No description available.

Bakgrund: Det råder stor brist på organ för donation både i Sverige och internationellt. Varje år hinner flera individer avlida i väntan på ett nytt organ. I Sverige uppger 70 procent av befolkningen att de kan tänka sig att donera sina organ efter sin död, trots detta är bara 16 procent registrerade i donationsregistret. Allmänsjuksköterkans kunskap om och attityder till donation spelar en viktig roll i hur de vidareförmedlar kunskap till allmänheten. Syfte: Studiens syfte var att beskriva sambandet mellan allmänsjuksköterskans kunskap om och deras attityder till organdonation efter hjärndöd. Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på sju vetenskapliga artiklar med en kvantitativ ansats har genomförts. Resultat: Det finns ett tydligt samband mellan sjusköterskors kunskap om och deras attityd mot organdonation. Huvudfynden, sjuksköterskans kunskap om den egna familjens inställning till donation, kunskap om hur religioner ställer sig till donation, kunskap om kriterierna för döden, samt kunskapens inverkan på tilltron till vården redovisas i resultatet. Slutsats: Till följd av bristande kunskap ses ibland negativa attityder till organdonation bland sjuksköterskor. Då sjuksköterskan är en viktig länk mellan sjukvården och allmänheten och deras åsikter kan återspeglas hos befolkningen ses det därför som signifikant att arbeta för att öka kunskapen om donation inom denna yrkesgrupp.

Mellan 10% - 20% av alla kvinnor drabbas av förlossningsdepression. Orsaken till varför detta drabbar en del kvinnor är fortfarande oklar. Omkring 3% - 5% av alla kvinnor lider av premenstruellt dysforiskt syndrom. Syftet med den här studien är att undersöka om premenstruellt dysforiskt syndrom kan vara en riskfaktor för postpartum depression. Då båda tros bero på könshormoner och har liknande sjukdomsbild. Studien baseras på sex originalartiklar hämtade från databasen PubMed. Kriterierna för artiklarna var att de skulle ha skilt premenstruellt dysforiskt syndrom från premenstruellt syndrom, samt utrett kvinnorna för postpartum depression. Flertalet av de undersökta studierna pekar på att kvinnor med premenstruellt dysforiskt syndrom oftare drabbas av postpartum depression. Hur sambandet mellan dessa två tillstånd ser ut har dock inte kunnat visas. Det är också bland författarna till dessa studier en vedertagen åsikt att de två tillstånden inte nödvändigtvis beror på hormonerna i sig utan att det kan handla om en känslighet för hormonfluktuationen.

No description available.

Bakgrund: Nästan en tredjedel av världens vuxna befolkning har högt blodtryck. Högt blodtryck definieras som systoliska tryck≥ 140 mmHg och/eller diastolisk tryck ≥ 90 mmHg. För att få vård för sitt höga blodtryck har metoden länge varit att gå till en vårdcentral för att båda mäta blodtrycket och få medicin. Nu är det möjligt att få vård digitalt. Det blir också allt mer vanligt att digitala vårdappar lanseras. Syfte: Syftet med studien var att undersöka patientens inställning till digitalvård av sitt höga blodtryck och se om de själva vet hur man mäter sitt blodtryck. Metod: Tio patienter med högt blodtryck intervjuades om inställningen till sjukvård med digitala hjälpmedel. En litteraturundersökning gjordes i den sökbara medicinska databasen PubMed med sökorden hypertension, self-monitoring, blood pressure measurement, smartphone applications, telemedicine där sex artiklar valdes ut. Resultat: Sex av tio ville få vård via en app. Åtta av tio hade hälsorelaterade appar. Åtta av tio tyckte bra om digitalvård och kunde tänka sig att använda sig av det i framtiden. Nio av tio hade ändrat sin livsstil efter de fått diagnosen hypertoni. Resultat från litteratundersökningen visade att appar och hemblodtrycksmätning kan användas för egenkontroll av hypertoni. 33% kan tänka sig att genomföra läkarbesöket via en app och 20% via videosamtal. Nio av tio deltagare gjorde fel när de skulle mäta sitt eget blodtryck. Det var en studie av sex som visade att det inte var någon skillnad i blodryck beroende på hemblodtrycksmätning via digitalvård och vanlig vård. Slutsats: Alla patienter i undersökningen var positiva till digitalvård och kunde tänka sig att behandlas med det. Publicerade studier visar att digitalvård för högt blodtryck är bra för egenkontroll av sitt blodtryck och att hemblodtrycksmätning kombinerat med telemedicin är bättre än traditionell vård.

No description available.

Bakgrund: Talsvårigheter kan bero på olika orsaker, gemensamt för dessa är att patienter med talsvårigheter upplever sig förbisedda i sin vård på grund av denna funktionsnedsättning och att vårdpersonal ibland har svårt att nå fram i kommunikationen med dessa patienter. Problem: Fungerar inte kommunikationen i dessa interaktioner kan lidande uppstå då patienter inte får sina behov tillgodosedda. Syfte: Syftet med detta examensarbete är att skapa en översikt över aspekter som kan inverka på vårdpersonals kommunikation med patienter med talsvårigheter. Metod: En allmän litteraturöversikt genomfördes. Totalt 11 artiklar har granskats, varav nio Hade kvalitativ ansats, en kvantitativ ansats och en artikel mixad design. Resultat: Resultatet visade tre olika kategorier, enligt följande: 1) Vårdpersonals inverkan på kommunikationen innefattade bland annat personalens inställning till kommunikation. 2) Omgivningens inverkan på kommunikationen rörde bland annat tiden som tillgång eller brist. 3) Vårdar-patientrelationens inverkan på kommunikationen visade att relationens karaktär påverkade kommunikationen. Slutsats: Vårdpersonal beskrev att kunskap om tillvägagångssätt underlättade kommunikationen. Vårdpersonals förmåga att möta unika patienter med talsvårigheter och att ge kommunikationen och relationen tillräckligt med tid för att lyckas var betydelsefullt.

Abstrakt Bakgrund:Campylobakter är den vanligaste bakterien som orsakar gastroenterit hos människan. I Sverige liksom övriga världen har antalet fall med campylobakter ökat. År 2017 skriver Folkhälsomyndigheten att antalet fall har under de senaste fem åren fördubblats. För samhället är enterit orsakad av campylobakter kostsamma både i avseende för sjukvård och arbetsfrånvaro. Syfte:Syftet med studien är att beskriva hur sjukdomspanoramat hos patienter med campylobakter sett ut vid två olika tidpunkter och värdera om handläggningen av patienterna har ändrats över tid på infektionskliniken i Örebro. Metod & Material:Studien är en deskriptiv retrospektiv studie som utfördes hösten 2017 och våren 2018 på infektionskliniken på Universitetssjukhuset Örebro. Nitton patienter 2006/ 2007 och 30 patienter 2016/ 2017 med enterit orsakad av campylobakter inkluderades i studien. Resultat:Sjukdomspanoramat hos patienterna 06/ 07 skiljer sig inte från den 16/ 17. Vidare ses ingen signifikant skillnad på handläggandet av patienterna. Däremot visade studien att drygt hälften av patienterna behandlades med antibiotika under båda perioderna. Slutsats:Studien visar på en oförändrad behandlingsstrategi trots en ökning av antalet fall med campylobakter mellan 06/ 07 och 16/ 17. Ett intressant fynd som identifierades är den höga förskrivningen av antibiotika vid Campylobakter vilket sker i motsats till nationella riktlinjer. Studien har inte kunnat belysa en tydlig orsak till detta. Återkommande data kring behandling med antibiotika bör därför analyseras och utvärderas kring samtliga gastroenteriter men för Campylobakter i synnerhet.

Introduction Bipolar disorder (BD) is a psychiatric illness characterised by episodes of depression, hypomania and mania. The first choice of medication treatment for BD is mood stabilizers. However, psychotropic medication has not been approved for use during pregnancy because some drugs have teratogenic and adverse neurodevelopmental effects. However, up to 80 % of women with BD develop some form of postpartum affective episode. Therefore, it is of great interest to investigate the medication treatment for pregnant women with BD. Aim Describe the medication treatment for pregnant women with bipolar disorder and outcome of postpartum affective episodes. Methods This was an observational study, based on retrospective review of medical records of pregnant patients with BD. The patients have visited the clinic of affective disorders, Örebro University Hospital, between the years 2013-2017. The patients were followed during pregnancy and a period of at least 6 months postpartum. Results The rate of postpartum affective episodes in women with bipolar disorder was 8.7%. There was no significant difference (p = 0.36) in outcome between the groups. A greater number of patients with BD type II were included in our cohort. A statistically significant difference (p = 0.05) was observed between the BD type I and type II groups, regarding lithium treatment. Conclusion Our study showed that the rate of postpartum affective episodes was marked lower than expected. Furthermore, except for lithium treatment, there was no statistically significant difference in medication treatment or outcome of postpartum affective episodes between BD type I and II, when monitored by this structured follow-up method.

Bakgrund: Epilepsi är en kronisk neurologisk sjukdom som karakteriseras av minst två upprepade, oprovocerade anfall. Under ett anfall sker en urladdning i hjärnans nervceller som resulterar i överaktivering av nervceller. Epilepsi behandlas normalt med antiepileptika. Antiepileptika kan ha negativa effekter på bendensitet. Graden av benförlust varierar mellan olika antiepileptika. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att kritiskt utvärdera relevanta kliniska studier för att besvara frågan om vilka effekter valproat och fenytoin har på bentäthet hos människa. Metod: I denna litteraturstudie undersöktes sju vetenskapliga studier som erhölls från databasen PubMed. Utvalda studier undersökte effekt av valproat och fenytoin på benmineraldensitet hos epilepsipatienter. Resultat: Totalt refereras sju studier som inkluderar 296 vuxna patienter med epilepsi, varav tre studier undersöktes effekt av fenytoin och sex av valproat på bentäthet. Utfallsvärdena angav i T-score eller Z-score. BMD mättes i ländrygg- och lårbenshalsområde i fem av totalt sex studier med valproat och tre studier visade en minskad BMD i LS och FN efter behandlingstiden med valproat. BMD minskades i höftled och hälben i två och en studie respektive i valproatgruppen. Två av tre studierna med fenytoin visade en minskad BMD i LS. Alla tre studierna med fenytoin visade en minskad BMD i FN. BMD minskades i höftled i en studie i fenytoingruppen. Slutsats: Sammanfattningsvis visar denna litteraturstudie att fenytoin (icke-EIAED) och valproat (EIAED) har negativa effekter på bentäthet. Resultatet visar att 83% av total antal individer som mätte BMD fick minksad värde i båda LS- och FN områdena i valproatgruppen och det var 85% och 100% i LS och FN respektive i fenytoingruppen. 65% av total antal individer som mätte BMD fick minksad värde i TH-område i valproatgruppen och det var 83% i fenytoingruppen. Patienter med fenytoin visade ha högre benförluster än valproatgruppen trots att de fick låg dos av läkemedlet under behandlingstiden och petienter i valproatgruppen fick hög dos av läkemedlet. Enligt resultatet graden av bentäthets förlust ökar med varaktigheten av behandlingstider, patienter i fenytoingruppen hade längre behandlingstider jämfört med valproat och visade mer BMD-minskning. / Background: Epilepsy is a chronic neurological disease characterized by at least two repeated, unprovoked seizures. During a seizure, a discharge occurs in the brain's nerve cells resulting in overactivation of nerve cells. Epilepsy is usually treated with anti-epileptics. Antiepileptics may have a negative effect on bone density. The degree of bone loss varies between different antiepileptics. Objective: The purpose of this study was to critically evaluate relevant clinical studies to answer the question of what effects valproate (a non-EIAEDs) and phenytoin (an EIAED) have on bone density in humans. Methods: This literature study evaluated seven scientific studies that were found in the PubMed database. Selected studies investigated the effect of valproate and phenytoin on bone mineral density in epileptic patients. Results: A total of seven studies are reported which include 296 adult patients with epilepsy, three of which were investigated by the effect of phenytoin and six valproate on bone density. Outcome values indicated in T-score or Z-score. BMD was measured in the lumbar and thigh neck area of five of a total of six studies with valproate and three studies showed a decreased BMD in LS and FN after treatment with valproate. BMD was reduced in hip and hip bone in two and one study and in the valproate group respectively. Two out of three phenytoin studies showed a decreased BMD in LS. All three phenytoin studies showed a reduced BMD in the UN. BMD was lowered in hip line in a phenytoin group study. Conclusions: In summary, this literature study shows that phenytoin (non-EIAED) and valproate (EIAED) have adverse effects on bone density. BMD was reduced by 75% in the LS and UN regions of the valproate group and decreased in LS and the UN in the phenytoin group 85% and 100% respectively. BMD in the hip joint of the VPA group was reduced by 27% and decreased by 83% in the PHT group. Patients with phenytoin showed higher bone loss than the valproate group despite having a low dose of drug during treatment and patients in the valproate group received high doses of the drug. According to the result, the rate of bone loss loss increases with the duration of treatment times, patients in the phenytoin group had longer treatment times compared to valproate and showed more BMD reduction.