Uppsatsens syfte är att undersöka hur Frida Stéenhoff använder stilfigurerna metafor, liknelse och metonymi i sitt debutdrama, Lejonets unge. Utgångspunkten är föreställningen om att de ersättande stilfigurerna används vid tabubelagda ämnen och genom att göra en diskursanalys vill jag se om det stämmer. Jag definierar de olika stilfigurerna efter Per Lagerholms definition i Stilistik och tar i diskursanalysen även hänsyn till hur 1890-talet var historiskt och kulturellt, dramats fiktiva verklighet och de olika karaktärernas värderingar. Resultatet presenteras i form av analyser av sju utvalda scener. Analyserna visar att Stéenhoff använder en mängd metaforer, liknelser och metonymier i Lejonets unge. Hon låter dock sällan publiken själv tolka innebörden av stilfigurerna. I stället är det karaktärerna i dramat som oftast reder ut de ersättande uttrycken. Tabubelagda ämnen presenteras i ersättande uttryck men klargörs genom dramats gång, då Stéenhoff inte låter publiken missförstå dramat.