Samtida humanitära kriser och väpnade konflikter har blivit alltmer komplexa till sin art, med nya krav om multifunktionella och samordnade insatser. När humanitära och militära aktörer samexisterar i områden med överlappande intressesfärer uppstår ett problem. De humanitära aktörernas verklighetsuppfattning skiljer sig i förhållande till de militära aktörernas, vilket inverkar negativt på humanitär-militär samverkan. Tidigare förklaringsmodeller visar att avhållsamheten från de humanitära aktörerna att samverka med militären till stor del grundas på hårda faktorer som bl.a. ängslan för den humanitära personalens säkerhet. Med stöd av socialkonstruktionism och social identitetsteori har författaren undersökt mjuka faktorer, vilka kan visa på andra förklaringsmodeller till samarbetssvårigheterna. Undersökningen utgår från att det i policys, doktriner och rapporter rörande civil-militär samverkan finns utsagor, vilka genom diskursanalys kan skildra ett antal mjuka signifikanta faktorer, vilka inverkar på social identitetskonstruktion. Diskussion skildrar hur denna identitetskonstruktion inverkar på och kan förstås i kontexten av humanitär-militär samverkan. De humanitära aktörernas sociala identitet kan skildras utifrån karakteristik och framtagna signifikanta faktorer. Skillnader aktörerna emellan bidrar till att de agerar utifrån olika verklighetsuppfattningar. Undersökningen visar att de humanitära aktörernas identitets- konstruktion i hög grad inverkar på humanitär-militär samverkan. Genom att förstärka skillnader stärks den inre sammanhållningen och distanseringen till den andra gruppen ökar. Vår förståelse för problemet kring humanitär-militär samverkan kan ändras genom ökad kunskap och en förändrad diskurs om de humanitära aktörernas ideologiska, intresse- och maktbetonade processer.