (forest Sami communities in Lule lappmark). Arvidsjaurbyn is unique as a research object, since the community consisted of no other Sami category but the forest Sami. They had cooperated under private management with each other and communicated with the state and the church for more than one hundred years before the first settler arrived (in 1757). Traditionally the forest Sami have been dependent on three industries, namely fishing, hunting and reindeer husbandry. In the 18th century the reindeer herding came to be dominant. The forest Sami showed that they could handle important issues in the encounter with the state and the church. Forest Sami lay assessors successfully defended the Sami community’s industries at the district court sessions. The economic differences among them were not great and the internal solidarity in the Sami community was strong. Arvidsjaurbyn was a Sami community with a considerable population increase 1750–1800. From the 1740s the Swedish state’s policy vis-à- vis the forest Sami became increasingly clear; they ought to pass on to the agricultural industry. The forest Sami were, however, not convinced to adhere to this state policy. Around 1800 the administration of lappskatteland (the taxation area of each forest Sami) came to be moved from the local district court to the county administrative boards, which was a considerable adversity for the forest Sami’s development potentialities. This dissertation is one of the few that problematizes the forest Sami in Sweden. It reveals a sustainable, cooperative, resilient and innovative society. / Denna avhandling om skogssamerna behandlar förändringarna i deras samhälle 1650–1800. Bland allmänheten är skogssamerna inte lika kända som fjällsamerna. En del forskning om skogssamerna har genomförts men då i sammanhang där den fjällsamiska forskningsdelen legat i förgrunden. I avhandlingen påvisas att skogssamerna hade kontroll på utvecklingen av sina näringar: De var därmed aktörer på en social och samhällelig nivå i samebyn, Arvidsjaurbyn. Omkring år 1800 skulle denna ordning, på grund av statliga åtgärder, komma att försvagas. Om vi hade kunnat besöka Övre Norrland omkring 1650 skulle vi ha träffat på skogssamer från Kemi lappmark i öster ned till skogslandet som omger Ångermanälven och dess biflöden i söder. Deras område gränsade mot fjällterrängen i väster och de uppodlade kustbygderna i öster. I dessa milsvida skogsområden var skogssamerna inbyggarna medan området säsongsvis nyttjades av kustbönderna för fiskets skull och av fjällsamerna för dess vinterbetesmarker. Skogssamernas kärnområde av idag utgörs av Arvidsjaurs och Malå kommuner med utlöpare in i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare kommuner. Avhandlingen är en källstudie om skogssamerna 1650–1800. Källorna består av domböcker, skattelängder, befolkningstabeller, kyrkböcker, visitationsprotokoll och avräkningsböcker. Skogssamerna har studerats ned på individnivå varefter resultaten sammanförts, analyserats, generaliserats och diskuterats. Redan tidigt i avhandlingsarbetet stod det klart att lappskattelandet var en viktig del när förändringar i skogssamernas samhälle skulle undersökas. Undersökningsområdet omfattar dåvarande Arvidsjaurbyn i Pite lappmark där jämförande studier, med avseende på ekonomiska och samhälleliga förändringar, har gjorts med skogssamegrannarna i söder, Uhmeåbyn, och grannarna i norr, Jokkmokk och Sjokksjokk. Arvidsjaurbyn är unik som forskningsobjekt eftersom byn bestod av enbart skogssamer. Som skogssamer hade man i egen regi samarbetat med varandra och kommunicerat med stat och kyrka i över hundra år innan förste nybyggaren anlände. Den var egen socken och eget kyrkligt, rättsligt och administrativt område. Marknaden i Arvidsjaur var av gammalt datum och under 1700-talet kom marknadshandeln att utvecklas. Mot slutet av 1600-talet kom den fjällsamiska nomadismen att sätta sina spår i vinterskogslandet. Under första halvan av 1700-talet kom skogssamerna att stämma fjällsamer inför tinget för betesintrång. Dessa avtog avsevärt fram till 1800. Den fjällsamiska rennomadismen kom ändå inte att påverka skogssamerna särskilt mycket. De blev viktigare som skogssamernas förebilder för hur man ökar numerären i sin renhjord. Under 1750-talet inleddes en mer omfattande kolonisation av lappmarkerna. Arvidsjaurbyn blev den sista av de svenska lappmarkernas skogssamebyar som koloniserades (från och med 1757). Skogssamerna i Åsele, Ume, Pite och Lule lappmarker påverkades olika mycket av nybyggarnas intåg. Efter 1750 kom de flesta av skogssamernas lappskatteland i Uhmeåbyn i Ume lappmark att gå förlorade till nybyggarna med den påföljden att Uhmeåbyn (nuvarande Lycksele kommun) i praktiken hade upphört omkring år 1800. Skogssamebyarna norr däremot utvecklade sina näringar. Dit hörde Arvidsjaurbyn som ännu finns kvar (nuvarande skogssamebyarna Malå, Mausjaur, Östra Kikkejaur och Västra Kikkejaur). Förklaringarna till denna förmåga till överlevnad är onekligen intressanta. Skogssamerna har traditionellt lutat sig mot tre näringar nämligen fiske, jakt och renskötsel. Omkring 1650 dominerade jakt och fiske. Under 1700-talet kom renskötseln att bli dominerande. I den förändringen gick skogssamerna sin egen väg. Efter 1750 började man dela på lappskattelanden och renhjordarna ökade i storlek – en hållbar näringsutveckling som blev starten för näringen av idag. Arvidsjaurbyn var en av samebyarna med en befolkningsökning 1750–1800. Nybyggarna i Arvidsjaur kom inte att påverka skogssamernas näringar på ett allvarligt sätt förrän efter år 1800. Samtidigt omvandlades skogssamernas samhälle och man såg till att behålla sitt inflytande på olika arenor. Skogssamerna var en viktig del av det kyrkliga sammanhanget, skogssamiska nämndemän försvarade med framgång deras näringar, de visade att de kunde hantera viktiga frågor i mötet med staten. De ekonomiska skillnaderna dem emellan var inte stora och den inre sammanhållningen i samebyn var stark. I avhandlingen konstateras att skogssamerna var aktörer, inte offer. De hade därmed en maktposition att hantera framförallt i sina näringsfrågor. Att det var så berodde på deras förmåga till självorganisering och självstyre. Den svenska staten formade Arvidsjaurbyn som en administrativ enhet från 1600- talets början och in i 1700-talet och ska under 1700-talet ses som en strukturell maktfaktor. Reformen av lappskatten genomfördes 1695. Under 1740-talet ändrades förutsättningarna för fattiga samers flyttningar till den av svenska bönder bebodda bottenvikskusten. Nu krävdes att de hade ett arbete dit de kom och att flyttningen skulle vara reglerad hos myndigheterna i avflyttnings- och inflyttningssocknen. Under inledningen av 1750-talet drogs gränsen mellan bönderna vid bottenvikskusten och lappmarken upp. Den innebar framförallt att det nu var slut med kustböndernas fiskefärder till sjöarna i lappmarkerna. Dock: Under senare delen av 1700-talet utvecklades den svenska statens ståndpunkt om skogssamernas näringar att de borde övergå till jordbruksnäringen. Skogssamerna lät sig dock inte övertygas. Först senare, in på 1830- talet, kom skogssamer i Arvidsjaurbyn, att i någon omfattning, bli nybyggare. En statlig negativ makt i betydelsen att det blev en betydande motgång för skogssamerna genomdrevs in på 1800-talet då lappskattelandsärenden flyttas från det lokala tinget till länsstyrelserna. Ändå var tiden fram till år 1800 gynnsam för skogssamerna. Det århundrade som följde skulle komma att innehålla stora och svåra utmaningar som inte blev mindre av att skogssamernas inflytande, på grund av statliga åtgärder, skulle komma att minska. / Sammanfattning på umesamiska Dáhta doktårbargguo lúvletjij bijrra sijttá tjielgastit syöbradahkan virduodiemiev 1650–1800 tjuöhtiejäbij gaskasne. Lúvletjij viessuomvyjjarh eäh almatjijste leäh aktta åhppásh guh váriegij vyjjarh. Múvtieme uhtsadiebmie leä gujt dahktuvvame valla dalluojge váriegij ienabe guh lúvletjij viessuome leä guövddielisne urrame. Jis máhttiet lúvlijmeh mannat Bijjie-Nuorttalándasne 1650 lúhkien bájkiesne lúvlijmeh gávnadame Giebmasámieniednaman lúvletjijgújme luldnie, juhkh vumatlándasne vyössan, jah sämij dan lándasne juhka gidd’ Jeanoen jah dan lijggietjätsij gujga ållá. Jilliele dan dáhvuon leä bijjielándda jah lúvlielde jis mierradáhvuoj búnddedädtjij åhkierh. Dajn vuavdnájen vijđies vumadahkijne lúvletjh vyössan. Jábien äjgij mehte búndh dáhvuojde guelleman dehte ednen jah váriegh jis dálvvieguohtuoman dehte. Lúvletjij guovdátjedáhvuo gåvdnije údne Árviesjávrien jah Málágan kommuvnijne jah dassa lissiene iednamah ájáj Árjepluovien, Jåhkåmåhkien jah Jiellevárien kommuvnij sissnie. Dáhta doktårbargguo leä gåldijeuhtsadiebmie lúvletjij bijrra jäbijne 1650–1800. Gåldijieh leäh duobmuogirjieh, skáhttietsiehkuodissah, viesáttjållash, jessembuörddiegirjieh jah åsiestemegirjjieh. Uhtsadiebmie leä dáhktuvvame gidd’ vihtties almatjij rájjáje jah die leäh áj miŋŋiele sjadduoh såpkatuvvame jah nålggastemijne åbbaláhkáje giehtjadallatuvvame. Juo árrade uhtsademebarguosne däjđuv, lij ge åhpies gúktie skáhttielándh lijjen ájnas åssie lúvletjij syöbradahkan virduodemij jessemijste. Muv ájdnasummas uhtsademedáhvuo leä dållatje Árviesjávrien tjeälddie Byöhđaman sámieniednamisne. Leäb ájáj bednegevyrrarij jah syöbradahkan guohtáje lúvletjijde årjiene jeäbddastallame, Ubmejentjieldiesne, jah kránnájde nuortane, Jå- hkåmåhkien jah Sjuokksjåhkån tjieldijne. Árviesjávrien tjeälddie leä ájdnalágátje uhtsademesuörggiene, júhte tjieldiesne lijjen gájks lúvletjh. Lúvletjh ednen jijtjase vuögijde akttane barggat jah stáhtijne jah gïrkuojne guvlatallat bijjiele tjuöhtie jábieh uvddale guh vuostas búndh búhten. Tjeälddie lij jijtjase suaknnuo, gïrkkuo-, diggie- jah tjudtjatusdáhvuone. 1750 jäbij ájgien älgij vijđies iednamválddiemedåjbma sämij dáhvuojne. Árviesjávrien tjeälddie sjaddij miŋŋijmus lúvletjij tjieldijste sámieniednamisne, gússnie dahta dahktuvvij. Sjeltien, Ubmejen, Byöhđamen jah Julevun sámieniednamijne stuövies urratahkh lijjen vádnásh. Miŋŋiele 1750 lúvletjij skáhttielándh Uhmebïvdna (Ubmejen Tjeälddie) Ubmejen sámieniednamisne byöjsstan uđđastubij tseggemij dehte, mastie sjaddij júhte Uhmebïvdna (dálátje Lïkssjuon kommuvdna) lij tjeälddiene nåhkame 1800 tjuöhtiejäbij bijrra. Lúvletjij tjieldijne jis jielátissah nïnnuostuvvijeäh. Dajdde guvlij Árviesjávrien tjeälddie juhka villie údnek leä báhtsáme (Mávasjávrrie, Luvlatje jah Jilliebe Giehkure). Dassa lij dáhta vuođđuone ahtie lúvletjh ärbij tsaggie, nammadum guöllie- jah návddiebïvduojne jah båtsuojsuojtuojne, vyössan. 1650 jäbij äjgijne lijgan bïvdduo jah guelleme åjvviejielátissane jah 1700 tjuöhtiejäbij ájgien sjaddij båtsuojbargguo mierriedijjiene jah bájdnagúdij sagga sijjij viessuomvyjjarijde. Dan virduodemesne lúvletjh välljejijjen jijtjase tjåvddiemijde. Skáhttielándijde juogadeäh jah dan miŋŋiele ieluoh stuorránin Árviesjávrien tjeälddie lij tjieldij gaskasne aktta, gússnie vuojnuos ålbmagestuorruome sjaddij ájggiegaskasne 1750-1800. Lúvletjij syöbradahka jietjátuvvij dan mehte guh lägedijjen júhte bájdniemefábmuo bätsij sijjije. Lúvletjh lijjen åssiene gïrkuoste jah gïrkuon vyjjarijste, sämij dålmanjh (tålmannijh) gähtten buoragikta jijtjase jielátissijde. Vuösietijjen júhte mähtten dåjmadit dárbuoj mehte stáhtijne jah gïrkuojne jah ájnasikta sïhttáh úvdiedit åsiestiemiev. Ekonomijjasne eäh lama juogdish nåv stuorráh jah tjeälddie lij sisŋielde geävrra. 1750 lúhkien jäbij rájieste gidd’ 1800 kruvnan dahkuoh sämij vuösstie Sverjesne byjkkasissa sjedden, júhtie lúvletjh byörrijeäh sjaddat iednamberggijiene. Ussjadellen máje júhte lúvletjij viessuomtjeärdda lij úhtsiebe árvuoste jah udtja dan dehte byöjsstat. Valla lúvletjh dassa idtjen mivvah eäh geän tjuovuoh mab guhtjadijjen. 1800 tjuöhtejábien rájjáje lúvletjh úvdiedellen Árviesjávrien tjieldien jielátissijde ja sämij ålbmage stuoruoj. Miŋŋiele gújt, lahkabisne 1830-lúhkien ájggáje, lúvletjh múvtieme mierráje sjedden hiejmánij iejgádiene. Viehka vuösstiemanname lij dahta guh vuostas åsiesne 1800 tjuöhtiejäbijne lánddajessemah diggij vuöldie sirdietuvvijeäh lienatjudtjatussan vuolláje. Ihkabe ájggie 1800 tjuöhtiejäbij rájjáje lij buerijmus ájggie lúvletjijde. Tjuöhtiejáhpie juhka dalluoj búdij buektij sämijde stuorra jah lussas hásstiemijde, juhkh idtjen unnánh stáhtan dåjmaj dehte. / <p>Avhandlingen ingår även i institutionen för idé- och samhällsstudiers skriftserie <em>Historiska studier: Skrifter från Umeå universitet 10.</em> </p>
|
Page generated in 0.0433 seconds