Planering är ofta platsbestämt och sker i en kontext med konstanta faktorer med små förändringar år efter år. Men i områden som påverkas av en säsongsbetingad attraktionskraft så ser situationen annorlunda ut. På landsbygden, framförallt i kustsamhällen så finns det en planeringskontext där förutsättningarna ser mycket annorlunda ut beroende på säsong. Detta är samhällen med en stor mängd fritidsbebyggelse som påverkar de kommunala förutsättningarna. I det Svenska språket finns ord som sommarhus och fritidshus vilket indikerar att vi har en kultur där många människor äger mer än en bostad. Men samtidigt har vi ett planeringssystem med ett kommunalt planmonopol och där mycket av planeringen inte är gränsöverskridande utan sker inom den kommunala kontexten.  Denna studie undersöker hur de kommuner med en bred etablering av fritidsbebyggelse på landsbygden väljer att förhålla sig till detta och vilka strategiska ageranden som genomförs för att påverka bostadsmarknaden. I de kommuner där etableringen av fritidsbostäder är storskalig måste kommunerna tillgodose två olika gruppers behov vilket påverkar den kommunala planeringen, serviceutbudet och bostadsmarknadens utveckling. Undersökningens teoretiska utgångpunkt är att se etableringen av fritidshus på landsbygden som en gentrifieringsprocess. Fritidshusägarna kommer i dessa kommuner in som en ny konkurrerande grupp på bostadsmarknaden och tränger på sikt bort de bofasta från bostadsmarknaden till följd av drastiskt ökad efterfrågan och ökade bostadspriser. Undersökningen genomfördes som en fallstudie där material från fyra landsbygdskommuner i norra Bohuslän var grunden för empiri. De kommuner som undersöktes var Lysekil, Sotenäs, Strömstad och Tanums kommun. De fyra kommunerna valdes utifrån kommunernas skala, antalet helårsboende i förhållande till andelen fritidsboende samt ett antal kvalitativa attribut som närhet till kust, avstånd till större städer samt historisk bakgrund. De fall som undersöktes skulle finnas i en liknande kontext och geografiskt sammanhang för att ge möjlighet att studera likheter och skillnader i materialet och kunna avgöra om fallen var representativa för den generella utvecklingen. Metoden för undersökningen var en kvalitativ innehållsanalys dels av strategiska textdokument men kompletterades också med semistrukturerade intervjuer. De strategiska dokumenten som undersöktes var kommunala översiktsplaner och bostadsförsörjningsprogram för att skapa en bild av hur kommunerna ser på sitt bostadsbestånd och hur de politiskt förhåller sig till detta.  Undersökningen och uppsatsen som helhet visar på att kommuner på landsbygden till stor del ser den breda mängden fritidsbebyggelse som en tillgång men att denna utveckling inte får ske på bekostnad av den egna befolkningen. Flera av kommunerna ansåg dock att det kommunala planmonopolet inte var tillräckligt för att kunna skapa reell skillnad för bostadsutvecklingen utan efterfrågade fler verktyg för att kunna påverka. Framträdande är den problematik som finns mellan att fritidsboendena är ett positivt ekonomiskt tillskott till besöksnäringen i kommunerna och det faktum att priserna på bostadsmarknaden ökar till den grad att behoven för de helårsboende inte alltid kan tillgodoses. Gentrifieringsprocessen med att flera kustområden omvandlas till att till stor del vara sommarstäder verkar svår att påverka eftersom utvecklingen har gått långt och mycket sker utan att kommunen kan påverka.