This theises aims to extend the understanding of how representation of gender is produced and reproduced in the young women’s magazine Frida. We examine this through analyzing pictures of male and female celebrities in a selected number of magazines from the year of 2013. We use a quantitative analysis of the pictures, as well as a supplementary quantitative analysis of ajectives used to describe male and female celebrities in captions. We research what types of patterns we can find in these analyses that construct representations of gender, also surveying how the celebrities in the magazine look. Our analysis shows us that the context of Frida contains several recurring visual patterns that preserves a representation of men being superior to women. We also find that for both men and women in the magazine- their attractive exterior is their most prominent attribute. That is not only perceived visually, but also reinforced by the editorial text. The result also shows us that the celebrities shown in the Frida is a very homogeneous group, with very similar attributes.

Syftet med studien är att undersöka den osignerade, kvinnliga popartistens spelplan för att konstruera sig själv som ett “personligt (pop)varumärke” via sociala medier. Med ansats i fem djupgående intervjuer har jag sökt besvara hur detta “varumärkesgörande” ser ut, samt vilka möjligheter och svårigheter diskursen för med sig. Genom att diskutera empirin mot ett brett teoretiskt spektra, som tar upp såväl identitetens påverkan av samtida medier, socialkonstruktivistiska perspektiv, traditionella- samt postmoderna perspektiv på varumärken, genussystematiker samt mediereception, har resultaten kommit utmynna i en rad dilemman. Resultaten visar att synlighet i sociala medier prioriteras före det faktiska musikskapandet; syns en inte där, kommer heller inte musiken uppmärksammas av betydande aktörer och större publiker. Således suddas skiljelinjer ut mellan den digitala- och fysiska verkligheten, vilket resulterar i möjligheten att som trenden premierar, “imitera” den konventionella kändisens “industriella” uttryck, och på samma gång svårigheten i att fokusera medieinnehållet kring denna image utan att verka “självupptagen”. Samtidigt som den konventionella kändisens digitala konstruktion kan förstås skapad i en genusbetonad diskurs som instruerar kvinnliga (pop)musiker att alltjämt exponera sitt (attraktiva) yttre, samt, för att verka tillgängliga, ständigt dela var de går och gör, kommer studiens informanter att påvisa ett motstånd till de könsstereotyper som ofta figurerar i media. Resultaten påvisar således möjligheten att också ifrågasätta och utmana en stereotyp bild av den kvinnliga popartisten, varpå den digitala verklighetens spegel har potential att också lämna reflektioner i den “fysiska verkligheten”. Studiens informanter ger inga direkta svar på hur de faktiskt parerar svårigheten i att konstruera en delvis “fejkad” “industriell” image, utan att tappa den personliga (men inte privata) integriteten men påvisar att sökandet efter en “perfekt balanserad artistpersona” är ett oändligt, och kanske ouppnåeligt projekt.