I detta examensarbete undersöker jag hur lärare i svenskämnet i årskurs 7-9 legitimerar användandet av skönlitteratur i olika undervisningssammanhang. Detta gör jag genom en kvalitativ undersökning, i vilken jag intervjuar fyra olika aktiva svensklärare på högstadieskolor i Sverige. Intervjuerna pågick i ungefär en halvtimme och hade formen av ett relativt fritt samtal, där en fråga kunde leda vidare till en annan, men där ett antal grundfrågor utgjorde själva stommen. Resultaten från de fyra intervjuerna har jag sedan delat in i olika kategorier med utgångspunkt i när skönlitteratur används. Efter varje litteraturtillfälle följer sedan underrubriker som berättar varför och hur lärarna lyfter in litteraturen i undervisningen. Undervisningstillfälle blir således huvudrubrik, och legitimeringen för att använda litteratur vid just det tillfället samt hur själva arbetssättet har sett ut blir underrubriker. Resultatdelen består av tre olika huvudrubriker, alltså undervisningstillfällen: Skönlitteratur som ingång till en historisk epok, skönlitteratur som del i tematiskt arbete, och skönlitteratur fristående från övrig undervisning.  Genom att kartlägga respondenternas svar på detta sätt kan jag tydligt se mönster mellan dem. Jag analyserar mitt resultat utifrån tidigare forskning, teoretiska perspektiv på inlärning, och teoretiska perspektiv på läsning av skönlitteratur. Jag undersöker även respondenternas legitimeringar av skönlitteraturen och deras sätt att arbeta med den ur ett receptionsteoretiskt perspektiv. Slutsatsen jag når blir att legitimeringarna av skönlitteratur skiljer sig åt beroende på i vilka undervisningssammanhang litteraturen används, men att det finns stora likheter i hur svensklärarna jag intervjuat legitimerar skönlitteraturen i de olika sammanhangen. Tre av de fyra respondenterna använder exempelvis skönlitteratur som ingång till en historisk epok, och alla tre legitimerar det sammanhanget litteraturen med att den ger förståelse för andra människor. Samma legitimering anges inte vid något annat tillfälle. Efter att ha anlagt ett receptionsteoretiskt perspektiv på resultatet når jag även slutsatsen att lärarens roll, ur detta teoretiska perspektiv, bör vara passiv för att inte störa elevens möte med texten. Därför blir bokfrågor som arbetssätt problematiskt ur detta perspektiv. Utifrån Langers teori om litterära föreställningsvärldar, och ur ett sociokulturellt perspektiv, fungerar boksamtal desto bättre förutsatt att eleven innan samtalet har haft tid att själv reflektera över läsningen och texten. Jag upptäcker också att den av respondenterna som har minst didaktiska legitimeringar till läsningen utan mest bara ger uttryck för en känsla av att elever bör läsa i skolan, i praktiken kanske är den vars elever ur ett receptionsteoretiskt perspektiv får ut mest av läsningen.