Syftet med studien är att undersöka hur pedagoger i förskolan arbetar för att skapa en lärmiljö som främjar barnens språkutveckling. Studien fokuserar på hur pedagogerna använder lärmiljön och litteraturen för att stötta barn i språklig sårbarhet. Studien utgår ifrån samspel ur ett sociokulturellt perspektiv där vi fokuserar på Bruners begrepp scaffolding. Studien använder sig även av literacy med fokus på begreppen literacyevent, literacy practice samt emergent literacy.  För att undersöka vårt syfte använder vi oss av kvalitativa semistrukturerade intervjuer och en kvalitativ enkät. Resultatet pekar på att samspelet spelar en stor roll i barns språkutveckling och att pedagogerna kan dra nytta av samspelet för att främja barnens språkutveckling när de planerar verksamheten och utformar lärmiljöer. Resultatet visar även att pedagoger i många fall arbetar på samma sätt med barn i språklig sårbarhet som med övriga barn. Detta beror på att de arbetssätt man använder med barn i språklig sårbarhet anses vara givande för alla barns språkutveckling.  Pedagoger anser att det mest betydande för barns språkutveckling är att man är närvarande och tydlig i sin ledarroll och att man använder sig av TAKK och bildstöd. Pedagogerna betonar även att kunskapen om hur man använder material och arbetar språkfrämjande är nödvändig för att skapa en språkfrämjande lärmiljö. Studien kommer fram till att högläsning är oerhört betydelsefullt för barns språkutveckling och att pedagogerna lägger stort fokus på hur man arbetar med litteraturens innehåll genom musik, dans, skapande, dramatisering och boksamtal.