I uppsatsen undersöks huruvida 1990-talets omfattande omstrukturering av den svenska skolan, i synnerhet det nya betygssystemet och de nya behörighetsreglerna vilka infördes 1998, påverkat elevers betyg och därmed möjligheter att söka vidare till gymnasieskolan och/eller till högre studier i olika utsträckning beroende på var man genomfört sina studier. Som stöd för antagandet att så kan ha skett stödjer jag mig på den teoribildning som finns kring arbetsprocesser och arbetsvillkor med människor i så kallade människobehandlande organisationer (Human Service Organisations). Denna teoribildning gör klart att förändringsprocesser i människobehandlande organisationer som till exempel skolor är mycket svåra att styra och kontroller då både elever, lärare och skolledning aktivt kommer att påverka förändringsarbetet på olika sätt och därmed även måluppfyllelsen. Dessutom måste en organisation som skolan verka i och förlita sig på stöd från den lokala omgivningen, vilket medför att statligt beslutade reformer mycket väl kan ta sig olika uttryck i områden med olika lokala kulturer. I uppsatsen jämförs statistik för grund- och gymnasieskoleelevers betyg, studiebehörighet och övergångsfrekvens till vidare studier under åren 1992 till och med 2007 i en glesbygdskommun (Ljusdals kommun), i ”genomsnittsglesbygdskommunen” och i riket som helhet. Resultaten visar att eleverna i Ljusdals kommun påverkats av 1990-talets skolförändringar i större utsträckning än den genomsnittliga glesbygdskommunen och riket totalt. Ljusdalsungdomarnas studieresultat på grund- och gymnasieskolan har i ökande omfattning diskvalificerat dem från möjligheterna att söka högre studier jämfört med vad som blivit fallet i den genomsnittliga glesbygdskommunen och i riket som helhet. Ett antal möjliga förklaringar till ovanstående utveckling diskuteras. Tidigare forskning visar att den klart tyngst vägande faktorn för en elevs studieframgång är föräldrarnas utbildningsbakgrund. I uppsatsen konstateras att utbildningsnivån i Ljusdal generellt sett är låg vilket därmed skulle innebära att Ljusdalseleverna har sämre förutsättningar att nå de av staten fastställda undervisningsmålen. Huruvida så var fallet mättes inte i det tidigare relativa betygsystemet men i och med införandet av de nya mål- och kunskapsrelaterade kursplanerna, det nya betygssystemet och de hårdare behörighetskraven till gymnasieskolan blev möjligen dessa kunskapsbrister synliggjorda. Vidare diskuteras huruvida ett alltför stort fokus på de tre behörighetsgivande ämnena i grundskolan kan ha lett till kunskapsluckor och bristande motivation både här och senare på gymnasiet. Statistik visar även att Ljusdalselevernas relativt sett svagare prestationer på gymnasieskolan föregåtts av en minskad andel behöriga lärare i Ljusdal. Under åren då Ljusdal tappar mark gentemot de jämförda områdena vad gäller andelen elever som fullföljt sina gymnasiestudier och andelen elever som nått grundläggande behörighet till högre studier ser vi också en relativ minskning av andelen elever på studieförberedande program i Ljusdal. Detta bör i sig ha varit en bidragande orsak till den negativa utvecklingen då måluppfyllelsen på dessa program generellt sett är högre än på övriga program. Slutligen diskuteras rektors viktiga roll som pedagogisk ledare och problemlösare i den kommunaliserande mål- och resultatstyrda skolan. I uppsatsen konstateras att Ljusdal under den senaste 10-årsperioden haft ett uppseendeväckande stort antal korttidsanställda rektorer och därmed bristande kontinuitet i ledarskap vilket kan vara en bidragande orsak till att kommunen halkat efter övriga glesbygdskommuner och riket när det gäller skolprestation. Sammantaget indikerar det statistiska underlag som presenterats och diskuterats i uppsatsen att 1990-talets omfattande förändringar av den svenska skolan, med kommunalisering, nya läroplaner, nya betygskriterier och nya behörighetsregler till gymnasieskolan som några av de viktigaste, lett till större skillnader i hur kommuner med olika lokal kultur organiserar sin skolverksamhet och att detta i sin tur påverkat elevers studieresultat på olika sätt och i olika utsträckning.

Philosophiae Doctor - PhD / Few studies of shallow water marine nematodes have been conducted around South Africa, and none from the west coast. Here, I analyse the composition of nematode communities from six stations along a 3 km transect in Saldanha Bay during both summer and winter, in order to describe the communities present and to explore the effects of sediment composition and heavy and trace metal concentrations on community structure. In order to put the local data into a global context, these data are analysed together with some consolidated data from elsewhere and patterns of richness and composition (at the level of genus and species) examined The transect in Saldanha Bay extended from below a mussel raft at one end into the bay, and six cores (35.7mm diameter) were collected at each station. All nematodes were counted and 100 randomly identified from each core. A total of 136 nominal species, 117 genera and 36 families were identified from both summer and winter stations. Nematode abundance was highest at stations under the mussel raft, which were characterized by high mud content and high concentrations of trace and heavy metals: diversity was comparatively low and the assemblage was dominated by a few, non-selective deposit feeders (especially Sabatieria). Abundance decreased, but diversity increased, with an increase in distance from the mussel raft, which was coupled with an increase in the particle size of sediments and a significant reduction in metal concentrations. There were three dominant (Comesomatidae, Desmodoridae and Linhomoeidae, present in 96%, 85% and 83% of samples, respectively) and four subdominant families (Chromadoridae, Microlaimidae and Xyalidae, all in 79% of samples) that were largely responsible for determining the community structure across the bay. Multivariate analysis of the data using PRIMER indicated that copper was the single variable that best accounted for the structure of the communities (70.1%), and the best 2-variable combinations were copper and organic nitrogen (70.3%), followed by copper, organic nitrogen and mean grain size (69.7%). Abundance was higher at all stations in winter than summer, and the results of the PERMANOVA test on station and season indicated that the variation in between Station- Season accounted for 27% of the differences in community structure. Although these results should be treated with caution owing to limited temporal sampling, they are similar to those obtained elsewhere in the world and indicate that nematodes can be used to study anthropogenic impacts in a local context. Despite the fact that Saldanha Bay has been subjected to industrial activities for more than thirty years, estimates of species richness for Saldanha Bay were surprisingly high: S= 136; ICE = 150; CFE= 173. As too were estimates of generic richness (S= 117; ICE = 131; CFE= 149), which were the fourth most rich of those global sites compared from similar depths. Incorporation of these data into a global dataset revealed an absence of any clear latitudinal pattern in the distribution of richness (genera or families), and there was no obvious geographic structure to global communities, based on the available data. These results suggest that genera and families are poor proxies for species (at the evolutionary level, but not at the ecological level) and they support the idea that everything is everywhere. Comments on ways that nematode research can be advanced in South Africa are made.

Ce travail de thèse s'est inscrit dans la recherche et développement de la photoinscription directe massivement parallèle. L'utilisation d'un masque reconfigurable dans un phototraceur combine la rapidité de la photolithographie par projection et la flexibilité intrinsèque du modulateur spatial de lumière. Le premier axe de travail était d'améliorer la résolution, la vitesse d'écriture et la précision d'un phototraceur existant à Télécom Bretagne et à base d'un modulateur spatial de lumière à cristaux liquides afin d'atteindre la résolution limite possible avec ce système. Nous avons ainsi fabriqué des éléments optiques diffractifs (EOD) dans la photorésine de dimension critique 1 µm à 32 niveaux de phase avec une efficacité de diffraction à l'ordre 0 inférieure à 1% et celle de l'ordre +1 aux alentours de 80%. Le second volet consistait à mettre en place un nouveau phototraceur à l'aide d'un modulateur spatial de lumière à micro-miroirs et d'utiliser des nouvelles longueurs d'onde d'écriture aux alentours de 365 nm, afin d'élargir la gamme de matériaux photosensibles utilisables et d'accéder à une résolution sub-micronique. Ce phototraceur permet la fabrication des EODs binaires par écriture directe dans le matériau sol-gel hybride Ormocer avec une résolution de 700 nm. La dernière partie concernait l'étude et la première démonstration expérimentale de faisabilité de la combinaison de cette technique de phototraçage massivement parallèle avec celle de la photopolymérisation à deux photons qui permet de dépasser la limite de diffraction des systèmes de photoinscription classiques.