Texte remanié de: Dissertation--Frankfurt--Johann-Wolfgang-Goethe-Universität, 2002. / Résumé. Bibliogr. p. 273-297.

Within Giacometti’s concepts of what art must do, his own art has reached an impasse. He defines art as a means to see better and considers it a method of research into the nature of the exterior world. When the truth of this nature has been discovered and totally re-created on canvas or in sculpture, only then is his art complete. Instead of greater knowledge, however, his visual researches have only yielded more uncertainty and mystery; and the qualities of the exterior world have escaped him until he is in despair of ever reproducing them. He finds himself in the situation, consequently, of trying to represent in art that which he has no knowledge of. It is the terms and manifestations of this impasse that the present paper purports to discuss. As prefatory background to the discussion proper, I have proposed the contrasted images of the acrobat and the clown, a metaphorical framework suggested in criticism of Samuel Beckett, who, in literature, has reached an impasse comparable to Giacometti's in art. The acrobat represents the artist who, like Giacometti, despite an impasse pursues his impossible goal relentlessly, glad of the most miniscule achievement. The clown, on the other hand, accepts the failure of his art and creates a new art whose basis is failure. The clown acts as a foil to the acrobat. I note also the critics' failure to consider Giacometti in relation to his tradition, an unpardonable omission because the crisis in his art is as well an indication of a crisis within the tradition. When Giacometti defines art as a means to see better, he refers to no simple physical act of recording sensation. Seeing is a highly critical procedure which strips vision of the veil of culture which tradition has placed between the eye and the model, and frees the mind of outmoded forms and conventions of perception which have become irrelevant to the total experience and organization of the artist. Having performed this operation, the artist is free to observe the true nature of the exterior world and record its likeness in art. Giacometti's rigidly controlled seeing, however, has not revealed the desired knowledge, but has instead yielded the experience of the distance which forever separates the artist from everything he wants to depict. Instead of being able to re-create the human face and figure, Giacometti has only succeeded in producing those slim, attenuated, emaciated figures whose human characteristics disappear as we approach them, and whose gaze stares emptily and impenetrably into space, revealing nothing. His art has become a testimony to the common experience of contemporary thought: man's alienation and isolation. This is basically what denies the artist the intimate rapport with his model necessary in order to re-create its likeness. As contemporary science and philosophy have been limited in their researches by human finitude, so has Giacometti's art. His minuscule bit of knowledge is but a speck on the infinite scale of things; and partial knowledge is not truth. Finally the awareness of human finitude within art is traced through its development in the nineteenth century. The difficulty of realizing on canvas what he saw in nature became particularly evident to Cezanne in an age when, deprived of all relevant established traditions of art, he had to discover for himself a new artistic language and imagery. Cezanne began to suspect the impossibility of doing art which sought after truth, but he still had reference to metaphysical concepts as to the nature of the external world which made his success in art at least conceivable. Giacometti is deprived of such concepts and his contemporary sensibility denies his ever achieving a basis of certainty. Art for him will always be a tentative gesture in the direction of completion, but completion is inherently impossible. These are the terms of the impasse in Giacometti's art. / Arts, Faculty of / Art History, Visual Art and Theory, Department of / Graduate

<p>Uppsatsen tar upp hur Giacomettis konst blev uppmärksammad i Sverige på en av de första utställningarna som gjordes med hans konst på Moderna Museet i Stockholm år 1977. Undersökningens tar upp hur Giacometti togs emot som konstnär av konstvetare och tidningsrecensenter och hur de reagerade på konsten. Vidare följer en undersökning av Giacomettis egna texter.</p><p>I undersökningens början beskrivs relationen mellan Giacometti och Jean Genet. Genet har skrivit omfattande texter om konstnären och spenderade mycket tid med denne. Därefter följer tre analyser av olika verk av skulptören. Jag använder mig av specifika verk för att jämföra mina egna upplevelser och tolkningar i förhållande till konstkritikerna och till Giacometti själv.</p><p>Jag undersöker sedan den utställning som gjordes med Giacomettis konst på Moderna Museet i Stockholm år 1977 där jag granskat utställningskatalogen samt artiklar och recensioner som skrivits om utställningen. Jag har även studerat Giacometti i svenska uppslagsverk, även utdrag ur Giacomettis egna texter för jämförelse.</p><p>I slutdiskussionen kommer jag fram till att min egen uppfattning är snarlik recensenternas och Giacomettis. De gemensamma beröringspunkterna i våra uppfattningar är upplevelsen av verken som känsloladdade och Giacomettis gestaltande som ett sökande efter det bestående och det eviga. Detta kan bero på att Giacomettis egna texter har haft inflytande på både recensenter och konstvetare. Men det skulle också kunna bero på att konstnären lyckas förmedla detta genom skulpturerna i sig. I uppslagsverken beskrivs skulpturerna på ett annorlunda sätt, här bortser man från konstnärens avsikter och upplevelsen och knyter istället an till konstnärens liv för att ge mening.</p>

Uppsatsen tar upp hur Giacomettis konst blev uppmärksammad i Sverige på en av de första utställningarna som gjordes med hans konst på Moderna Museet i Stockholm år 1977. Undersökningens tar upp hur Giacometti togs emot som konstnär av konstvetare och tidningsrecensenter och hur de reagerade på konsten. Vidare följer en undersökning av Giacomettis egna texter. I undersökningens början beskrivs relationen mellan Giacometti och Jean Genet. Genet har skrivit omfattande texter om konstnären och spenderade mycket tid med denne. Därefter följer tre analyser av olika verk av skulptören. Jag använder mig av specifika verk för att jämföra mina egna upplevelser och tolkningar i förhållande till konstkritikerna och till Giacometti själv. Jag undersöker sedan den utställning som gjordes med Giacomettis konst på Moderna Museet i Stockholm år 1977 där jag granskat utställningskatalogen samt artiklar och recensioner som skrivits om utställningen. Jag har även studerat Giacometti i svenska uppslagsverk, även utdrag ur Giacomettis egna texter för jämförelse. I slutdiskussionen kommer jag fram till att min egen uppfattning är snarlik recensenternas och Giacomettis. De gemensamma beröringspunkterna i våra uppfattningar är upplevelsen av verken som känsloladdade och Giacomettis gestaltande som ett sökande efter det bestående och det eviga. Detta kan bero på att Giacomettis egna texter har haft inflytande på både recensenter och konstvetare. Men det skulle också kunna bero på att konstnären lyckas förmedla detta genom skulpturerna i sig. I uppslagsverken beskrivs skulpturerna på ett annorlunda sätt, här bortser man från konstnärens avsikter och upplevelsen och knyter istället an till konstnärens liv för att ge mening.

Zugl.: Frankfurt (Main), Univ., Diss., 2002

Univ., Diss.--Frankfurt (Main), 2002. / Literaturverz. S. 273 - 297.

Zürich, Universiẗat, Diss., 2006.

Tout ce qui compte pour Giacometti c’est la « ressemblance ». Cette « ressemblance » n’est pour lui ni définissable ni « parfaite ». Elle est juste « une masse » qui n’est visible que dans un instant extrêmement tendu de la mise en mouvements continuels, altérants et interrogatifs, de la forme à la forme, de l’« être » au « non-être », du « connu » à l’« inconnu ». Elle se voue au défaut et à l’échec. À cet égard, cette « ressemblance » se lie essentiellement à l’« informe » de Bataille. Notre étude consiste en ce lien, originel, historique et esthétique, entre cette « ressemblance » et cet « informe ». Cependant, notre étude n’est pas d’une étude comparative : elle est plutôt une recherche afin de mieux appréhender cette « ressemblance » grâce à cet « informe ». Elle se limite à la période de 1927 à 1947 : une période à partir du jour où Giacometti découvre les signes de l’« informe » de Bataille, jusqu’à la date où l’artiste illustre Histoire de rats de l’écrivain et réalise Le Nez matérialisant merveilleusement l’instant fulgurant de la vérité qui se confond avec l’échec et le défaut. / All which counts for Giacometti it is the "resemblance". This "resemblance" is for him neither definable nor "completed". It’s just "a mass" which is visible only directly extremely tightened by the stake in continual movements, alternating and inquiring, from the shape to the shape, from the "being" to the "non-being", of the "known" to the "stranger". It dedicates itself to the defect and to the failure. In this respect, this "resemblance" is essentially bound in the "formless" of Bataille. Our study consists of this link, original, historic and aesthetic, between this "resemblance" and this "formless". However, our study is not of a comparative study: it is rather a research to dread better this "resemblance" thanks to this "formless". It limits itself to the period from 1927 till 1947: a period from the days when Giacometti discovers the sign of the "formless" of Bataille, until the time when the artist illustrates Story of rats of the writer and realizes The Nose realizing magnificently the lightning moment of the truth which becomes confused with the failure and the defect.

Thesis is solved in two freely interconnected parts. The main part is formed by set of paintings on the theme Psycho. In additional text I deal with portrait painting of three significant European painters of the 20th century. Part of text is self - reflection, in which I interpret my conception of portrait painting.

Que signifie voir ? et en quoi l’étude d’une œuvre artistique favoriserait-elle l’examen philosophique d’une telle question ? Centré sur le problème de la vision dans l'œuvre d'Alberto Giacometti, ce travail entend mettre au jour une certaine exemplarité de l’artiste dans l’élaboration philosophique de la question de la vision, en posant les conditions d’un dialogue entre art et phénoménologie. Car la vision chez Giacometti problématise l'apparition des choses d'une manière qui bouleverse l'évidence de la constitution d'objet et ébranle la subjectivité. Voir, c’est voir apparaître, mais cette apparition n’est pas simple montée au visible d’une forme accédant à quelque stabilité objective : l’artiste nous force à penser ce que nous proposons d’appeler une « désapparition » de l’objet. L’art se donne en effet comme une forme d’inquiétude du regard, qui balance l’objet entre apparition et disparition, le retire étrangement au toucher et émeut remarquablement le sujet en lui suggérant une dimension sublime de la visibilité qui le renvoie finalement à sa propre mortalité. Sur tous ces points, la phénoménologie peut éclairer l'œuvre de l'artiste, quoique la "résistance" de cette même œuvre à l'égard des thèses philosophiques s’avère tout aussi éclairante : loin de nous amener à la simple conclusion d'une extériorité de l’art et de la philosophie, cette résistance peut en effet se comprendre comme une invitation à retravailler, d’une façon critique, la phénoménologie elle-même. / What is the meaning of seeing ? And why should an artistic work be of any help in a philosophical inquiry on such a topic ? This research is focused on the problem of vision in Alberto Giacometti’s work and intends to reveal an exemplarity of this opus in the philosophical elaboration of vision, by stating the conditions of a dialogue between Art and Phenomenology. For Giacometti’s vision raises a problem in the mere appearance of things : the obviousness of the objet’s constitution is disrupted and the subjectivity disturbed. To see is to see things appear, but this appearance is no longer the simple coming to visibility of a form attaining some objective stabilization : the artist forces us to think what we suggest to call a « desappearance » of the object. Art is then to be thought as a glaze anxiety that balances the object between appearance and disappearance, withdraws it from our touch, and strangely moves the viewer by suggesting a sublime dimension of visibility that finally brings him back to his own mortality. On all these matters, phenomenology can throw light on the artist’s work, though the « resistance » of this very work against philosophical statements turns out to be quite as enlightning : far from leading us to simply conclude that art and philosophy have nothing to do with one another, this resistance can be seen as an invitation to reconsider, critically, Phenomenology itself.