<p>Denna studie undersöker inledningsvis socionomutbildningen ur ett historiskt könsperspektiv; en yrkesförberedande utbildning som genom inträdet i universitetets organisation och strukturer och genom utvecklingen av det akademiska ämnet 'socialt arbete' successivt akademiserats på de traditionella villkor som format akademin genom århundraden, villkor som utvecklats av män för mäns bildning, samtidigt som de socionomstuderande kvinnorna utgör 82% av undervisningsgrupperna. Forskningen i socialt arbete har maskuliniserats genom att professorer och forskare i huvudsak är män. Huvudsyftet med studien är att undersöka hur denna majoritet av kvinnor, vars främsta syfte är att bli verksamma socialarbetare, ser på kunskap, på sig själva som lärande och hur de lär, d.v.s. vilka lärandestrategier de använder sig av inom ramen för dessa akademiska strukturer. Nästan hälften av de intervjuade kvinnorna kommer från arbetarklassbakgrund och den andra hälften från medelklassmiljöer. En mycket stor andel av kvinnorna ur medelklassmiljö har en psykosocialt svår uppväxtmiljö miljö bakom sig, med missbruk inom familjen, våld och sexuella övergrepp. En modell över kvinnornas lärandeprofiler, vilken bygger på kunskapsdimensionerna kunskapens källa, kunskapsinriktning, kunskapsorientering och kunskapsväg, visar att de intervjuade kvinnorna har mycket olika förhållningssätt till kunskap och till lärande. De flesta är dock i huvudsak "relationsorienterade praktiker" eller "relationsorienterade teoretiker". Ålder och tidigare erfarenheter har en viss betydelse i sammanhanget. Endast en liten andel är "distansorienterade teoretiker". Avslutningsvis föreslås att socionomutbildningen får en medvetet frigörande och transcenderande funktion avseende traditionella könskonstruktioner. Forskning omkring och praktiska erfarenheter av bl.a. feministisk pedagogik kan utgöra inspirationskällor för denna medvetandegörande och transcenderande didaktik. </p>

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie delades ut till Sveriges gymnasietvåor läsåret 2015/2016 med en medföljande lärarhandledning. I den här uppsatsen berättar elever och lärare om sina erfarenheter av boken och undervisning utifrån den. Halvstrukturerande intervjuer, en enkät och en fokusgrupp har använts för att samla in materialet som sedan analyserats tematiskt utifrån Freires kritiska pedagogik, Spivaks postkoloniala perspektiv och Kumashiros teorier om lärande genom kris. Både elever och lärare vittnar om ämnets och undervisningens angelägenhet och förändrande potential, men också om riskerna med att undervisningen reproducerar svenskhet som det jämställda och vice versa. Ett par slutsatser är att ett historiskt perspektiv kan bidra till att få normer och strukturer att framstå som föränderliga, och ett postkolonialt perspektiv kan behövas för att sexism inte oproblematiserat ska tillskrivas den etniske Andre, något som flera andraspråkselever vittnar om. Vidare diskuteras det didaktiska värdet med en intersektionell analys och att låta eleverna själva formulera problemen som undervisningen tar sin utgångspunkt i.

Denna studie undersöker inledningsvis socionomutbildningen ur ett historiskt könsperspektiv; en yrkesförberedande utbildning som genom inträdet i universitetets organisation och strukturer och genom utvecklingen av det akademiska ämnet 'socialt arbete' successivt akademiserats på de traditionella villkor som format akademin genom århundraden, villkor som utvecklats av män för mäns bildning, samtidigt som de socionomstuderande kvinnorna utgör 82% av undervisningsgrupperna. Forskningen i socialt arbete har maskuliniserats genom att professorer och forskare i huvudsak är män. Huvudsyftet med studien är att undersöka hur denna majoritet av kvinnor, vars främsta syfte är att bli verksamma socialarbetare, ser på kunskap, på sig själva som lärande och hur de lär, d.v.s. vilka lärandestrategier de använder sig av inom ramen för dessa akademiska strukturer. Nästan hälften av de intervjuade kvinnorna kommer från arbetarklassbakgrund och den andra hälften från medelklassmiljöer. En mycket stor andel av kvinnorna ur medelklassmiljö har en psykosocialt svår uppväxtmiljö miljö bakom sig, med missbruk inom familjen, våld och sexuella övergrepp. En modell över kvinnornas lärandeprofiler, vilken bygger på kunskapsdimensionerna kunskapens källa, kunskapsinriktning, kunskapsorientering och kunskapsväg, visar att de intervjuade kvinnorna har mycket olika förhållningssätt till kunskap och till lärande. De flesta är dock i huvudsak "relationsorienterade praktiker" eller "relationsorienterade teoretiker". Ålder och tidigare erfarenheter har en viss betydelse i sammanhanget. Endast en liten andel är "distansorienterade teoretiker". Avslutningsvis föreslås att socionomutbildningen får en medvetet frigörande och transcenderande funktion avseende traditionella könskonstruktioner. Forskning omkring och praktiska erfarenheter av bl.a. feministisk pedagogik kan utgöra inspirationskällor för denna medvetandegörande och transcenderande didaktik.

Med denna kunskapsöversikt har vi haft för avsikt att undersöka vad forskningen säger om hur kanoniserade verk kan läsas på ett genusmedvetet sätt för att främja en reflekterande undervisning på högstadiet och gymnasiet. I undersökningen av detta område har vi identifierat fyra teman, som alla kopplats till genusmedvetenhet, i vilka vi tagit avstamp för att besvara arbetets frågeställning  Hur kan kanoniserade litterära verk läsas för att främja genusmedvetenhet?  Dessa fyra teman är genusmedvetenhet i förhållande till kanonbegreppet, teoribildning, pedagogiska strategier och förhållningssätt samt ett litterärt exempel i form av förankring i August Strindbergs Fröken Julie (1888).  Resultatet har grundat sig i metodisk läsning och sammanställning av olika forskares perspektiv på ämnet. Frågeställningen besvaras med att läsning av kanoniserade verk behöver anpassas efter nutida värderingar såväl som den historiska kontexten i vilken verket blev skrivet. Vidare har resultatet pekat på att feministisk litteraturteori är en aspekt av vad vi idag kallar genusmedvetenhet och därav är nödvändigt att ha i åtanke när pedagogiska strategier ska formas i arbetet med litteratur i klassrummet. De pedagogiska strategierna behöver ta avstamp i inkludering och normkritik. Slutsatsen av detta resultat är att kanoniserad litteratur kan läsas genusmedvetet då de pedagogiska strategierna kring verket påverkar hur läsaren förhåller sig till innehållet.