Samverkan fastigheter emellan förekommer i flera olika former. En gemensamhetsanläggning utgör en sådan samverkansform, vilken inrättas för att tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter. Ändamålen som en gemensamhetsanläggning inrättas för är vitt skilda och består ofta av anläggningar som utgör tillbehör till en fastighet, däribland fastighetstillbehör. Med en gemensamhetsanläggning följer rätten till utrymme för att de deltagande fastigheterna ska kunna förvalta anläggningen på ett ändamålsenligt sätt. Dock övergår inte äganderätten till de deltagande fastigheterna automatiskt vid inrättandet av en gemensamhetsanläggning.   Innan år 2002 sågs fastighet och dess tillbehör som en äganderättslig enhet, vilka enbart kunde åtskiljas genom att tillbehöret fysiskt flyttades från fastigheten. Bestämmelser som möjliggjorde överföring av fastighetstillbehör och äganderätt till anläggningssamfälligheten infördes i fastighetsbildningslagen (FBL) och anläggningslagen (AL). Även bestämmelse om möjlighet till frigörande av fastighetstillbehör infördes samtidigt i ledningsrättslagen (LL). I propositionen Överföring av fastighetstillbehör 2000/01:138 motiverades införandet av lagändringarna med att en rad oklarheter skulle kunna undvikas rörande fastighetstillbehöret. Dessa utgjordes av oklarhet kring underhållsansvar, ansvar att teckna försäkring, upplåtelse av nyttjanderätt, rätt att bygga om och bygga ut, samt utnyttjande av pantsättningsmöjligheten.   Att äga sin egen fastighet har alltid varit viktigt, inte enbart för den enskilde individen, utan även för samhällets utveckling. Ägandet skapar incitament att lägga ner tid, energi och pengar i sin fastighet, vilket i sin tur genererar ett högre fastighetsvärde. Trots detta är bostadsrätten en vanlig bostadsform i Sverige. Möjlighet finns dock att genom likvidation av bostadsrättsföreningen och avstyckning av fastigheten bilda nya enskilda fastigheter. För de utrymmen och anläggningar som tidigare varit gemensamma kvarstår dock behovet av att även i fortsättning kunna utnyttjas gemensamt. I praktiken är det endast fastighetsgränserna och ägandeformen som ändrats, inte de fysiska förutsättningarna. Genom inrättande av en gemensamhetsanläggning tillgodoses detta behov. För att även kunna överföra äganderätten till de deltagande fastigheterna finns möjligheten att tillämpa AL 12 a §.   Denna studie undersöker vad som varit avgörande för om AL 12 a § tillämpats och vilka fastighetstillbehör som vanligen överförts. För gemensamhetsanläggningar är ansvar ett centralt begrepp. Studien undersöker hur ansvaret kring försäkringsfrågan påverkas om överföring med stöd av AL 12 a § sker eller inte. För att kunna reda ut ansvarsfrågan var det viktigt att försöka förstå vad som skiljer rätten till utrymme från äganderätten. Resultatet visar att överföring av fastighetstillbehör med stöd av AL 12 a § förekommit i 17 av de 45 insamlade förrättningsakterna. De fastighetstillbehör som vanligen överförts var framförallt VA-ledningar, men också dagvattenledningar, utomhusbelysning, medieanläggningar i form av kabel-tv, bredband, fiber och centralantenn, samt körytor såsom väg och utfart. Avgörande för om AL 12 a § tillämpas är förrättningslantmätarens inställning till, och kunskap om bestämmelsen. Vad gäller ansvar kring försäkringsfrågan anses anläggningssamfällighetens förvaltningsform av större betydelse än om överföring kommit till stånd eller inte. Rätten till utrymme skiljer sig obetydligt från äganderätten i detta sammanhang, eftersom försäkringsvillkoren utgår från ansvaret för fastighetstillbehöret och inte själva äganderätten. Överföringen av fastighetstillbehöret saknar därför praktisk betydelse. Föreningsförvaltning anses i sammanhanget lämpligare än delägarförvaltning. Valet av förvaltningsform är viktigare ju dyrare fastighetstillbehöret är och ju större nytta det utgör för de i gemensamhetsanläggningen deltagande fastigheterna. / The interaction of properties exist in several different forms. A joint facility forms such a form of cooperation, which is set up to accommodate purposes of constant importance for several properties. The purposes for which a joint facility is set up are widely different and often consist of facilities that make up a property, including property fixtures. With a joint facility follows the right to space for the participating properties to manage the facility appropriately.   However, ownership of the participating properties will not automatically change when setting up a joint facility. Before 2002, property and its fixtures were seen as an ownership unit, which could only be separated by the physical removal of the fixture from the property. Regulations that allowed the transfer of property fixtures and property rights to the facility were introduced in the Real Property Formation Act (FBL) and the Joint Facilities Act (AL). Even regulation on the possibility of release of property fixtures was introduced simultaneously in the Utility Easements Act (LL).   In the government bill Transfer of property fixtures 2000/01: 138, the introduction of the legislative changes was motivated by the fact that a number of uncertainties could be avoided regarding the property fixtures. These consisted of uncertainties about maintenance responsibility, liability to subscribe for insurance, assignment of use rights, the right to rebuild and expand, as well as the use of the mortgaging.  Owning your own property has always been important not only for the individual but also for the development of society. The ownership creates incentives to spend time, energy and money on your property, which in turn generates a higher property value. Nevertheless, tenant-ownership is a common housing form in Sweden. However, it is possible to create new individual properties through liquidation of the tenant-ownership and the subdivision of the property. However, for those spaces and facilities that has previously been common, the need remains for common use. In practice, only the property boundaries and ownership have changed, not the physical conditions. Establishment of a joint facility meets this need. In order to also transfer ownership of the participating properties there is the possibility of applying AL 12 a §.   This study investigates what has been crucial for whether AL 12 a § has been applied and which property fixtures are usually transferred. Responsibility for joint facilities is a key concept. The study examines how responsibility for the insurance issue is affected if transfer under AL 12 a § happens or not. In order to answer the question of liability, it was important to try to understand what separates the right to space from ownership. The result shows that transfer of property fixtures under AL 12 a § occurred in 17 of the 45 gathered acts of execution. The property fixtures that were usually transferred were mainly VA-pipelines but also watercourses, outdoor lighting, media installations in the form of cable TV, broadband, fiber and central antenna, as well as driving areas such as road and exit. The decisive factor in applying AL 12 a § is the attitude of the cadastral surveyor, and knowledge of the regulation.  Regarding the liability of the insurance issue, the joint property unit of the facility is considered to be of greater significance than if the transfer has taken place or not. The right to space differs slightly from ownership in this context, as the insurance terms are based on the responsibility for property fixtures and not the property rights themselves. The transfer of the property fixtures therefore lacks practical significance. Associations management is considered more appropriate in this context than part-owner management. The choice of management form is more important, the more expensive the property fixtures are and the more useful it is for the properties participating in the joint venture.

För att infrastrukturen, gällande trafiken, ska fungera krävs det att vägnätet uppfyller sin funktion. Även ansvarsfördelningen mellan de olika parterna, Trafikverket, kommunerna och enskilda fastighetsägare, är viktig och det är lätt att det uppstår konflikter eller meningsskiljaktigheter. Vilka det är som ska sköta drift och underhåll till vilken väg samt vad lagarna säger om respektive väg är ibland otydligt. Trafikverket, kommuner och enskilda fastighetsägare är de tre olika parter som kan vara ansvariga vad gäller drift och underhåll, även kallat väghållare, av vägar. Om vägen är belägen inom eller utom planlagt område har stor betydelse vad gäller vilken lagstiftning som ska tillämpas. Plan- och bygglagen (PBL) och Väglagen (VägL) är de lagar som används inom planlagt område, men också Anläggningslagen (AL) vid bildande av gemensamhetsanläggningar (GA). Det är främst PBL som tillämpas eftersom den reglerar planläggningen, vägen kan då benämnas gata enligt PBL, men kommunerna kan också välja att planlägga vägen enligt VägL. I de fall VägL tillämpas är processen mer omfattande och för att denna lag ska gälla måste det vara en allmän väg. Utanför planlagt område finns ingen lag som styr på liknande sätt som PBL, här tillämpas AL för de enskilda vägar och då främst gällande bildandet av en GA. Det är vid upprättandet av denna som stadgarna sätts, anläggningsbeslutet reglerar driften och underhållet av vägen som berör de enskilda fastighetsägarna. Studien omfattas av en enkätundersökning som skickades ut till 49 kommuner i Västra Götalands län. Fyra av dessa kommuner valdes sedan ut för vidare fördjupade intervjuer. Därtill intervjuades Trafikverket och Riksförbundet enskilda vägar (REV) intervjuades, detta för att få en övergripande syn och inte endast information från olika kommuner. Resultatet baseras främst på intervjuerna men även svar från enkäterna. Informationen som framkommit under intervjuerna med kommunerna skiljer sig från de svar som erhållits från enkäten vad gäller frågan om kommunerna upplever problem med förvaltning av enskilda vägar. Kommunerna menar istället att det generellt är mer problem inom planlagt område än utom. Resultatet tyder även på en variation mellan kommunerna medan Trafikverket har tydliga ramar för kriterier vad gäller val av väghållare. REV tar upp att det förekommer problematik kring svårigheten att få personer att ordna styrelsearbetet rörande enskild väg. Definitionen av allmän och enskild väg skiljer sig mellan de olika intervjuade parterna. I studien reflekteras det kring tydligare riktlinjer för när en väg ska vara allmän respektive enskild för att tydliggöra gränsen för när ett väghållaransvar tar vid och ett annat tar slut. / In terms of traffic, in order for the infrastructure to work it requires that the road network fulfills its function. Communication between the different parties, the Swedish Transport Administration (Trafikverket), municipalities and individual property owners is important, and situations with conflicts and disagreement are easy to evolve. Which part should manage the operation and maintenance to a certain road and what the laws say about each road are sometimes unclear. The Swedish Transport Administration, municipalities and individual property owners are the three different parties that can be responsible for operation and maintenance, also known as road holders, by roads. If the road is located within or outside of the planned area depends on which legislation is applicable. Planning and building act (PBL) and road legislation (VägL) are the laws used inside the planned area, but so is the plant legislation (AL) in the formation of community facilities. It is mainly the planning and building act that is applied because it regulates the planning, the road is then named street according to PBL, but in some cases the municipalities may choose to plan the road according to the road legislation. In cases where the road legislation is applied the process is more extensive and for this law to apply, the roads must be public. Outside planned area there is no law that regulates in the same way as the planning and building act, instead the plant legislation is applied for the individual roads mainly to establish a community facility. It is at the establishment of the community facilities the statutes are set, these regulate the operation and maintenance of the road which concerns the individual property owners. The study includes a survey conducted to 49 municipalities in the county Västra Götaland. Four of these municipalities were then selected for a further interview. The Swedish Transport Administration and National federation individual roads (Riksförbundet enskilda vägar) were also interviewed, this in order to get an overall view and not only information from different municipalities.The result is based primarily on the interviews but also the answers from the survey. The information that emerged from the interviews with the municipalities differs from the answers received from the survey whether the municipalities experience problems with managing individual roads. Instead, the municipalities mean that there are generally more problems in the planned area than outside. The result also indicates a variation between the municipalities, while the Swedish Transport Administration has clear limits on the selection of road holders. REV addresses the problem of the difficulty of getting people to arrange  ii Allmänna och enskilda vägar – Väghållaransvar utanför detaljplanelagt område  the board work on an individual road. The definition of public and individual road differs between the different interviewed parties. The study reflects on distinct guidelines for when a road should be public respectively individual in order to clarify the boundary of when road maintenance takes over and another ends.