Detta arbete handlar om den utsatthet som vittnen kan känna i samband med att de blir kallade till en förhandling. Det är inte ovanligt att de som kallas aldrig har haft kontakt med rättsväsendet förut. I många fall har det gått lång tid efter att de förhördes av polisen och det datum de ska inställa sig som vittne. Vi försöker i uppsatsen beskriva den stödverksamhet som idag finns för vittnen i samband med en förhandling samt det skydd som finns enligt lagstiftningen. Vi beskriver även de ersättningsmöjligheter som finns att erhålla för vittnen. Det är mer förekommande idag att vittnen blir hotade att inte säga sanningen eller påverkade att inte ställa upp. Det finns både fysiska och tekniska skydd att erbjuda de som hotas men de är långt ifrån säkra och begränsar personens möjlighet till ett normalt liv. Uppsatsen behandlar även den utredning som ska utforma en ram för ett nationellt skyddsprogram för bevispersoner. Arbetet är uppbyggt på en litteraturstudie av förarbeten och utredningar, tidningsartiklar och Brottsoffermyndighetens material på området.

Arbetar man inom polisen eller andra delar av rättssäkerhetskedjan kommer man dagligen i kontakt med tolkar. Deras arbetsuppgift är att göra kommunikationen möjlig mellan till exempel en målsägande och en polisman. Efter att ha hållit förhör under sommaren 2004 på en polismyndighet insåg vi svårigheterna med att få fram frågorna på rätt sätt samt att veta om svaren man fick tillbaka verkligen var rätt formulerade. Med tiden har vi utvecklat tankarna kring dessa svårigheter. Vad har egentligen tolkarna för kunskap om rättssäkerhet? Vad har de för utbildning? Finns det någon förhörsmetod som lämpar sig bäst då man håller förhör genom tolk? För att få svar på dessa frågor kommer vi att intervju bland annat en advokat som uppmärksammat problemet, en förhörsmetodsexpert samt källor inom polisen. Syftet är att undersöka om och i så fall hur polisen kontrollerar tolkens kompetens. Ett annat syfte är att försöka komma fram till en fungerande förhörsmetod som minimerar feltolkningar och som underlättar för alla parter. Detta för att rättssäkerheten ska upprätthållas.

I brottmål tillgrips ibland under polisutredningen frihetsberövande åtgärder mot dem som är misstänkta för brott. Ett gripande är en sådan åtgärd. Syftet med detta fördjupningsarbete är att försöka klargöra de möjligheter som finns för poliser att gripa en person. Detta har vi gjort genom att studera de förarbeten och litteratur gällande den lagstiftning som finns knutet till tvångsmedlet. Häktningsgrunderna i RB 24:1-3 tas upp liksom RB 24 kap 6 och 7 §§. I arbetet kommer vidare att finnas med ett försök till att få den enskilde polisen/polisstudenten att enklare förstå lagstiftningen. Detta har vi illustrerat med hjälp av en modell. Vi har även försökt studera om problematik runt gripandet kan ses i praktiken utifrån den statistik som bör finnas när det gäller gripna personer. Här har vi dock stött på svårigheter. Genom att öka vår egen kunskap inom det ämne vi valt är vår förhoppning att vi kommer att känna oss mer säkra på vad som gäller när en gripandesituation uppkommer i vårt framtida yrke.

Alltför ofta i dagens samhälle träffar medborgarna på poliser, ordningsvakter, väktare och ibland enrtévärdar. Folk har en rätt så allmänbildad uppfattning om polisen och deras organisation. Men hur är det med ordningsvakter och väktare? Många människor i samhället tror att det är en och samma sak. Eller så jämförs de med polisen vilket är helt fel. Detta arbete tar inriktning på ordningsvakters och väktares arbete. Vilken utbildning de har och deras syfte. Det är en orientering för den som vill ha en inblick i vad dessa yrkeskategorier sysslar med. Det ges även en blick in i den lagstiftning som styr deras verksamhet samt vilken utrustning de använder. Även enrtévärdar kommer att belysas. Rapporten går igenom hur ordningsvakter och väktare arbetar, vilka regler som styr verksamheten. Vilken utrustning de har samt vilka funktioner. Entrèvärdarnas tillkomst är ett nytt fenomen som delvis behandlas i denna rapport. Lagstiftning, statliga utredningar samt annat material sammanställs till en lättöverskådlig rapport. Därigenom besvaras frågeställningar såsom vilka befogenheter och vilka krav som ställs på väktare och ordningsvakter. Genom att förenkla och endast ta med den information som är väsentlig för en lekman göra det mera intressant att läsa. Resultatet visar att det är stora skillnader mellan väktare och ordningsvakter både vad gäller befogenheter samt vilka arbetsuppgifter de har. Det visar även stora skillnader i utbildning och hur många flera områden de arbetar inom.

Syftet med arbetet är att skaffa sig kunskap om renskötselrätten samt att redogöra för de lagar som reglerar den. Nya lagstiftingsförslag kommer också att redovisas i arbetet. I slutet på 1800-talet kom den första lagen som reglerar renskötseln. Lagen har därefter ändrats vid tre tillfällen. 1971 skedde den senaste ändringen, vilket innebar att renskötseln övergick från enskild rätt till kollektiv rätt i och med att samebyar infördes. Renskötselrätten regleras i första hand av rennäringslagen och rennäringsförordningen. Ett lagstiftningsförslag från 1999 föreslår bl.a. två nya lagar som ska ersätta rennäringslagen. Anledningen är att stärka skyddet för renskötselrätten. Det senaste lagstiftningsförslaget från 2001 vill att samverkan mellan renskötare och andra markanvändare skall förbättras. Lagstiftningsförslagen har stor relevans till den problematik som råder inom renskötseln i dag. Det är bara en minoritet av samerna som ägnar sig åt renskötseln. Renskötseln bedrivs bara i norra Sverige. Renskötarna har i sitt arbete rätt att bruka mark och vatten för sig och sina renar det är detta som kallas renskötselrätt. Renskötarna och andra markanvändare måste visa hänsyn till varandra för att renskötselrätten ska fungera. Det gäller främst mellan renskötare och enskilda markägare. Renskötarna har i sin näring även sedan urminnes tider rätt till jakt och fiske för att kunna livnära och försörja sig, något som jag inte kommer att gå in på närmare i rapporten.

I Sverige pågår en livlig debatt som rör skydd av egendom från rovdjursattacker. Tamdjursägare upplever att de inte kan skydda sin boskap från angrepp av rovdjur med nuvarande lagstiftning och jägare upplever att de inte kan skydda sina jakthundar från angrepp från främst vargar.I rapporten redogörs för nuvarande gällande lydelse av 28 § jaktförordningen och den föreslagna nya lydelsen.Meningen med rapporten är att belysa de problem som finns runt skyddsjakt och då med anledning av 28 § jaktförordning. Rapporten ska även svara på vad polisen har för uppgifter när misstanke om jaktbrott uppstår.Som källor till rapporten har vi använt oss av internet, rapporter framtagna inom området samt intervju med en miljöbrottsutredare från Östersund.Polisen har en viktig roll i rovdjurspolitiken då det är viktigt att polisen i ett tidigt skede gör adekvata åtgärder. Spårsäkring är ofta avgörande i dessa brott och då främst teknisk bevisning. En ordningspolis uppgift blir att snabbt spärra av platsen. Jaktbrotten har ett samband med legaljakt då man sett en ökning av försvunna rovdjur i samband med att höstjakten inletts. Många av brotten har skett när lantbrukare med djurhållning försökt freda sina djur.Det svåraste med lagstiftningen är att hitta en balans där alla berörda parter blir nöjda. I dagsläget står de ganska långt ifrån varandra. Vissa menar att den föreslagna lydelsen skulle ge till följd att rovdjuren åter skulle bli fredlösa medan andra menar att så inte alls skulle bli fallet.För polisen är det viktigt att ha ett nära samarbete med naturvårdsbevakare som har större möjlighet att vara ute i naturen och då kunna upptäcka brotten i ett tidigt skede.

Syftet med vårt fördjupningsarbete är att lära oss vilka olika påföljder till brott som används i Sverige och vad dessa påföljder innebär. Ofta får polisen vid ett förhör frågor om vilka påföljder som kan bli aktuella. Det är inte lätt att svara på den frågan då det är olika från fall till fall, men att kunna redogöra för de olika påföljderna och deras innebörd ser vi som en nödvändighet. Vi har även tagit upp och förklarat hur påföljdsbestämningar går till. Ett annat syfte med vårt fördjupningsarbete var att jämföra två brott med samma straffskala, för att se hur straffskalan används, om maxstraff utdöms någon gång och om man kan se några mönster. Brotten vi valt att jämföra är snatteri och ringa narkotikabrott eget bruk. Våra resultat bygger på domar utdömda av Umeå Tingsrätt, strafförelägganden beslutade av Åklagarkammaren i Umeå samt statistik från Brottsförebyggande rådet. De resultat vi har kommit fram till är att snatteri har en utarbetad praxismall som bygger på värdet på det tillgripna, och denna mall följs i de allra flesta fall. Gällande ringa narkotikabrott eget bruk finns ingen sådan mall, det har tidigare dömts ut samma antal dagsböter oberoende vilken drog som brukats. Från och med i år har det förändrats genom ett rättsfall i Högsta domstolen. Vi har kommit fram till att två brott med samma straffskala inte behöver vara likvärdiga. Straffskalorna utnyttjas inte till fullo enligt vår åsikt, och vi anser också att straffen på brotten vi har undersökt bör skärpas.

Asylrätten finns till för att hjälpa människor i nöd som på grund av förföljelse eller fara för sitt liv och hälsa tvingas söka uppehälle i annat land. Tyvärr finns det människor som utnyttjar denna rätt i kriminella syften. För att dessa människors möjlighet att begå brott under oriktiga identiteter skall minska krävs ett nära samarbete mellan Migrationsverket, Utlänningsnämnden, polisen och åklagarmyndigheterna samt ett gränsöverskridande samarbete över nationsgränserna såväl inom som utom de länder som ingår i Europeiska Unionen och Schengensamarbetet. Andelen människor som söker asyl i Sverige utan giltiga identitetshandlingar har ökat drastiskt de senaste åren och ligger idag på över 90%. Avsaknaden av identitetshandlingar försvårar Migrationsverkets utredningsarbete och medför även svårigheter för polisen i lagföringsarbetet. För att underlätta hanterandet av asylsökanden utfärdar Migrationsverket ett tillfälligt kort med foto samt namn och födelsedatum på som den asylsökande oftast uppgett muntligt i samband med att de kommit till Sverige. Kortet kallas för LMA-kort (lagen om mottagande av asylsökande) och är inte ett giltigt identitetskort men oftast har inte polisen några andra uppgifter att använda sig av vid anmälningsupptagning eller utfärdande av ordningsbot eller annat strafföreläggande. För att komma till rätta med dessa problem har Migrationsverket ökat kraven på de asylsökande att aktivt hjälpa till för att få fram identitetshandlingar…

Syftet med denna rapport är att belysa minskningen av antalet genomförda obduktioner från mitten av 70- talet och framåt till dags dato. En viktig aspekt i detta är att vidare belysa hur denna minskning påverkar rättssäkerheten i Sverige när det gäller dödsfall. Rapporten ställer upp en rad hypoteser om varför antalet genomförda obduktioner minskat och provar det. Under bakgrund åskådliggörs vad en obduktion är och vad den har för funktion. Där beskrivs ingående de olika formerna av undersökningar som företas efter ett dödsfall. Man kan dela in hanteringen av avlidna på två håll, dels den hantering som sjukvården står för när det gäller naturliga dödsfall och dels hanteringen av onaturliga dödsfall som polisen samt den rättsmedicinska avdelningen står för. Hur en person avlider är avgörande för hanteringen av ärendet, detta beskrivs och förklaras ingående i detta kapitel. Av resultatkapitlet visar sig att de uppställda hypoteserna är svåra att påvisa i sin helhet i ett genomgående tema. Genom ett antal intervjuer med personer inom olika verksamhetsområden men som är aktörer i hanteringen av avlidna har det visat sig att likheter i svaren på intervjuerna finns och en analys av dessa svar presenteras i detta kapitel. I resultatkapitlet tolkas även ett stort statistiskt underlag och ett flertal nu gällande lagar behandlas samt lagändringar under perioden 1985 – 2002 som kan visas ha en verkan på minskningen av antalet genomförda obduktioner. I det avslutande kapitlet diskuteras slutsatser man kan dra efter man gått igenom det samlade materialet både statistiskt, lagmässigt och baserat på intervjusvar. Det diskuteras vidare möjligheter till förbättringar för att öka rättssäkerheten kring dödsfall.

Några av de straffprocessuella tvångsmedel som används mest inom polisen är husrannsakan, kroppsbesiktning och kroppsvisitation. I Sverige är skyddet av den personliga integriteten reglerad i grundlagen, varje medborgare är således skyddad mot påtvingade ingrepp som till exempel kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Inskränkningar i detta grundlagsskydd får endast ske om stöd för ingreppet finns i lag. Den lag som reglerar detta är Rättegångsbalken och där står vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att tvångsmedlen ska få användas. Vad händer om man istället för de krav som rättegångsbalken ställer upp använder sig av den enskildes samtycke för att utföra till exempel en husrannsakan? Blir det då inte ett påtvingat ingrepp och därmed godtagbart att genomföra trots avsaknad av lagstöd? Rättsläget är mycket oklart vilket vållat stor osäkerhet då varken JO, propositioner eller andra utredningar kan ge ett tillfredsställande och entydigt svar på frågan. En annan fråga som diskuterats är huruvida ett lämnat samtycke är ett verkligt samtycke eller om det lämnats efter medvetna eller omedvetna påtryckningar av till exempel polis. Det mest anmärkningsvärda vi kommit fram till i detta arbete är att samtyckets betydelse vid tvångsmedelsanvändning är så sparsamt reglerad i lagen, endast på ett ställe står det uttryckligen, nämligen i Rättegångsbalken 28:1 – reell husrannsakan.