Nödvärn är den paragraf i brottsbalken som styr både polisens och envars rätt att använda våld. Nödvärnsparagrafen bedöms subjektivt, vilket kan medföra att liknande situationer kan tolkas och bedömas olika på grund av den tilltalades olika förutsättningar. Vi valde detta arbete för att få en bättre insikt och förståelse om hur nödvärn tolkas, tillämpas och bedöms i rätten. För att få ett så bra resultat som möjligt så baseras arbetet utifrån rättsfall som gått hela vägen till högsta domstolen och utfallen därifrån har ställts mot hur lagtexten tolkas i polisutbildningens kurslitteratur. Eftersom ingen är undantagen från rätten till nödvärn baseras arbetet på samtliga relevanta fall från högsta domstolen. En slutsats man kan dra från arbetet är att högsta domstolen endast nämner ett fåtal av de aspekter som ska tas med i bedömningen när de skriver sina utlåtanden. Det har också framkommit att det endast är väldigt svårbedömda fall som har gått så långt som till högsta domstolen. Efter att studerat tjugosju relevanta rättsfall kan man konstatera att det är väldigt svårt att gå fri från ansvar om man har försvarat sig från ett knytnävsslag med exempelvis en kniv.

Polismans gripande är ett av de frihetsberövande tvångsmedlen som används mot personer misstänka för brott. Gripande är en provisorisk åtgärd i avvaktan på att gärningsmannen anhålls av åklagaren. Gripande, som regleras i Rättegångsbalkens 24 kapitel, beslutas av polisman på plats. Reglerna för gripande varierar med hänsyn till brottet, den misstänkte och omständigheter i övrigt. Syftet med arbetet är att fördjupa våra kunskaper för att att vi senare ute på fältet ska känna oss tryggare i gripandesituationer. Vi började vårt arbete med att fördjupa oss i lagtext, förarbeten och propositioner kring gripande. Genom att samtidigt studera kommentarer till paragraferna har vi försökt reda ut vad lagstiftaren menat. Samtidigt tog vi del av Justitieombudsmannens uttalanden om gripande. Efter detta genomförde vi ett flertal intervjuer med polismän, vakthavande befäl och åklagare från olika myndigheter för att få en bild av verklighetens problematik.Under vårt arbete upptäckte vi att det förekom differenser mellan olika polismyndigheters tolkning och tillämpning av bl.a. häktningsgrunderna. Vi fick också svar på vad erfarna poliser och åklagare anser att uttrycket brådskande fall innebär. Genom våra intervjuer har vi fått en bredare och djupare kunskap i ämnet än vi hade tidigare under utbildningen. Samtidigt har de fördjupade studierna i lagtexter ytterligare berikat vårt kunnande om polismans gripande.

Vi har valt att skriva om PL 24 a-d § § då detta är en relativt ny paragraf. Denna paragraf innehåller åtgärder som polisen kan utnyttja för att förhindra trafiknykterhetsbrott samt omhändertagande av föremål till denna. Intresset för denna paragraf väcktes under trafikmomentet då vi flyktigt berörde ämnet. Meningen med denna rapport är att klargöra hur polisen gick tillväga innan denna paragraf fanns samt hur man aktivt använder den idag. Vi har genom studier av förarbeten av paragrafen, själva lagtexten samt ett JO utlåtande från tiden innan den aktuella paragrafen tillkom bilda oss en uppfattning på hur trafikbrott förhindrades. Vi har även inhämtat information från polismyndigheter beträffande deras syn på hur man tillämpar den aktuella paragrafen idag samt hur man gjorde innan. Intervjuer med poliser som gett sin syn på hur dom använder lagen dagligdags har gett oss inblick på den praktiska tillämpningen. Vi har även tittat på vad ”annat som behövs för färden” och hur det tolkas. Några frågor som vi ställt under arbetet är om det var enklare innan lagen tillkom?, Kan en bilratt vara ”annat” samt vad mera exakt som händer med omhändertagna föremål? Slutsatsen vi kommit fram till i och med denna rapport är att innan lagen uppkom gjordes det en hel del omhändertagande som man inte hade lagstöd för men man förhindrade dock en del trafikonykterhets brott.

Förenklade utredningar enligt 23 kap. 22 § Rättegångsbalken är komplexa så till vida att det inte räcker med att läsa lagtexten för att förstå hur förfarandet fungerar. För att en polisman skall kunna ta initiativ till en förenklad utredning så krävs det att han förstår, hanterar och tar i beaktning juridiska tolkningar. Man måste alltså läsa förarbeten, kommentarer till paragrafen och olika instansers tolkningar av paragrafen för att kunna få en förståelse för hur man skall handskas med det förenklade utredningsförfarandet på ett effektivt sätt utan att tumma på rättssäkerheten för den misstänkte. Nedan har vi valt ut tre juridiska områden (tillräckliga skäl, brott som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter och rättssäkerhetsaspekter för den misstänkte) att problematisera och på så sätt bidra till en förståelse till hur de kan användas vid utredningar enligt 23 kap. 22 § RB. Avsikten med detta arbete är att redogöra för och tolka begrepp som används i lagparagrafen samt olika instansers tolkningar av lagparagrafen. Sammanfattningsvis så handlar tillräckliga skäl om huruvida åklagaren kan ställa brottet utom rimligt tvivel. Förfarandet kan endast tillämpas när påföljden inte kan antas leda till annan påföljd än böter. Det är särskilt viktigt att beakta saker som kan påverka rättssäkerheten i utredningsförfarandet.

Den 1 april 2005 antog regeringen en ny sexualbrottslag och man skrev då om 6 Kap i brottsbalken. Statistik hade visat att antalet sexualbrott hade ökat de senaste tio åren och den folkliga opinionen började ifrågasätta den dåvarande lagstiftningen. 1998 tillsatte regeringen en kommitté som hade i uppdrag att se över den rådande sexualbrottslagstiftningen. Syftet med den nya sexualbrottslagen var att förstärka skyddet mot sexualbrott och den personliga integriteten. Det har visat sig att sedan den nya sexualbrottslagen kom till har antalet anmälda våldtäkter ökat samtidigt som det har minskat för sexuellt utnyttjande. Våldtäktsparagrafen har utvidgats och omfattar numera ett större antal gärningar än tidigare. I den nya lagen är det tänkt att fokus ska flyttas från offrets uppträdande och beteende till att mer intressera sig för gärningsmannens handlande. I den nya lagstiftningen har det också införts en paragraf som innefattar våldtäkt mot barn, där alla sexuella handlingar med barn under 15 år kommer att rubriceras som våldtäkt.

Den 1 januari 2006 infördes ändringar i rättegångsbalkens 28: e kap. Paragraferna 12, 12 a, 12 b och 13. Dessa ändringar är den nya DNA-lagen. Syftet med ändringarna var att utöka möjligheterna att vid förundersökning av brott kunna fastställa identiteten och binda eventuell gärningsmän till brottet samt att polis och åklagare med hjälp av DNA-tekniken kan få fler brott uppklarade och att uppklarningen sker snabbare. Syftet med rapporten är att ta reda på om polismyndigheterna skickat in prover i den utsträckning det finns resurser för. Vi vill även utreda varför polismyndigheterna skickat in fler eller färre prover än SKL beräknat. För att få fram material har vi skickat ut en enkät till respektive polismyndighets kontaktperson vad gäller jämförelseprover för DNA. Utöver detta har vi haft en kontaktperson på SKL, läst förarbeten, lagtext samt sökt webbaserad information. Ärendebarometern från SKL visar på att endast två polismyndigheter har skickat in lika många prov som SKL beräknat. Vår enkät visar att detta beror på väl utarbetade rutiner samt tidigt utbildad personal. De polismyndigheter som skickat in färre prover har angett just dåliga rutiner och problem med beslutsfattning som de största problemområdena. Sedan den nya DNA-lagen trädde i kraft har antalet träffar mot spårregistret, utredningsregistret och DNA-registret ökat markantl. Den främsta anledningen till detta är den tröghet som fanns att börja skicka in prover samt bristfälliga rutiner i initialskedet.

I vår studie är syftet att försöka identifiera problemen kring de olika begreppen integritet och polisiärt resultat när det gäller användningen av vissa tvångsåtgärder. I uppsatsen analyserar och diskuterar vi problematiken med tvångsmedel som på olika sätt påverkar och tvingar fram en prioritering mellan personlig integritet och polisiärt resultat. För att på ett så adekvat sätt som möjligt kunna diskutera problematiken har vi tagit del av de olika lagstöd samt lagförslagen som finns tillgängliga rörande hemliga tvångs-medel. Dessa har vi försökt att ställa emot de olika lagarna som avser att skydda och värna den personliga integriteten. Sammanfattningsvis utvisar studien att det i nuläget finns en viss prioritering vad gäller brottsbekämp-ningen och det polisiära resultatet. I samma takt som samhället och brottsligheten förändras krävs det nya medel för att effektivt förebygga och bekämpa brott, vilket i sin tur leder till ett mer omfattande intrång i den personliga integriteten.

I denna rapport behandlas Polislagen 20a § som innebär en ny möjlighet för polisen att söka igenom ett fordon i brottsförebyggande syfte i jakten på illegala vapen. I rapporten behandlas dels vad denna nya lagstiftning ger polisen för möjligheter i det brottsförebyggande arbetet men även vilka konsekvenser den kan få för den enskilde individen i form av inskränkningar i de grundlagsstadgade fri och rättigheterna. I inledningskapitlet beskrivs de problem som gjorde att polis och rättsväsendet fick upp ögonen för behovet av en ny lagstiftning, dvs. den stora mängd illegala vapen i samhället. I vårt andra kapitel går vi igenom och förklarar ett antal begrepp i form av lagparagrafer och polisiära uttryck som är bra att känna till t ex fara i dröjsmål. Där beskriver vi också i korthet förutsättningarna för att få förverka ett anträffat vapen. Slutligen redovisar vi hur den nya lagen kom till och vilka som var initiativtagare till den. Vi beskriver vidare hur man har resonerat i förarbetena och vad man anser om de eventuella integritetskränkningar som ett nytt tvångsmedel kan innebära. Av våra intervjuer kan man utläsa att arbetssättet skiljer sig mycket mellan olika myndigheter och avdelningar inom polisen. Vi tittar också på statistik från BRÅ som visar att antalet anmälda vapenrelaterade brott har ökat. Med detta i åtanke blir vår slutsats att den nya lagen ligger rätt i tiden och den kommer att bli ett bra verktyg för polisen i kampen mot de illegala vapnen i samhället.

I rapporten reds ut vad polis, åklagare och domstol gör för att underlätta för brottsoffer och vittnen. Övergrepp i rättssak ökar i omfattning och det sprids nu främst bland ungdomar. Att anonyma vittnesmål skulle vara en eftertraktad lösning visade sig vara sann ifråga om vittnen och målsägare men de tre representanterna från rättsapparaten var av uppfattningen att det skulle få alltför allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten gällande de åtalade. De åtgärder som samhället ska tillhandahålla enligt litteraturen visade sig överensstämma med de åtgärder som erbjuds i praktiken. Däremot uppfattas ofta åtgärderna som otillräckliga av dem som utsätts för övergrepp i rättssak. Det kan förklaras utifrån behovet att omintetgöra en pressande situation, lyckas inte insatserna med det tillfredsställs inte behovet och de utsatta upplever missnöje. En straffskärpning får med största sannolikhet inte någon större effekt då antalet anmälda övergrepp i rättssak har ökat sedan den senaste straffskärpningen 2002. Den allvarligaste slutsatsen rapporten pekar på är att övergrepp i rättssak fungerar i dagens samhälle. Det fungerar för att rädslan att anmäla eller fullfölja processen blir alltför stor för individer som konfronteras med allvarligt uppfattade hot. Bevisläget är svårt, ofta framförs hoten utan andra vittnen närvarande eller annan bevisning och då är rätt

Ordningsvakter har på senare tid fått mycket uppmärksamhet i media och ofta handlar det om ordningsvakter som gjort tvivelaktiga ingripanden. Detta gör att vi som arbetat med rapporten och även andra i våran umgängeskrets har en allmän uppfattning om att ordningsvakter ofta tar sig friheter och överskrider sina befogenheter. Då polisen är förman åt ordningsvakter är det av vikt för polisen att se över om det stämmer att ordningsvakter överskrider sina befogenheter och i så fall varför. För att kunna ta reda på det har vi granskat två rättsfall där ordningsvakter blivit dömda för deras agerande. Vi har dessutom intervjuat tre personer som har god inblick i hur det är att vara ordningsvakt, hur utbildningen är utformad och hur rekryteringen går till. Genom de rättsfallen som vi tagit del av har det visat sig att båda ordningsvakterna gjort fel i sina agerande och därför blivit åtalade och sedan även dömda för misshandel respektive ringa misshandel. Sedan har vi genom våra svar från de intervjuer vi gjort kommit fram till att en del av problemet med att ordningsvakter överskrider sina befogenheter kan bero på bristande utbildning. Då främst den rådande bristen på utbildning inom ickevåld och psykisk konflikthantering, där man försöker att lösa problem utan att behöva använda våld. I rapporten diskuterar vi om hur detta problem kan avhjälpas, ett förslag kan vara att ändra på rekryteringen så att opassande till ordningsvaktsutbildningen sållas bort i ett tidigt skede. En annan viktig del är ett bättre samarbete mellan polisen och ordningsvakter.