The focus of this essay is the civic engagement of Swedish upper secondary school students. In light of recent studies showing Swedish youth to be less politically engaged in comparison to other countries, and young adults as underrepresented in representative politics, a divide can be seen between the political world of the adult and the political world of youth. This essay aims to collect political experiences of young people, through the use of focus group discussions, in order to better understand the political interest of students as well as the schools work with civic engagement from a student point of view. By observing the political discussions of students through a theoretical lens of critical pedagogy as expressed by Peter McLaren and Paulo Freire, the purpose of the essay is to increase understanding of young peoples political praxis and of how they engage in politics at school. The main results of the essay indicate that students political focus is not primarily on issues of class and that the students express an individualized form of political activism. Furthermore the results indicate that students are able to participate in school decision making and that they are allowed to be political in a school setting but that political discussion is far from common in their school work.

Humor, tillsammans med andra etiska förhållningsätt har visat sig vara relevanta i kombination med kritisk pedagogik - 6 stycken samhällslärare vid gymnasiet har i denna uppsats blivit intervjuade och resonerat kring deras roll som förvaltare av samhällskunskapsämnet och underhållare. Bakgrunden visar att elever vid gymnasiet efterfrågar mer engagemang från sina lärare i samhällskunskap, likaså forskare som Dodillet och Lundin (2018) även Hauver (2019) trycker på ett behov hos samhällslärare att våga vara radikala och kritisera etablerade utbildningsstrategier. Elever ställs inför krav, krav på att klara av och inhämta mycket kunskap, Maltén (2003) och Aubrey och Riley (2019) trycker på att det är med hjälp av olika lärandestrategier och utbildningsmodeller som läraren kan assistera sina elever mot målet att förhålla sig flexibelt, autonomt och kritiskt inför all kunskap. Kvalitativ datainsamling i form av ostandardiserade frågor och ostrukturerade intervjuer ansikte-mot-ansikte av 6 stycken samhällslärare vid gymnasiet har uppdagat att samhällslärare inte är bekanta med kritisk pedagogik som en didaktisk metod, ändock applicerar flera av den kritiska pedagogikens metoder i sin undervisning. Frågeställningarna har utgått även från samhällslärarnas syn på sin roll som samhällsvetare, vari majoriteten av de intervjuade samhällslärarna ser rollen samhällsvetare, som en mycket viktig roll. Samhällslärare vid gymnasiet är oense om de kan tillskriva sig titeln samhällsvetare vilket varierar på individuell nivå. I samband med Blennbergers (2011) etiska förhållningssätt som eftersträvar excellens i form av civilkurage, förändringsvilja och tålamod i sin roll som samhällsvetare ser flera gymnasielärare att de kämpar med att nyttja alla etiska förhållningssätt i sin professionella yrkesroll. Rädsla och okunskap leder till att vissa samhällslärare vid gymnasiet inte kan fullt ut använda potentialen i kritisk pedagogik eller applicera etiska förhållningssätt i sin undervisning. Rädslan finns för att elever, föräldrar eller kollegor kommer kritisera metoderna eller lärarens val av metoder. Intervjuerna visar även på en problematik kring likgiltighet från eleverna, under lektionstid men även vid examinationer har eleverna svårt för att ta ställning och formulera sina egna åsikter kring olika samhällsproblem. Samhällslärarna uttrycker även en osäkerhet kring att påverka sina elevers åsikter med hänvisning till styrdokumenten och deras roll som opartiska, objektiva men även unga människors lättpåverkade inställning i politiska frågor. Uppsatsen bör kompletteras med flera studier i ämnet, fokus på användandet av etiska förhållningsätt och kritisk pedagogik men även intressera sig vidare för samhällslärare vid gymnasiet och deras egen ambition att vara kritiska, radikala, förändringsvilliga och Skolverkets inställning till den formen av didaktisk metod.

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie delades ut till Sveriges gymnasietvåor läsåret 2015/2016 med en medföljande lärarhandledning. I den här uppsatsen berättar elever och lärare om sina erfarenheter av boken och undervisning utifrån den. Halvstrukturerande intervjuer, en enkät och en fokusgrupp har använts för att samla in materialet som sedan analyserats tematiskt utifrån Freires kritiska pedagogik, Spivaks postkoloniala perspektiv och Kumashiros teorier om lärande genom kris. Både elever och lärare vittnar om ämnets och undervisningens angelägenhet och förändrande potential, men också om riskerna med att undervisningen reproducerar svenskhet som det jämställda och vice versa. Ett par slutsatser är att ett historiskt perspektiv kan bidra till att få normer och strukturer att framstå som föränderliga, och ett postkolonialt perspektiv kan behövas för att sexism inte oproblematiserat ska tillskrivas den etniske Andre, något som flera andraspråkselever vittnar om. Vidare diskuteras det didaktiska värdet med en intersektionell analys och att låta eleverna själva formulera problemen som undervisningen tar sin utgångspunkt i.

Kunskapsöversiktens syfte är att belysa bildpedagogik genom kritisk pedagogik, identitet och identitetsskapande. Detta undersöker vi genom utvalda artiklar, där vi lyfter fram de olika metoderna och resultaterna i artiklarna. Genom en systematisk undersökningsprocess hittade vi och valde ut artiklar som är relevanta för vårt syfte. Resultatet visar att de valda artiklarna har alla inkludering i åtanken, men på olika sätt. De skriver om att nå ett inkluderande klassrumsklimat, men skiljer sig åt i teorier och metoder. Artiklarna utgick ifrån bild-, kritisk-, feministisk-, bisexuell-, ‘Atkinsons’- och ‘slow pedagogy’. Tabitha variety Patience Millet skriver i sin artikel Queering the Art Classroom: Queering Matters (2019) om professor Dennis Atkinsons pedagogiska metoder, som en teori inom kritisk pedagogik. Syftet med dessa pedagogiska teorier är att fokusera på elevernas processer och hur eleverna utvecklar deras kritiska tankar i bildämnet. Vi drar paralleller till den svenska Läroplanen för gymnasieskolan (2011), för att kunna sätta den internationella kontexten i en nationell kontext, i jämförande syfte. Genom analyser av studiens material kan vi se att många av artiklarna har ett liknande fokus eller tema. Med andra ord, för att skapa tolerans i klassrummet genom samtal och uppgifter som främjar normkritiskt tänkande. Detta för att nå önskad inkludering. Avslutningsvis visar artiklarna av Keifer-Boyd (2007); Nathanson (2009); Page (2017); Payne (2010); Yescavage och Alexander (1997); Zebracki (2020) på implikationer för vår yrkesprofession genom exemplifieringar av konsekvenser gentemot läraren, som diskuteras i underrubriken konsekvenser inom bildpedagogik och kritisk pedagogik.

Den här studien vill bidra med kunskap kring normkritisk pedagogik inom dramapedagogiken i Sverige. Det genom att belysa det svenska DRACON-projektet ur ett normkritiskt perspektiv. Det svenska DRACON-projektet är en del av det internationella DRACON-projektet vars övergripande syfte var att bygga  en bro mellan drama och konflikthantering. I bakgrunden till den här studien beskrivs dramapedagogik, svensk dramaforskning och internationell dramaforskning utifrån kritiska teorier. Normkritisk pedagogik är en kritisk pedagogik som vänder blicken mot maktstrukturer och privilegier istället för att fokusera på minoriteter eller förtryckta grupper. I det teoretiska perspektivet förklaras och fördjupas begreppet normkritisk pedagogik utifrån feministisk teori, queerteori, postkolonial teori och kritiska vithetsstudier, funktionalitet, intersektionalitet och kritisk pedagogik.   Syftet med den här undersökningen var att genom ett kritiskt makt- och identitetsperspektiv belysa det svenska DRACON-programmet. Det utifrån forskningsfrågorna: Vilka föreställningar om makt och identitet finns inbyggda det svenska DRACON-programmet? Hur förhåller sig dessa föreställningar till den normkritiska pedagogikens syn på makt och identitet?   Studien genomfördes utifrån textanalys av boken DRACON i skolan. Analysen strukturerades med hjälp av en analysmall. Resultatet tyder på att DRACON-programmet i Sverige är inkluderande och försöker ta tillvara på alla deltagares erfarenheter. Samtidigt verkar programmet sakna ett ifrågasättande av kön och genus och fördjupade analyser kring makt. Spår av postkolonialism framträder i någon enstaka lek. / The general aim of this study is to contribute to the knowledge of, so called, norm-critical pedagogy (normkritisk pedagogik) as part of Drama in Education in Sweden. This through looking at the Swedish DRACON-project from a norm-critical point of view. The Swedish DRACON-project is a part of the international DRACON-project which aimed at building a bridge between drama in education and conflict management. Norm-critical pedagogy is a Scandinavian term for critical pedagogy that focuses on the structures of power and privilege, rather than the oppressed. The pedagogy is explained in this paper and has its roots in queer pedagogy, queer theory, feminist theory, postcolonial theory and intersectional perspectives.   The aim of this study was to look at the Swedish DRACON-project from the critical point of view of power, privilege and identity.  The study examines the following questions: What conceptions of power and identity can be found in the Swedish DRACON-program? How do these conceptions relate to norm-critical perspectives of power, privilege and identity?   The examination is done through text analysis of the book DRACON i skolan(DRACON in school). The results indicate that the Swedish DRACON-project is inclusive and tries to seize the experiences of all participants. At the same time the project seems to lack the questioning of gender and the immersing of analyzing power structures.