<p>Denna studie undersöker inledningsvis socionomutbildningen ur ett historiskt könsperspektiv; en yrkesförberedande utbildning som genom inträdet i universitetets organisation och strukturer och genom utvecklingen av det akademiska ämnet 'socialt arbete' successivt akademiserats på de traditionella villkor som format akademin genom århundraden, villkor som utvecklats av män för mäns bildning, samtidigt som de socionomstuderande kvinnorna utgör 82% av undervisningsgrupperna. Forskningen i socialt arbete har maskuliniserats genom att professorer och forskare i huvudsak är män. Huvudsyftet med studien är att undersöka hur denna majoritet av kvinnor, vars främsta syfte är att bli verksamma socialarbetare, ser på kunskap, på sig själva som lärande och hur de lär, d.v.s. vilka lärandestrategier de använder sig av inom ramen för dessa akademiska strukturer. Nästan hälften av de intervjuade kvinnorna kommer från arbetarklassbakgrund och den andra hälften från medelklassmiljöer. En mycket stor andel av kvinnorna ur medelklassmiljö har en psykosocialt svår uppväxtmiljö miljö bakom sig, med missbruk inom familjen, våld och sexuella övergrepp. En modell över kvinnornas lärandeprofiler, vilken bygger på kunskapsdimensionerna kunskapens källa, kunskapsinriktning, kunskapsorientering och kunskapsväg, visar att de intervjuade kvinnorna har mycket olika förhållningssätt till kunskap och till lärande. De flesta är dock i huvudsak "relationsorienterade praktiker" eller "relationsorienterade teoretiker". Ålder och tidigare erfarenheter har en viss betydelse i sammanhanget. Endast en liten andel är "distansorienterade teoretiker". Avslutningsvis föreslås att socionomutbildningen får en medvetet frigörande och transcenderande funktion avseende traditionella könskonstruktioner. Forskning omkring och praktiska erfarenheter av bl.a. feministisk pedagogik kan utgöra inspirationskällor för denna medvetandegörande och transcenderande didaktik. </p>

Denna studie undersöker inledningsvis socionomutbildningen ur ett historiskt könsperspektiv; en yrkesförberedande utbildning som genom inträdet i universitetets organisation och strukturer och genom utvecklingen av det akademiska ämnet 'socialt arbete' successivt akademiserats på de traditionella villkor som format akademin genom århundraden, villkor som utvecklats av män för mäns bildning, samtidigt som de socionomstuderande kvinnorna utgör 82% av undervisningsgrupperna. Forskningen i socialt arbete har maskuliniserats genom att professorer och forskare i huvudsak är män. Huvudsyftet med studien är att undersöka hur denna majoritet av kvinnor, vars främsta syfte är att bli verksamma socialarbetare, ser på kunskap, på sig själva som lärande och hur de lär, d.v.s. vilka lärandestrategier de använder sig av inom ramen för dessa akademiska strukturer. Nästan hälften av de intervjuade kvinnorna kommer från arbetarklassbakgrund och den andra hälften från medelklassmiljöer. En mycket stor andel av kvinnorna ur medelklassmiljö har en psykosocialt svår uppväxtmiljö miljö bakom sig, med missbruk inom familjen, våld och sexuella övergrepp. En modell över kvinnornas lärandeprofiler, vilken bygger på kunskapsdimensionerna kunskapens källa, kunskapsinriktning, kunskapsorientering och kunskapsväg, visar att de intervjuade kvinnorna har mycket olika förhållningssätt till kunskap och till lärande. De flesta är dock i huvudsak "relationsorienterade praktiker" eller "relationsorienterade teoretiker". Ålder och tidigare erfarenheter har en viss betydelse i sammanhanget. Endast en liten andel är "distansorienterade teoretiker". Avslutningsvis föreslås att socionomutbildningen får en medvetet frigörande och transcenderande funktion avseende traditionella könskonstruktioner. Forskning omkring och praktiska erfarenheter av bl.a. feministisk pedagogik kan utgöra inspirationskällor för denna medvetandegörande och transcenderande didaktik.