Den svenska bostadsrättsmodellen har på senare år genomgått omfattande utveckling, inte minst genom avregleringar vilka har resulterat i ett system som i allt högre grad påminner om internationellt förekommande boendeformer med stark ägande- och förfoganderätt. Idag är bostadsrättsformen en central del av Sveriges aktiva bostadsmarknader, som bland annat associeras med hög transaktionsaktivitet och prismässiga toppnivåer framför allt i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö. Förvärv av en bostadsrätt kan numera innebära tung privatekonomisk exponering mot en enskild bostadsrättsförening på individnivå. Ur historisk hänsyn framstår vikten av effektiv styrning och förvaltning av bostadsrättsföreningar därför som ett ämne av hög aktualitet för att skydda och främja den enskilde medlemmens betydande ekonomiska intressen i berörd förening. Styrelsearbete inom bostadsrättsföreningar ska i någon mening verka värdeskapande för föreningens medlemmar, vilket är en aspekt av relativt hög komplexitet som ofta involverar riskavvägningar av finansiell karaktär, exempelvis vid beslut om upplåning, refinansiering, likviditetshantering, med mera. Inom teoretiska områden med avseende på styrningsfrågor och riskhantering, och normativa källor för svensk föreningsverksamhet, behandlas en rad metoder och verktyg som kan stödja styrelser i arbetet med att bereda dess uppdragsgivare ekonomiska fördelar. Ett förekommande exempel på vägledande verktyg i bolagsstyrningskontext är olika typer av finansiell policy som fastställs på styrelsenivå. I den aktuella studien hanteras föreningsstyrning som ett icke-etablerat begrepp utifrån parallellisering mot bland annat bolagsstyrning som enligt Turnbull (1997, s. 181) kan inkludera ett brett spektrum av företag oavsett om de är juridiskt bolagiserade eller ej. Syftet med denna studie var att undersöka förekomsten av finansiell policy som antagits på styrelsenivå i bostadsrättsföreningar inom vårt urval. Vi avsåg vidare att ta reda på de tillfrågades attityder till sådana finansieringsrelaterade riktlinjer för att ställa empiri mot teoretiska resonemang inom styrningsområdet, riskhantering och informationsgivning. Data samlades in med utgångspunkt i en kvantitativ forskningsstrategi via ett webbaserat enkätformulär som skickades till föreningar inom fem län med utmärkande hög köp- och säljaktivitet samt priser på bostadsrätter: Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län, Uppsala län och Östergötlands län. Studien utgår från ett positivistiskt synsätt med en deduktiv ansats där teori och normkällor legat som grund för enkätkonstruktionen. Data analyserades genom korstabulering och statistiska chi-två-test för att urskilja indikationer på samband. Av undersökningens 324 respondenter uppgav i genomsnitt 31 % (justerat) att någon typ av policy antagits i vägledande syfte för finansiellt relaterade styrelsebeslut. Den aktuella studiens empiri redovisar även att en majoritet av samtliga respondenter, oavsett om de riktlinjer som avses hade fastställts eller ej, överlag var positivt inställda till olika teoretiska aspekter som kan följa av en sådan tillämpning.

Studien utgår från övergången till K-regelverket för bostadsrättsföreningar och förbudet mot progressiva avskrivningar. Övergången uppmärksammades i media och en diskussion kring hur bostadsrättsföreningar utnyttjat det tidigare redovisningsregelverket blossade upp. Det ledde till spekulationer om hur ekonomin i föreningarna skulle påverkas och många blev oroliga för eventuella höjningar i årsavgifter. Denna boendeform ökar ständigt i popularitet och har gått från att erbjuda billigt boende som alla skulle ha råd med till en spekulativ marknad med priser som når nya toppnivåer. Den enskilde bostadsrättsägarens exponering mot bostadsrättsmarknaden ökar därför. Denna studie ämnar därför att undersöka vad som har hänt med den ekonomiska redovisningen för bostadsrättsföreningar. Det nya regelverket är inte anpassat till bostadsrättsföreningar. Avgränsningen som gjorts är till svenska, aktiva privatbostadsföretag, så kallade äkta bostadsrättsföreningar. Syftet med studien är att kartlägga hur redovisningen i föreningarna har påverkats samt att undersöka förekomsten av resultatmanipulering i resultatförbättrande syfte. Studien avser även att se ifall en koppling föreligger mellan resultatet och årsavgiften. En kvantitativ forskningsstrategi har tillämpats där urvalet består av 200 bostadsrättsföreningar. Data har samlats in i form av publicerade årsredovisningar.  K-regleverket blev obligatoriskt år 2014. Data för dessa föreningar samlades därför in för åren 2013 och 2015 och hypotestester utfördes för att utröna huruvida skillnader förelåg mellan åren. Den teoretiska referensramen bygger på teorier rörande positive accounting theory, accounting choice, resultatmanipulering, institutional theory samt redovisningsteori.  Utifrån kartläggningen står det klart att nya föreningar, bildade under 2000-talet är de föreningar som utnyttjat resultatförbättrande redovisningsmetoder. Denna grupp delades upp i ombildade och icke ombildade föreningar. Där kunde det fastslås att det var de icke ombildade föreningarna som använt sig av resultatmanipulering till störst utsträckning. Gruppen nya, icke ombildade föreningar innehåller byggmästarbildade föreningar, en grupp med incitament att förbättra det redovisade resultatet. Det är även dessa föreningar som har den största negativa resultatpåverkan som ett resultat av förbudet mot progressiva avskrivningar. Föreningar i vårt urval som påverkats i mindre utsträckning av regeländringen är gamla föreningar. De har tidigare inte haft incitament att skapa en positiv resultatpåverkande effekt. Detta eftersom de generellt sett har låga anskaffningsvärden på de byggnader föreningen äger vilket ger upphov till små avskrivningskostnader. En koppling mellan resultat och årsavgift kunde inte observeras i denna studie. Tydligast kunde detta observeras för icke ombildade föreningar bildade under 2000-talet som uppvisade en negativ resultatpåverkan på 129 kr/m2 men höjde endast avgiften med 8 kr/m2.