Som en följd av en ökad migration i världen har idag cirka 32 procent av eleverna i den svenska gymnasieskolan utländsk bakgrund. De senaste åren har dessutom andelen nyanlända elever ökat stort – år 2017 gick ungefär var tionde gymnasielev på språkintroduktion. Drygt var tredje elev som studerat på språkintroduktion fortsätter efter två år till ett nationellt gymnasieprogram. Elevers skilda språkliga och kulturella erfarenheter ställer därmed nya krav på dagens lärare, inte minst på gymnasiet där kurserna ofta ligger på en avancerad språklig nivå. Med bakgrund i skolans kompensatoriska uppdrag är därför syftet med den här uppsatsen att undersöka uppfattningar kring samhällskunskapsämnets språkliga utmaningar och hur de tar sig uttryck i undervisningen. Studien grundar sig i teorier kring andraspråksinlärning och språkutvecklande undervisning och tar bland annat upp aspekter som interdependenshypotesen och genrepedagogik. Det empiriska materialet har samlats in genom semistrukturerade forskningsintervjuer med sex gymnasielärare i samhällskunskap från tre olika skolor. Resultatet visar att lärarna uppfattar mängden sak-och tankebegrepp som den största utmaningen i undervisningen och alla såg ett direkt samband mellan elevers språkliga förmåga och deras betyg. Samhällskunskap uppfattas dessutom ofta som ett abstrakt ämne för flera nyanlända elever. Utifrån intervjupersonernas svar föreföll framför allt elevunderlag, resurser samt kunskap om flerspråkighet avgöra hur mycket lärarna aktivt fokuserade på språkutvecklande arbetssätt. Denna studie pekar på vikten av att inte se språk och ämneskunskaper som två separata företeelser utan att ett stort språkligt fokus är nödvändigt för att skapa en undervisning som gynnar alla elever.