En studie av Riksantikvarieämbetet synliggör att två av tre svenska kommuner saknar förutsättningar för att ta hänsyn till kulturmiljövärden i den fysiska planeringen. Samtidigt ställs krav på kommunerna att öka bostadsbyggandet i ljuset av den rådande bostadsbristen. Således synliggörs en problematik där förtätning som utgör en samtida planeringsnorm behöver kunna genomföras utan att kulturmiljöer påverkas negativt. Omvandling av äldre hamn- och industriområden har präglat stadsutvecklingen i Europa sedan 1980-talet och i dessa omvandlingar finns ofta en strävan att bevara spår från de gamla verksamheterna. I den ovan beskrivna problematiken tar uppsatsen sitt avstamp.   Uppsatsen genomförs som en fallstudie om hur expansiva kommuner hanterar kravet att tillgodose kulturmiljöer inom ramen för hamn- och industriomvandlingar. Genom en kvalitativ textanalys studeras empirin som utgörs av kommunala plandokument såsom översiktsplaner, detaljplaner, planprogram samt kommunala kulturmiljöprogram. Studieobjekten är Malmö, Nacka och Göteborgs kommun, där den sistnämnda används i syfte att belysa en eventuell skillnad över tid i hantering av kulturmiljöer. För att besvara frågeställningarna tolkas sedan empirin utifrån teorierna “kreativa klassen” och “platsmarknadsföring” samt ställs mot forskning inom ämnesfältet.   Ur empirin har det kunnat skönjas att kommunerna uppvisar liknande tillvägagångssätt i hur kulturmiljöer ska tillgodoses, där en integrering av kulturmiljöerna i den nya bebyggelsen förefaller vara det vedertagna angreppssättet i hanteringen av att tillgodose kulturmiljöer. Denna strategi går även i linje med vad som föreskrivs av forskning. Genom att sätta detta i ljuset av de valda teorierna, kan tolkningar göras att ekonomiska motiv är en stark drivkraft i bevarandet av kulturmiljöerna. I uppsatsens diskussionsdel förs en diskussion kring vad som framkommit på på varje frågeställning, genom att väva in exempel från de studerade kommunerna.