Syftet med uppsatsen är att undersöka och synliggöra filmskaparens förhållande till konst och forskning. Under åtta år i olika perioder har filmprojektet Kropparnas Arkiv, pågått som jag parallellt med uppsatsen har slutfört. Filmen väver samman konst och forskning i ett möte mellan konstnär och forskare. Såväl i samtal med filmkollegor som inför nya filmprojekt framträder frågan, hur kan man söka det man inte vet vad det är? Detta kom nu att bli min forskningsfråga. Syftet är att efterforska och reflektera över hur den konstnärliga processen kan fördjupas inom mitt filmskapande. Jag har valt att intervjua tre kvinnor, en konstnär, en skådespelare tillika regissör och en forskare. Mitt urval gör inte anspråk på att vara representativt. Att skådespelaren, regissören och konstnären har beröringspunkter med mig, filmskaparen kan kanske vara mer uppenbart än att forskaren har det. Men är det verkligen så? Målet är att få syn på om det finns likheter, olikheter, vad som skiljer eller vad som förenar de tre intervjuade, i det här sammanhanget kallade informanter, med filmskaparen. Svaren från de intervjuade har jag sorterat under teman som –val eller urskiljning–praktisk nyfikenhet eller kreativitet och slutligen att framkalla det oväntade. I min undersökning använder jag mig av kvalitativa metoder, analyserar svaren och teoretiserar kring dem. Den fenomenologiska hermeneutiken tillika toposläran har varit ryggraden i min undersökning. Det är oundvikligt att Aristoteles och hans tankegångar är fundamentet till teorier och reflektioner som jag tillämpar i uppsatsen. Min ambition är att kunna ta med mig den konstnärliga blicken in i vetenskapsvärlden, att kunna ge en dubbel blick på den vetenskapliga terrängen, ett sätt som jag menar kan förmera och bidra till att vidga mitt seende. Hur och på vilket sätt finns det beröringspunkter och likheter mellan film, konst och forskning–humanismen och naturvetenskapen? Att svara på min forskningsfråga har varit en metod för att synliggöra en process, knappt mätbar men ändå synlig för den som vill se. Frågan skapar en process som speglar de intervjuades förhållningsätt till olika problemställningar inom deras arbetsområde och hur de går vidare i sökandet. Utmärkande för alla är gränser, både att skapa och att överskrida. För att spränga gränser är det nödvändigt att bryta tankebanor och begränsningar, något som alla informanterna gör. Det bekanta behövs för att utforska det obekanta. / Fear not going astray – discover the unknown A filmmaker’s take on art and science   The purpose of this essay is to examine and make visible the filmmaker’s relation to art and scientific research regarding the investigation of new knowledge. Can art and science meet, and in what way do they connect? I have finished Secrets of Animal Anatomy (aka Kropparnas Arkiv), a film project I was working on for eight years. I finished it while I was writing on this essay. The film combines art and science in a meeting between an artist and a scientist. During the process, the question arose: how can you search for something when you don’t even know what it is you are searching for?. It is not wholly new, but has been implicit in discussions with colleagues and in film projects. This became my scientific question. My aim is to investigate how to make the artistic process of filmmaking and film deeper, by reflecting upon and investigating this question. I have chosen to interview three women – one artist, one actor-director, and one scientist. The selection is not meant to be representative. It may seem obvious that the actor, director and artist have more in common with each other than with the scientist, but is this necessarily true? Using this question as a starting point, I aim at finding out differences and similarities between the three interviewees and the filmmaker. I have categorised the interviewees’ answers under different themes like “Choice or distinguishing”, “Curiosity in practice or creativity”, and “To evoke the unexpected”. In my investigation, I employ qualitative methods; I analyse the answers and then theorise. Phenomenological hermeneutics, or Topos theory, has been the backbone of my study. It is undoubtedly so, that Aristotle and his thinking is the foundation of the theories and thoughts that I apply in this essay.   My ambition is to bring the artistic vision to the scientific world, and to view the terrain of science with a double gaze, which I believe can contribute to an understanding both wider and deeper. Is there a strong connection and strong similarities between film, art, and science, and are these three entities prerequisites for one another – humanities and science? Answering my question has been a method to make visible a method, barely measurable yet visible for those willing to see it. The question gives rise to a process, reflecting the interviewees’ stance on different problems within the scope of their work, and how they proceed in their search. What they all have in common is boundaries, creating them and transcending them. In order to break boundaries, it is necessary to create new lines of thought and transcend limitations. This is something common to all informants. The known is necessary to examine the unknown.

When should it be permissible to act against someone's expressed wishes in their best interests? In both political philosophy and legal practice, answers to this question often appeal to the concept of autonomy. Broadly, the idea is that if a person is sufficiently self-governing, then their wishes must prevail; but if they are not, then their wishes need not be respected when promoting whatever is good for them. This thesis analyses both philosophical models of autonomy and the practice of judges in England and Wales when implementing the Mental Capacity Act 2005. With regard to the philosophical models, it finds that, despite claims to the contrary, they do not offer a plausible way of assessing whether someone else is autonomous without appealing to values that are not the person's own. With regard to legal practice, it finds that, although judges speak about 'autonomy' in contradictory ways, a coherent account of when they will find that they must respect a person's expressed wishes can be constructed. This first stage of analysis makes a gulf between 'autonomy' in philosophy and law obvious. When philosophers talk about 'autonomy', they are largely concerned with the person's relationship to themselves. When judges talk about 'autonomy', they are largely concerned with the person's relationship to the world. 'Autonomy' in the philosophical sense cannot justify current practice because it does not deal with the same subject matter. Analysis of mental capacity cases does, however, allow the development of an alternative justification for actions against a person's expressed wishes. This justification lies in an evaluation of the entire situation, not of the person. It is not reducible to any model of autonomy, not even 'relational' models. Taken seriously, this justification requires a reorientation of the ethics of mental capacity law: away from overreliance on relatively few abstract 'principles' and towards articulating the difficulty and complexity of real situations. The thesis offers two papers towards the development of this latter mode.

科学研究費補助金 研究種目:基盤研究(C)(2) 課題番号:14510010 研究代表者:金山 弥平 研究期間:2002-2004年度