Åtskilliga studier har visat att delirium inom intensivvård är vanligt förekommande. Så många som 80 procent av alla vuxna patienter som behandlas med respirator på en intensivvårdsavdelning drabbas av någon form. Risken att en intensivvårdspatient utvecklar ett delirium kan minskas genom att sjuksköterskan har i åtanke och försöker hantera och behandla de riskfaktorer patienten har men för att upptäcka och behandla ett delirium måste patienten screenas regelbundet. Det finns validerade instrument och behandling som gör det möjligt att såväl förebygga som upptäcka och behandla ett delirium. Trots det är det inte ovanligt att ett delirium passerar oupptäckt på IVA. Syftet med studien var att belysa varför patienter med ett delirium inte identifieras av intensivvårdssjuksköterskan och vilka konsekvenser ett oupptäckt delirium kan medföra för patienten.  Metoden som användes var en allmän litteraturöversikts.  Resultatet visade att delirium är vanligt förekommande och kan innebära stora konsekvenser för de patienter som drabbas av ett delirium. Det finns en kunskapslucka hos intensivvårdssjuksköterskan om delirium och dess konsekvenser. Många sjuksköterskor efterfrågar utbildning om delirium då flera beskriver att de aldrig fått någon undervisning i ämnet. Det saknas även kunskap hos intensivvårdssjuksköterskan om vilka konsekvenser ett delirium kan innebära för patienterna i såväl det akuta skedet som efter IVA. Studien pekar även på att det finns en bristande tilltro och kunskap om screeninginstrument. Det behövs mer utbildning och riktlinjer om hur de olika screeninginstrumenten ska användas och då inte enbart vid implementeringen. Slutsats: Det finns en kunskapslucka hos intensivvårdssjuksköterskan beträffande delirium och dess konsekvenser men även en bristande tilltro till de screeninginstrument som finns. Studien visade att ett delirium kan innebära risker för patienten med komplikationer såväl under som efter intensivvårdsbehovet men även en ökad dödlighet men genom att arbeta evidensbaserat kan vi minska ett onödigt lidande hos intensivvårdspatienten.

SAMMANFATTNING Munvård är en förutsättning för optimal munhälsa och en viktig indikator för den vård en patient får. En välfungerande munvård har stor betydelse för patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning vid kritisk sjukdom. Intensivvårdspatienterna, speciellt de intuberade, har särskilda behov när det gäller munhygien. Ett av dessa speciella behov är att minska risken för infektion. Munfloran hos friska individer håller sig stabil över tiden, men förändras snabbt vid kritisk sjukdom och sjukhusinläggning till att bli en mer virulent bakterieflora i munhålan. Den förändringen inkluderar kolonisering av respiratoriska patogener i munnen och oropharynx som kan orsaka ventilatorassocierad pneumoni (VAP). Kritiskt sjuka patienters munhälsa kan riskeras på en intensivvårdsavdelning (IVA) av själva intensivvårdsutrustningen, intensivvårdspatientens medicinska tillstånd eller behandlingar och patientens oförmåga att ta hand om sin egen munvård. Detta visar behovet av ansträngningar i form av ökad kunskap om effekten av munvårdsåtgärder som kan förbygga VAP hos intensivvårds-patienten. Syftet är att belysa effekten av munvårdsåtgärder för att förebygga ventilatorassocierad pneumoni (VAP) hos intensivvårdspatienten. Den här systematiska litteraturstudien bygger på randomiserade kontrollerade studier (RKS) med systematisk sökning, urval, granskning och analys av data inhämtade från databaserna PubMed och CINAHL. De munvårdsåtgärder som visade sig ha förebyggande effekt på VAP var manuell tandborstning med barntandborste och tandläkarvård i kombination med klorhexidinmunsköljning i två olika koncentrationer, manuell tandborstning med låg-antibakteriell gel, manuell tandborstning med barn- och interdentaltandborste kombinerad med klorhexidin, elektrisk tandborstning med klorhexidin och elektrisk och manuell tandborstning i kombination med renat vatten. De munvårdsåtgärder som kan tillämpas för att förebygga VAP hos intensivvårdspatienter behöver inte vara omfattande eller tidskrävande. Billiga redskap som manuella tandborstar kan vara lika effektiva som elektriska tandborstar och kan kombineras med lättillgängliga medel som klorhexidin och förebygga VAP. Själva munvårdsåtgärderna bör vara i proportion till munnens status och behov av munvård.

Bakgrund: Att råka ut för en kritisk sjukdom som kräver intensivvård kan medföra en snabb reducering av muskelmassa och en samtidig muskelsvaghet. Förändringar som även är associerade med förlängd sjukhusvistelse, en minskning av den funktionella återhämtningen efter utskrivning och som kan resultera i en försämrad livskvalitet för patienten. Flera studier har visat att intensivvårdspatientens nutritionsintag efter intensivvård ofta är otillräcklig Motiv: Ungefär var tionde patient råkar ut för någon form av vårdskada och då inkluderas även skador som inte är relaterad till den underliggande sjukdomen och således hade kunnat undvikas. En säker vård innebär att ha kunskap om riskerna och att arbeta så att riskerna minimeras Syfte: Studiens syfte var att undersöka hur mycket näring intensivvårdspatienter som vårdats tre dagar eller mer på IVA erhåller på vårdavdelningen och om mängden näringstillförseln påverkar patientens rörlighet, muskelkraft och antal dagar på sjukhus. Metod: Studien har en kvantitativ design och är en del av en större pågående feasability studie. Data som samlades in var dagligt energiintag inklusive intravenöstoch enteralt intag fram till utskrivning eller max 28 dagar. Var 3–5 dag kontrollerades greppstyrka och ICU Mobility Scale för analys av muskelkraft och rörlighet. 33 patienter inkluderades genom konsekutivt urval. Kriterier för inklusion var patienter >18år som vårdats tre dagar eller mer på IVA och kunnat ge muntligt och skriftligt samtycke till studien. Resultat: Resultatet visade en stor variation i intaget både vad gäller kalorier och protein. Samma patient kunde under sin vårdtid ha såväl ett betydande underskott som ett överskott när det gäller erhållna kalorier i relation till det uppmätta energibehovet. Samtidigt fanns det patienter som aldrig uppnådde sitt energibehov under hela vårdtiden. Näringsintagets påverkan på rörlighet och muskelkraft visade på en svag signifikant negativ korrelation vid den andra mätningen Konklusion: Ingen av patienterna erhöll sitt uppmätta kaloribehov under hela vårdtiden. Majoriteten av vårdtiden fick mer än hälften (57,58 %) av patienterna under 80 procent av sitt energibehov. Det fanns en signifikant men svag negativ korrelation vid andra mätningen när kalori- och proteinintaget korrelerades mot patientens rörlighet (ICU mobility) och greppkraft med undantag av kaloriintag mot rörlighet. Vid tredje mättillfället fanns sambandet inte längre kvar. / Background: Suffering from a critical illness that requires intensive care can lead to a rapid reduction in muscle mass and a simultaneous muscle weakness. Changes that are also associated with prolonged hospital stay, a decrease in functional recovery after discharge and that can result in a decreased quality of life for the patient. Several studies have shown that the intensive care patient's nutritional intake after intensive care often is insufficient.  Motive: Approximately every tenth patient experiences some form of medical injury, and this also includes injuries that are not related to the underlying disease and that could have been avoided. Safe care means having knowledge of the risks and working to minimize the risks.  Aim: The purpose of the study was to investigate how much nutrition intensive care patients who have been treated for three days or more in ICU receive in the ward and whether the amount of nutrition affect the patient's mobility, muscle strength and number of days in hospital. Methods: The study has a quantitative design and is part of a larger ongoing feasibility study. The data collected was daily energy intake including intravenous and enteral intake until discharge or a maximum of 28 days. Every 3–5 days, grip strength and the ICU Mobility Scale were checked for analysis of muscle strength and mobility. 33 patients were included through consecutive selection. Inclusion criteria were patients >18 years of age who were treated for three days or more in the intensive care unit and were able to give verbal and written consent to the study.  Result: The result showed a large variation in intake both in terms of calories and protein. The same patient could, during his period of care, have both a significant deficit and an excess in terms of calories received in relation to the measured energy requirement. At the same time, there were patients who never achieved their energy needs during the entire period of care. The impact of nutritional intake on mobility and muscle strength showed a weak significant negative correlation at the second measurement.  Conclusion: None of the patients received their measured caloric needs during the entire period of care. For most of the time at the ward, more than half (57.58%) of the patients received less than 80 percent of their energy need. There was a significant but weak negative correlation at the second measurement when caloric and protein intake was correlated to the patient's mobility (ICU mobility) and grip strength except for caloric intake to mobility. At the third measurement occasion, the connection no longer existed.

Bakgrund: En patient som vårdas på en intensivvårdsavdelning befinner sig i en särskilt utsatt situation då patienten är allvarligt sjuk eller skadad. Patienterna har och upplever vårdbehov som vårdpersonalens uppgift är att identifiera och tillgodose. Att inte ha förmåga att förmedla sina vårdbehov gör patienterna sårbara och vårdbehoven som patienten värdesätter kan inte tillgodoses. Syfte: Syftet med studien var att sammanställa vilka vårdbehov patienter som vårdades på en intensivvårdsavdelning upplevt och undersöka om vårdbehoven tillgodosågs under vårdtiden. Metod: En kvalitativ litteraturöversikt med deskriptiv design baserades på 21 vetenskapliga artiklar som sedan sammanställdes till en narrativ syntes. Resultat: Resultatet visar att patienterna under sin intensivvårdstid upplevde både psykiska och fysiska behov. Patienterna uttryckte ett stort behov av mänsklig kontakt och anhöriga tillgodosåg främst det behovet. Att inte kunna uttrycka sig verbalt var ett stort hinder för patienterna som uttryckte ett behov av att göra sig förstådd och att få information om sin situation. En icke fungerande kommunikation mellan patienterna och vårdpersonalen var den största anledningen till att vårdbehoven inte tillgodosågs. Slutsats: Trots tidigare forskning, teorier, värdegrunder, kompetensbeskrivningar och lagar som beskriver vikten av att vårda patientens psykiska hälsa genom ett personcentrerad och ett etiskt förhållningssätt frångår vårdpersonalen ofta detta inom intensivvård. Vårdpersonal behöver bli bättre på att identifiera och tillgodose dessa psykiska behov. Det finns ett behov av att fördjupa specialistutbildningen för intensivvårdssjuksköterskor där det psykologiska patientperspektivet får en större del. / Background: A patient being treated in an intensive care unit is in a particularly vulnerable situation when the patient is often seriously ill or injured. Patients experience care needs that is the healthcare staff's task is to identify and supply. Being unable to convey their care needs makes the patients vulnerable and the care needs that the patient values ​​can not be met by healthcare staff. Aim: The aim of the study was to compile the care needs of patients who were treated in an intensive care unit and to investigate whether care needs were met during the care period.  Method:A qualitative literature review with descriptive design based on 21 scientific articles, then compiled into a narrative synthesis.  Result: The result shows that during the intensive care period, patients experienced psychological and physical needs. Patients expressed a great need for human contact wich their relatives mainly addressed. Being unable to express yourself verbally was a major obstacle for patients who expressed a need to understand and to get information about their situation. Non-functioning communication between patients and healthcare staff was the main reason why care needs were not met. Conclusion: Despite prior research, theories, values, skill descriptions and laws describing the importance of caring for the psychological needs of the patient through an individual and ethical approach, the healthcare staff often abandon this in intensive care. Healthcare professionals need to be better at identifying and meeting these psychological needs. There is a need to deepen specialist education for intensive care nurses, where the psychological patient perspective gets a greater part.