Deep touch pressure is used to treat sensory processing difficulties by applying a firm touch to the body to stimulate the nervous system and soothe anxiety. I conducted a long-term exploration of deep touch pressure from a first-person perspective, using shape-changing pneumatic actuators, breathing and ECG sensors to investigate whether deep touch pressure can guide users to engage in semi-autonomous interactions with their breathing and encourage greater introspection and body awareness. Based on an initial collaborative material exploration, I designed the breathing garment- a wearable vest used to guide the wearer through deep breathing techniques. The breathing garment presents a new use case of deep touch pressure as a modality for hapticbreathing feedback, which showed potential in supporting interoceptive awareness and relaxation. It allowed me to engage in a dialogue with my body, serving as a constant reminder to turn inwards and attend to my somatic experience. By pushing my torso forward, the actuators were able to engage my entire body while responding to my breath, creating a sense of intimacy, of being safe and taken care of. This work addresses a gap in HCI research around deep touch pressure and biosensing technology concerning the subjective experience of their emotional and cognitive impact. The longterm, felt engagement with different breathing techniques opened up a rich design space around pressure-based actuation in the context of breathing. This rendered a number of experiential qualities and affordances of the shape-changing pneumatic actuators, such as: applying subtle, slowly changing pressure to draw attention to specific body parts, but also disrupting the habitual way of breathing with asynchronous and asymmetric actuation patterns; taking on a leading or following role in the interaction, at times both simultaneously; and acting as a comforting companion or as a communication channel between two people as well as between one person and their soma. / Djuptrycksterapi (Deep Touch Pressure, DTP) används för att behandla personer som har problem med att processa sensoriska upplevelser. Detta genom att applicera ett fast tryck på kroppen för att aktivera nervsystemet och lindra ångest. Jag genomförde en långtidsutforskning av DTP ur ett första-persons-perspektiv, med hjälp av formförändrande tryckluftsaktuatorer, andnings sensorer och EKG-elektroder. Dess syfte var att undersöka ifall DTP kan guida användare till att engageras i semiautonoma interaktioner med sin andning och främja en större introspektion och kroppsmedvetenhet. Baserat på ett initialt samarbete kring undersökning av olika material, designade jag “the breathing garment” - en bärbar väst som guidar användaren genom djupandningstekniker. Andningsvästen visar på en ny användning av DTP som en modalitet av haptisk andningsfeedback, och den möjliggör ett stödjande av interoceptisk medvetenhet och avslappning. Andningsvästen tillät mig att delta i en dialog med min egen kropp, och fungerade som en ständig påminnelse att vända mig inåt och uppmärksamma mina somatiska upplevelser. Genom att trycka min bröstkorg framåt kunde aktuatorerna engagera hela min kropp när de svarade mot min andning, vilket skapade en känsla av intimitet, trygghet och att vara omhändertagen. Detta examensarbete uppmärksammar ett område som tidigare varit outforskat inom HCI av djuptrycksterapi och biosensorteknik kring den subjektiva upplevelsen av dess emotionella och kognitiva påverkan. Det långvariga engagemanget med aktivt upplevande av olika andningstekniker öppnade upp en stor designrymd kring tryckbaserade aktuatorer i en kontext av andning. Det visar på ett flertal experimentella kvaliteter och affordances av de formförändrande tryckluftsaktuatorerna, såsom: att applicera ett gradvis ökande och markant tryck för att dra uppmärksamheten till specifika kroppsdelar, men också för att bryta det vanliga andningsmönstret genom asynkron och asymmetrisk mönsterpåverkan; att ta en ledande eller följande roll i interaktionen, ibland båda samtidigt; och att agera som en tröstande följeslagare, eller som en kommunikationskanal mellan två människor, likväl som mellan en person och hennes soma.