Ett flertal av brotten i Brottsbalken kräver angivelse av målsäganden för att åklagaren ska kunna väcka åtal. På Polisutbildningen undervisar man väldigt lite om de här brotten och många poliser saknar därför kunskap i området. Jag tyckte det skulle vara intressant att ta reda på mer om dessa brott samt varför/om detta är viktigt för oss poliser att kunna. För att undersöka detta har jag använt mig av lagtext, förarbeten, JO-utlåtanden och doktrin. Mitt resultat är en genomgång av hur lagstiftningen är utformad, samt ett försök att få det någorlunda begripligt. Arbetet behandlar vilka brott som kräver angivelse samt vad som är viktigt för polisen att tänka på i kontakten med målsäganden och i utredningsarbetet. Arbetet beskriver översiktligt bakgrunden till varför man har infört angivelsekrav för vissa brott, samt vilka konsekvenser som kan uppstå vid brister i polisens arbete med dessa brott. Slutsatserna är att de vanligaste konsekvenserna är av organisationseko-nomisk art. Ordningspoliser bör ha kunskap i denna lagstiftning för att genom ordentliga förstahandsåtgärder underlätta förundersökningsledarens arbete. Poliser som jobbar som förundersökningsledare måste ha kunskap i lagstiftningen för att kunna ta beslut om huruvida brottet ska utredas.

Denna rapport handlar om att försöka åskådliggöra lagstiftningen kring användandet av handfängsel. Under polisutbildningen har vi upptäckt att lagen inte är helt enkel att förstå. Det har visat sig att lagen tolkas på olika sätt av olika personer. Vi känner oss därför osäkra på vad som verkligen gäller och vill reda ut detta. Syftet med rapporten är att klargöra vad lagstiftningen säger kring polisens användning av handfängsel. Samt även att ge en inblick i hur denna lagstiftning tolkas av poliser i yttre tjänst. För att ta reda på vad lagstiftaren har tänkt har vi studerat lagtext, propositioner till lagarna, JO-beslut samt annan litteratur som behandlar ämnet. Vi har även genomfört samtal med nio poliser i yttre tjänst. Detta för att få en bild av hur lagen tillämpas i praktiken. Vi har först presenterat vad lagen säger och vid vilka tillfällen en polisman får belägga en person med fängsel. Under diskussionsavsnitten har vi jämfört lagstiftningen med resultaten av våra samtal med poliser i yttre tjänst. Sammanfattningsvis kan sägas att polismännen vi samtalat med tolkar lagstiftningen på olika sätt. Vissa använder det mindre restriktivt än andra. De flesta menar dock att situationerna då handfängsel får användas är självklara och ser inga större problem med detta.

Denna rapport behandlar om och när polisen får använda sig av brottsprovokation enligt nuvarande rätt samt innebörden och definitionen av detta begrepp. Avsikten att ge en överblick med hjälp av bland annat tidigare rättsfall, utlåtande från JK, HD samt JO av de rättsliga regler som gäller i Sverige och med hjälp av Internet och litteratur avseende USA: s lagstiftning. De regler som gäller i Sverige grundar sig i huvudsak på principerna att brottsprovokation inte är tillåtet samt att bevisprovokation får tillämpas vid en stark misstanke mot någon om ett redan begånget brott. En provokation får inte föranleda någon att begå brott som denne annars inte skulle ha begått. På grund av brist på lagregler så råder en osäkerhet avseende vad som är tillåtet respektive inte tillåtet vad gäller provokativa åtgärder. Behovet är därför stort att finna en klar och tydlig lagstiftning för polisens del för att de ska känna sig trygga i sin arbetsmetod och att intrånget i den personliga integriteten för medborgarna inte ska bli för omfattande. Det är viktigt att kunna se till möjligheterna och vad brottsprovokation skulle underlätta polisarbetet. Brottsprovokation – entrapment, finns tydligt reglerad i USA:s lag var stat för sig, och är känt i Sverige genom COPS och liknande program.

Handhavandet av stöldgods genom beslag, förvar och förverkande är något som kan verka självklart för erfarna utredare men som många gånger väcker frustration och frågetecken hos poliser som arbetar med det. Lagstiftningen runt detta kan vara svårtolkad och polisens arbete med detta sker på rutin. Vårt syfte är att klargöra hur lagarna används och när de ska tillämpas. Vi har gått igenom de lagar som är aktuella och försökt förklara och förenkla deras betydelse. Utifrån ett exempel från verkligheten har vi valt att belysa rapporten med häleribrottet som grund tillsammans med problematiken runt godtrosförvärv. Vi har även försökt undersöka varför det ibland blir så att ”brottslingen” får tillbaka något som kan tyckas vara uppenbart stöldgods. Vi tar även upp skillnaden mellan beslag och förvar samt huruvida stöldgods kan hävas eller förverkas. Sammanfattningsvis så visar vi hur lagarna hör ihop och vilka paragrafer som är användbara vid diverse tillfällen.

Polisen kan ha svårt att utreda framför allt grövre brott. Det verkar som om lagstiftningen inte räcker till mot dagens välorganiserade och välstrukturerade kriminella grupper. Polisen kommer ofta endast åt personer på ”gräsrotsnivå”. En metod som används är bevisprovokation, ett sätt att provocera fram bevisning om planerad, pågående eller begången brott. Denna metod kan dock snabbt bli brottsprovokation, vilket inte är tillåtet. Brottsprovokation går ut på att provocera fram en brottslig handling hos en person, dvs. att syftet är att aktivt förmå någon att begå brott. Gränsen mellan dessa två metoder är svårtydd, vilket kan vålla problem. I detta arbete belyses dagens lagstiftning om dessa två metoder. Vi har även redogjort för hur Beredning för Rättsväsendets Utveckling (BRU), anser att metoderna användande ska lagstiftas samt visa på vilka brottspreventiva fördelar som förslaget skulle innebära. Olika experters och instansers syn på ämnet har inhämtats från olika doktriner och remisser. Dagens lagstiftning innebär att bevisprovokation kan användas bl.a. då man har skälig misstanke mot en bestämd person, om grov brottslighet samt att beslutet fattats av åklagare. BRU:s förslag innebär att provokativa åtgärden kan få användas bl.a. då man kan anta att brott skulle ha begåtts även om åtgärden inte vidtagits, eller mot en mindre grupp där man misstänker viss obestämd person, vid fängelsebelagda brott. Vi anser att mycket finns att tjäna vid ett genomförande av BRU:s förslag.

Syftet med arbete är att öka kunskapen att använda sig av de snabbare utredningsförfarande som finns att tillgå vid enklare typer av brott. Även belysa skillnaderna mellan förundersökningsanteckningar och förenklad utredning. Att genom ökad användning av RB 23:21 och 22 samt förenklad delgivning snabba på genomströmningstiden av ett ärende. För att komma fram till resultatet har vi använt relevant litteratur, propositioner, statens offentliga utredningar och genomfört intervjuer. I resultatdelen redovisas vad som sagts i förarbeten och uttalanden. Det som tydligt visas är JO: s uttalande i snattefon utlåtandet har blivit ledande i hur RB 23:22 används idag. JO anser att det generellt sett är olämpligt att använda sig av RB 23:22 vid brottsbalksbrott. Genom intervjuer med olika personer inom polisen har vi fått en bild av att JO försvårat användandet av RB 23:22 genom snattefon utlåtandet. Samt att det inom polisen skulle kunna utbildas mycket mera för att få igång en bra användning av både RB 23:21 och 22. I det avslutande kapitlet diskuteras omkring de problem som finns i området. De olika åsikterna ställs mot varandra och vi lägger in våra synpunkter till sist.

Den ökande brottsligheten i dagens Sverige växer likt en lavin och polisen och åklagarmyndigheten känner ofta till grov och organiserad brottslighet men saknar verktyg för att komma åt aktörerna i dessa fall. Samtidigt som allmänheten och media kritiserar polisen för att vara ineffektiva. Frågan som vi ställer oss är om polisen verkligen har rätt medel för att på ett effektivt och tillfredställande sätt uppnå målet med att minska dagens kriminalitet. Debatten som pågår idag angående om polisen skall få använda sig av brottsprovokation känns viktig för oss med tanke på vårat kommande yrke där det är viktigt att ha kännedom om vilka typer av alternativa lösningar som är lagliga/olagliga när det gäller att bekämpa den allt grova och organiserade brottsligheten. Syftet med denna rapport har varit att klarlägga samt att se på vad som är skillnaden mellan begreppen brotts- och bevisprovokation. För att dessa begrepp är så pass lika och då svåra att särskilja när det gäller att ”fria eller fälla” poliser för att eventuellt använt sig av olagliga metoder. Vi har även tittat på vad beslutfattare och hur diskussionen går i massmedia, vad tycker dem att de finns för fördelar samt nackdelar med en eventuell legalisering av brottsprovokation?

Mycket har hänt runt lagstiftningen kring våldtäkt sedan den infördes i Sverige på 1200-talet. Då var våldtäkt ett egendomsbrott, ett brott mot mannen. Idag är våldtäkt ett brott mot kvinnan och över hennes rättigheter att bestämma över sin egen sexualitet. År 2003 anmäldes cirka 2560 våldtäkter men endast 12 procent av de våldtäkter som skedde inomhus ledde till åtal. Syftet med detta arbete är att jämföra den nuvarande lagstiftningen med det nya lagförslaget som är tänkt att börja gälla från den första april 2005. Vi har valt att studera litteratur samt propositionen en ny sexualbrottslag och därefter har vi jämfört den nuvarande lagtexten med det nya lagförslaget. En av de största förändringarna i det nya lagförslaget är att begreppet hjälplöst tillstånd överförs från nuvarande Brottsbalken 6 kap 3 §, sexuellt utnyttjande, till att innefattas i våldtäktsparagrafen. Det innebär exempelvis att en man som förgriper sig på en kvinna, som frivilligt berusat sig, kan dömas för våldtäkt. I den nuvarande lagstiftningen måste gärningsmannen ha försatt kvinnan i vanmakt eller annan sådant tillstånd. En annan viktig förändring i det nya lagförslaget är att lagstiftaren har valt att ta bort begreppet råntvång och ersatt det med våld eller hot om brottslig gärning. Detta innebär att våld å person försvinner och våld mot person införs. Vi tror att begreppsförändringen kommer att underlätta bedömandet om våld har förekommit, eftersom graden av våld sänks till så kallat ofredandevåld.

Dagens brottslighet blir alltmer organiserad, ty ny teknik, grövre vapen samt öppnare gränser innebär att polisen får allt svårare att hålla jämna steg. Behovet av nya arbetsmetoder är en förutsättning för att överhuvudtaget komma åt den organiserade kriminaliteten. Brotts- och bevisprovokation är metoder som redan används, men som p.g.a. av bristande lagstiftning inte kan användas så effektivt som är önskvärt. Rapportens syfte är att belysa vad bevis- och brottsprovokation är och hur den används. Då kriminaliteten inte har några gränser, har vi även sökt visa hur dessa metoder används i tre andra länder. Därtill har vi tittat närmare på hur media använder sig av provokativa metoder. Litteraturen inom området har vi kritiskt granskat och därefter sållat fram det materiel vi funnit relevant. Vi har lagt mer vikt vid att studera doktrinen än förarbeten och rättsfall. Idag är det inte tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått. Polisen får aldrig själv begå en kriminaliserad handling eller av spaningsskäl underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott. Provokation får tillgripas endast vid grov brottslighet, stark misstanke krävs, beslut ska fattas på chefsnivå och åtgärderna måste noga dokumenteras. I likhet med Sverige finns det i de länder vi belyst ingen konkret lagstiftning gällande provokation. Media resonerar inom sit gebit om vilka krav som bör vara uppfyllda innan det är lämpligt att de använder sig utav provokativa metoder.

Målet med denna rapport var att ta reda på vilka för- och nackdelar som finns med ett utvecklat DNA-register samt vilka konsekvenser det kan tänkas få och därmed ta reda på hur det nya lagförslaget motiveras. Den nuvarande lagstiftningen gör det inte möjligt att registrera alla typer av brott i DNA-registret, därför är ett nytt lagförslag aktuellt. Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod genom en litteraturstudie, där vi har hämtat material från den promemoria som Ann-Marie Begler överlämnade till justitiedepartementet. Vi har även använt oss av muntliga- och skriftliga källor samt Internet. Fördelarna med det nya lagförslaget är att brottsuppklarningsprocenten skulle öka eftersom fler personer kan läggas in i registret och genom detta kan man jämföra biologiska spår som hittas på brottsplatser med DNA-profiler i DNA-registret. Även utredningstiden skulle minska eftersom man lättare kan få träff på en misstänkt samtidigt som man snabbare kan avföra oskyldigt misstänkta från utredningen. Eftersom två års regeln ska bort så kommer troligtvis fler vardagsbrott kunna lösas eftersom man ska kunna lägga in uppgifter i registret oavsett strafftid. Negativa aspekter finns även i det nya förslaget. Den personliga integriteten kan ses som ett problem eftersom fler mot sin vilja kommer att hamna i ett register och en känsla av att myndigheternas kontroll av den enskilda individen ökar. Ett nytt DNA-register kommer även att innebära nya kostnader för rättsväsendet.