Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde har lett till förnyat fokus på nationellt försvar med ökade krav på sjöoperativ förmåga i höjd beredskap och krig. Marinteoretisk forskning menar att sjöoperativ förmåga, särskilt i kustnära miljöer, i sin tur kräver en fungerande civil-militär samverkan. Då marin samverkan i en totalförsvarskontext är så gott som outforskad önskar denna studie bidra med krigsvetenskaplig kunskap inom detta område. Denna kvalitativa enfallsstudie undersöker totalförsvarssamverkan mellan Försvarsmakten, Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Utifrån Emersons och Nabatchis teoretiska ramverk för styrning genom samverkan syftar studien till att förstå vilka faktorer som möjliggör respektive begränsar marin totalförsvars­samverkan. Empirin inhämtas genom intervjuer och policydokument.  Studien visar att marin totalförsvarssamverkan är i en etableringsfas men att samtliga tre myndigheter ser behov att samverka och nyttja varandras resurser för att så effektivt som möjligt hantera utmaningar i höjd beredskap och krig. Viljan finns där. Likaså många förutsättningar men viss översyn av lagstiftning, ramstyrningar samt resurstillskott krävs och inte minst att fortsatt försöka minska den civil-militära klyftan i samhället och mellan myndigheterna. Undersökta myndigheter ser en förenande kraft i ett gemensamt operativt fokus och en marin förståelse. Därmed finns all anledning för politiker och sjöverkande myndigheter att fortsätta utveckla marin totalförsvarssamverkan.