Som polis kan det hända att man ställs inför en folksamling som stör den allmänna ordningen och då är det nödvändigt att veta hur man ska agera samt vilka brott som folksamlingen kan göra sig skyldig till. I den här studien har vi gjort en sammanställning av relevant lagstiftning som rör upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten samt undersökt hur denna används i realiteten. Något som inledningsvis lockade vårt intresse att studera just dessa brott, var att det fanns få rättsfall om dem från högre instanser. Funderingar kring huruvida lagstiftningen, tillämpningen av paragraferna eller krav på bevisningen var oklar väcktes då och vi beslutade oss för att försöka bringa klarhet i frågan. Ett underlag till rapporten, förutom lagstiftning och litteratur i ämnet, har hämtats från polismyndigheterna i Stockholms län, Västra Götalands län och Östergötlands län samt från åklagarkammarens enhet i Stockholm och åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö. I rapporten har framkommit ett antal problem med den praktiska tillämpningen av paragraferna. Ett betydande problem är att det ofta rör sig om flertalet personer som begår brott, varpå det är svårt för polisen att lagföra samtliga deltagare på grund av bristande resurser. Även bevisproblem kan uppstå, d v s svårigheter att styrka vem som gjort vad i folksamlingen. Ett annat problem är att polisen ibland har bristande utbildning på området, och därför aktualiseras frågan om ordningsstörande brott endast i samband med demonstrationer.

Har du någon gång brutit mot gällande lagstiftning som en polis uppmärksammat men ändå valt att inte rapportera dig för? Efteråt så har du kanske ställt dig frågan, varför fick jag inga böter? Det finns en förklaring, polisen har använt sig av institutet rapporteftergift. Institutet ger poliser i det vardagliga arbetet möjlighet att själva fria eller fälla. Vad var det då som i ditt fall gjorde att du inte blev rapporterad, berodde det på vilken sida av sängen som polismannen vaknade på eller vad? Svaret på varför just du fick rapporteftergift går inte att hitta i vår rapport men vi hoppas att du finner en bra förklaring. Således handlar vårt arbete om att klargöra hur polisen ska använda rapporteftergift utifrån lagstiftningen och hur rapporteftergift faktiskt används praktiskt i det dagliga polisarbetet. Vi har två stycken frågeställningar. Den första behandlar hur det är tänkt att rapporteftergift ska användas enligt lagstiftningen och den andra behandlar hur rapporteftergift används i praktiken och vilka attityder till den som finns hos poliser i yttre tjänst. Den första frågan besvaras med hjälp av litteratur och den andra frågan besvaras med hjälp av enkäter som ställs mot en motsvarande enkät som gavs ut 1988 av Rikspolisstyrelsen. Vi kommer dels fram till att kunskaperna om rapporteftergift varierar hos poliserna och att vissa till och med kan tänka sig bryta mot uppsatta regler som finns för rapporteftergift.

Polislagen 20 a § är relativt ny, lagen trädde i kraft 1 juli, 2006. PL 20 a § ger polismannen på fältet möjlighet, att under vissa omständigheter och med eget beslut, undersöka ett eller flera fordon efter vapen och andra farliga föremål på samma sätt som man tidigare endast kunnat göra på personer genom kroppsvisitation. Polislagens tillägg tillkom efter att man upptäckt att det ute i samhället finns stort omlopp av illegala vapen, speciellt i kriminella kretsar. Vapenhanteringen har även sjunkit i åldrarna, man har gjort vapenbeslag på personer som är ner till 16-17 år. De kriminella personer och grupper som innehar illegala vapen rör sig oftast i fordon och över hela landet, fordonen används ofta som förvaringsplats för vapen då det innan PL 20 a § tillkomst behövts beslut från en förundersökningsledare och även en misstanke om brott. För att kunna förebygga detta har PL 20 a § arbetats fram för att komplettera nuvarande lagstiftning och utöka möjligheterna för polisen att med låg misstanke söka efter vapen och farliga föremål och i förlängningen, förebygga allvarliga brott mot liv och hälsa.

Vad krävs för att en person ska anses som ”skäligen misstänkt” och hur påverkar det polisers och åklagares arbete? I följande rapport har vi gjort en granskning av begreppet ”skälig misstanke”, vad det innebär, hur bedömningar av omständigheter runt detta begrepp görs och vilka beslut om tvångsmedel som kan tas därefter. Vi har utgått från litteratur, lagtext samt JO´s avgöranden. För att få en bild av huruvida avsaknaden av en definition av begreppet upplevs som ett problem hos polis och åklagare har vi även hållit några kortare intervjuer. Trots avsaknaden av en klar definition på begreppet uppfattas detta inte som ett problem enligt de vi intervjuat. ”Skälig misstanke” är en av de fyra misstankegraderna som används i processrätten, vilken bl.a. innebär att förundersökningen i detta skede tar en ny inriktning, från att ha varit en spaningsverksamhet eller ingripande så går det nu över till ett utredningsstadium inriktad på en person, detta möjliggör för polis och åklagare att använda sig av tvångsmedel enligt rättegångsbalken. Justitiedepartementet har i en tidigare utredning behandlat frågan om huruvida en definition av begreppet skulle underlätta, men kommit fram till att det inte går att komma närmare en definition samt att det inte är lämpligt att försöka ytterligare precisera begreppet.

Den första januari 2005 antog riksdagen en ny lag som skulle komma att ge svensk polis ytterligare ett verktyg i dess arbete mot rattfylleri. Meningen med lagen är att man på ett enkelt sätt ska kunna hindra påverkade personer att framföra motorfordon både före körning och efter ett rattfylleribrott där man misstänker att personen kommer att fortsätta sin färd med fordonet. Vårt arbete syftar till att redogöra för hur lagen ska tillämpas, hur poliser på myndigheterna i sitt arbete använder sig av lagen och hur de upplever att lagen är att arbeta efter. Vi ville även undersöka om den har visat sig vara ett bra verktyg eller inte. Vi har i arbetet undersökt varför lagen kom till och hur man tidigare arbetade. Vi har läst förarbeten till lagen samt diverse litteratur för att få bakgrund till detta, samt få en grund till hur den ska tillämpas. Genom att intervjua ett antal poliser på olika orter i Västernorrlands län har vi försökt skapa oss en bild på hur arbetet i samband med rattfylleri går till. Särskilda skäl måste föreligga för att polisman skall kunna omhänderta fordonsnycklar och där har vi sett stora likheter med begreppet ”skälig misstanke”. Eftersom skälig misstanke är ett begrepp alla poliser är väl bekanta med så blir det lättare att tillämpa lagstödet praktiskt om man är medveten om vad de båda begreppen har gemensamt. Då vi tycker att lagen ska tillämpas oftare så måste den vara enkel att förstå.

Detta arbete behandlar polisens möjlighet att använda sig av förenklad förundersökning enligt Rättegångsbalken 23:22. Arbetet belyser även om ett mer frekvent användande av förenklade förundersökningar skulle underlätta polisens utredande verksamhet när det rör sig om enklare brott. I arbetet ställs också frågan: ”Varför förenklade förundersökningar inte används i större utsträckning?” Svaret blev inte bristen på straffprocessuella tvångsmedel utan som JO påpekat: ”svensk polis har bristfälliga juridiska kunskaper som skulle kunna medföra att rättssäkerheten drabbas om man inte är tillräckligt försiktig”. Det är därför, enligt min uppfattning viktigt att detta problem belyses och åtgärdas så fort som möjligt d.v.s. att bristerna i de juridiska kunskaperna hos dagens svenska polis åtgärdas genom vidare utbildning eller liknande där så erfordras. Det finns enligt min uppfattning inget tvivel om att om svensk polis i större utsträckning än idag, skulle använda sig av förenklade förundersökningar så skulle fler brott klaras upp och i samband med det skulle trycket på våra svenska utredningsavdelningar minska. Det i sin tur skulle kunna innebära att de får tid till att göra både fler och bättre utredningar. Vilket då skulle kunna innebära att en sak som tidigare bedömts vara en risk för rättssäkerheten i Sverige så som förenklade förundersökningar. Istället gör att rättssäkerheten förstärks, genom att fler brott klaras upp, samt att fler utredningar blir mer noggrant utredda.

Skulle du våga vittna, ställa upp och berätta om vad du sett och vet, om du visste att det skulle leda till hot eller andra åtgärder från gärningsmannen? Det råder vittnesplikt i Sverige med ett fåtal undantag. Vittnen utgör en viktig del i vårt rättsystem och de har ett stort ansvar. Det är viktigt att kunna informera ett vittne om vad för slags skydd under en rättsprocess som är tillgängliga om en hotbild skulle föreligga. Som vittne kan man vara väldigt utsatt för påtryckningar av olika slag och hur dessa kan förebyggas och reduceras framkommer i denna rapport. Genom utredningar visar det sig att våld och hot främst förekommer i samband med organiserad brottslighet och mellan bekanta personer. Men det har även blivit allt vanligare att våld och hot mot vittnen även riktas från andra håll och det är därför angeläget att hålla jämna steg med brottsutvecklingen. Genom att programmet om nationell personsäkerhet har tillkommit presenterar man en förstärkning av redan befintliga skyddsåtgärder för vittnen. Det föreligger vissa krav för inträde i programmet men väl inne i programmet finns en mängd olika åtgärder att tillgå. Vårt syfte med denna rapport har varit att belysa hur personsäkerheten för vittnen ser ut i dagsläget och om det fungerar som tänkt. Vi införskaffade kunskap om det genom bl.a. genom att samtala med två personer angående personsäkerhet. Den ena personen har varit med och skapat personsäkerhetsprogrammet och den andra personen lever med en hotbild över sig.

När polis och Åklagare utreder brott så styrs utredningen till stor del framåt med hjälp av misstankegrader som riktas mot en händelse eller mot en person. Med hjälp av dessa misstankegrader kan polisen använda sig av tvångsmedel för att underlätta utredningen på bästa möjliga sätt. Ett av de mer centrala begreppen som rör misstankar är skälig misstanke, vilket jag har valt att titta närmare på i detta arbete. Som blivande polis känner jag att det är av stor vikt att skaffa mig kunskaper kring misstankegraderna så att jag i framtiden kan känna mig säker på begreppet. Utlåtanden ifrån JO, en intervju med en polis samt litteratur som behandlar begreppet har legat till grund för arbetets teoretiska del. Vid en närmare titt på yttranden från JO kan jag konstatera att det inte finns någon avgränsning för begreppet skälig misstanke. En del författare har försökt bestämma sannolikheten kring begreppet till mellan 30-50 procents sannolikhet för att personen är skyldig vid en skälig misstanke. Vid en intervju hänvisar min informant till magkänsla och erfarenhet snarare än en tydlig definition när han bestämmer sig för att en person är skäligen misstänkt. Eftersom jag anser att en vaghet i begreppet kan ge upphov till svepande tolkningar och egna slutsatser vore berörda personer behjälpta med en tydligare definition av begreppet. Huruvida det är möjligt att tydligare definiera begreppet är svårt att säga och något jag överlämnar till processrättsexpertisen.

För att kunna straffas för en kriminaliserad gärning krävs det att vederbörande kan hållas an-svarig för den begångna handlingen. Psykiskt stördas förmåga att uppfatta vad som är rätt och fel är dock begränsade. Deras bristande uppfattningsförmåga gör att de har svårt att inse kon-sekvenserna av sitt handlande. Följaktligen har denna grupp särbehandlats i lagstiftningen avseende bestämmandet av ansvar och påföljd. Rapporten syftar till att beskriva dessa be-stämmelser samt studera eventuella lagförändringars inverkan. Problematiken som finns i nuvarande lagstift-ning talar för att de straffrättsliga bestämmelserna beträffande ansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare inte är tillräckliga, eftersom de inte alltid står i pro-portion till brottet. Dåvarande chefen för Justitiedepartementet gav i uppdrag till en utredning att se över nuvarande lagstiftning för att komma fram till vad som bör ändras. Sammanfatt-ningsvis konstaterades i utredningen att svårigheter uppkommer då allvarlig psykisk störning föreligger vid gärningstillfället men inte vid domstillfället samt att vårdtiderna inte alltid står i proportion till brottets svårhetsgrad. Förslaget innebär i stort att möjligheten att utdöma fäng-else till allvarligt psykiskt störda lag-överträdare skall finnas då synnerliga skäl föreligger i avseende på brottets straffvärde och övriga omständigheter. Kombinationen psykisk störning och brott är dock oerhört komplex vilket gör det svårt att skapa en heltäckande lagstiftning.

Före 1900-talets början uppfattades barn som små vuxna och billig arbetskraft. I rapporten presenteras en historisk tillbakablick som visar att redan på tidigt 1900-tal började diskussionen kring unga brottslingars straffansvar ta form. Syftet med denna rapport är att undersöka om straffmyndighetsåldern skall sänkas eller bibehållas. Det inledande materialet till denna rapport hittades i Umeå universitetsbibliotekets arkiv. Efter en intressant undersökning i gamla lagböcker och lagtexter fann författarna svaret till när straffmyndighetsåldern blev satt till 15 år. Det togs därefter fram nya och relevanta argument samt teorier från olika slags litteratur. I resultatdelen presenteras olika argument för och emot en sänkning av straffmyndighetsåldern. Dessa åsikter kommer från verksamma poliser samt politiker, oberoende av blocktillhörighet. Argumenten underbyggs av forskning och studier som kan härleda till ämnet. I rapportens avslutande del redogör författarna för slutsatser och möjliga förslag till frågan angående straffmyndighetsåldern, detta genom personliga synpunkter och konkreta förslag.