Background. In this thesis a novel method of skinning a mesh utilizing Nvidia’sTuring Mesh Shader pipeline is presented. Skinning a mesh is often performed with a Vertex Shader or a Compute Shader. By leveraging the strengths of the new pipeline it may be possible to further optimize the skinning process and increase performance, especially for more complex meshes. Objectives. The aim is to determine if the novel method is a suitable replacement for existing skinning implementations. The key metrics being studied is the total GPU frame time of the novel implementation in relation to the rest, and its total memory usage. Methods. Beyond the pre-existing implementations such as Vertex Shader skinning and Compute Shader skinning, two new methods using Mesh Shaders are implemented. The first implementation being a naive method that simply divides the mesh into meshlets and skins each meshlet in isolation. The proposed novel common influences method instead takes the skinning data, such as the joint influences of each vertex, into account when generating meshlets. The intention is to produce meshlets where all vertices are influenced by the same joints, allowing for information to be moved from a per vertex basis to a per meshlet basis. Allowing for fewer fetches to occur in the shader at run-time and potentially better performance. Results. The results indicate that utilizing Mesh Shaders results in approximately identical performance compared to Vertex Shader skinning, (which was observed to be the fastest of the previous implementations) with the novel implementation being marginally slower due to the increased number of meshlets generated. Mesh Shading has the potential to be faster if optimizations unique to the new shaders are employed. Despite producing more meshlets, the novel implementation is not significantly slower and is faster at processing individual meshlets compared to the naive approach. The novel Common Influences implementation spends between 15-22% less time processing each meshlet at run-time compared to the naive solution. Conclusions. Ultimately the unique capabilities of Mesh Shaders allow for potential performance increases to be had. The proposed novel Common Influences method shows promise due to it being faster on a per meshlet basis, but more work must be done in order to reduce the number of meshlets generated. The Mesh Shading pipeline is as of writing very new and there is a lot of potential for future work to further enhance and optimize the work presented in this thesis. More work must be done in order to make the meshlet generation more efficient so that the run-time workload is reduced as much as possible. / Bakgrund. I denna avhandling presenteras en ny metod för att deformera en modell med hjälp av den nya Mesh Shader funktionaliteten som är tillgänglig i Nvidias nya Turing arkitektur. Deformering av modeller utförs just nu oftast med så kallade Vertex eller Compute Shaders. Genom att nyttja styrkan hos den nya arkitekturen så kan det vara möjligt att ytterligare optimera deformeringsprocessen och på så sätt öka prestandan. Speciellt i samband där mer komplexa modeller används. Syfte. Syftet är att avgöra om den nya metoden är en lämplig ersättning av de nuvarande implementationerna. De viktigaste aspekterna som studeras är den totala GPU-exekveringstiden per bild som renderas av den nya metoden i förhållande till resterande, samt dess totala minnesanvändning. Metod. Utöver de befintliga implementeringarna, såsom Vertex Shader deformering och Compute Shader deformering, implementeras två nya metoder som använder Mesh Shaders. Den första implementeringen är en naiv metod som helt enkelt delar modellen i mindre delar, så kallade meshlets och deformerar varje meshlet i isolering. Den föreslagna nya common influences metoden tar i stället hänsyn till deformeringsdatan som tillhör modellen, såsom de gemensamma inverkningarna av varje vertex, vid generering av meshlets.  Avsikten är att producera meshlets där alla vertriser påverkas av samma leder i modellens skelett, vilket gör det möjligt att flytta informationen från en per vertris basis till en per meshlet basis. Detta tillåter att färre hämtningar sker på grafikkortet vid körning och vilket kan potentiellt ge bättre prestanda. Resultat. Resultaten indikerar att utnyttjandet av Mesh Shaders resulterar i ungefär samma prestanda jämfört med Vertex Shader deformering, (som observerades vara den snabbaste av de existerande implementationerna) samt att den orginella implementationen är marginellt långsammare på grund av ett högre antal meshlets genereras. Mesh Shading har potential till att bli snabbare om optimeringar somär unika till den nya arkitekturen används. Trots att man producerar fler meshlets,är den nya metoden inte markant långsammare och är snabbare med att bearbeta meshlets individuellt jämfört med den naiva implementationen. Den orginella implementationen spenderar mellan 15-22% mindre tid per meshlet vid körtid jämfört med den naiva lösningen. Slutsatser. I slutändan så erbjuder Mesh Shaders unika nya möjligheter till optimeringar som kan leda till potentiellt bättre prestanda. Den föreslagna nya Common Influences-metoden är lovande på grund av att den är snabbare per meshlet, men mer arbete måste utföras för att minska antalet genererade meshlets. Mash Shaders och Turing arkitekturen är vid skrivande stund fortfarande väldigt nya och det finns mycket potential för framtida arbeten att yterrligare förbättra och optimera det arbete som presenteras i denna avhandling. Mer arbete måste utföras för att göra meshletgenereringen effektivare så att arbetet som måste utföras under körtid minskas så mycket som möjligt.

No description available.

No description available.

This paper gives an overview of the mathematical and practical tools that can be used in turbo-machinery RANS simulation to realize unstructured mesh adaptation. It first presents the concept of metric and recalls that the hessian of the physical flow properties can become, thanks to small modifications, both a metric and a upper bound of the P1 projection error. The resulting metric is then studied on a simple 2D case. In a second part, the industrial application of this concept is addressed and the tools used to overcome the turbo-machinery specificities are explained. Finally, some 2D and 3D results are presented.

Wireless mesh networks (WMN) is a new promising wireless technology which uses already available hardware and software components. This thesis proposes a routing algorithm for military applications. More specifically, a specialized scenario consisting of a network of flying Unmanned Aerial Vehicles (UAVs) executing reconnaissance missions is investigated. The proposed routing algorithm is hybrid in nature and uses both reactive and proactive routing characteristics to transmit information. Through simulations run on a specially built stand alone simulator, based on Java, packet overhead, delivery ratio and latency metrics were monitored with respect to varying number of nodes, node density and mobility. The results showed that the high overhead leads to high delivery ratio while latency tends to increase as the network grows larger. All the metrics revealed sensitivity in high mobility conditions.

Simulations were performed to evaluate solution adaptive meshing strategies for flows with vortices whose axes of rotation are parallel to the bulk fluid motion. Two configurations were investigated: a wing in a wind tunnel and a missile spinning at 30Hz and 60Hz at 0◦ angle of attack with canards deflected 15◦. Feature-based descriptors were used to identify regions of the flow near vortices that are candidate regions for adaptive meshing. Several different adaptive meshing techniques were evaluated. These techniques include refinement around the vortex core, refinement near the vortex extent surface, refinement inside the extent surface, refinement inside and near the extent surface, and mesh regeneration using the vortex extent surface as an embedded surface. Results for the wing case, compared to experimental data, indicate that it is necessary to refine the region within and near the vortex extent surface to accurately recreate physical characteristics and achieve an acceptable solution.

No description available.

No description available.

Mobil datakonsumtion har drastiskt ökat de senaste åren vilket belastar de existerande kommunikationsnätverken. I och med den ökade belastningen av existerande infrastrukturer krävs det nya kommunikationslösningar. Detta har i sin tur skapat ett behov för dataavlastning på fasta nätverk, exempelvis Wi-Fi-nätverk. I denna studie undersöker vi genom simuleringar hur vi kan underhålla ett storskaligt och dynamiskt Bluetooth meshnätverk i en miljö likt Stortorget under Malmöfestivalen. Vi implementerar en nätverkstopologi för Bluetooth, scatternettopologin, i nätverkssimulatorn NS-3 och utför simuleringar där vi provocerar förändringar i topologin. Resultaten av våra simuleringar visar på att nätverket lyckas återhämta sig vid förändring i topologin, att scatternettopologin minst klarar av 240 dynamiska mobila noder samt att max 3 noder påverkas vid förändringar i topologin för simuleringar av upp till 240 noder. / Mobile data consumption has drastically increased in the recent years which stress theexisting communication networks. As an effect of the increased load a demand for newcommunication solutions has arisen, creating a need for data offloading onto fixed networks such as Wi-Fi. In this thesis, we aim to study how to maintain and reconstruct a large and dynamic Bluetooth mesh network in an environment such as Stortorget during Malmöfestivalen. We implement a network topology specific for Bluetooth, the scatternet topology, in the network simulator NS-3 and run simulations in which we provoke changes in the network topology. The result of our simulations shows that the network is able to heal itself when the topology changes, that the scatternet topology can manage up to 240 dynamic mobile nodes and that at most 3 nodes are affected when the topology changes during simulations of up to 240 nodes.

The purpose of this project was to construct a 3D scanner capable of scanning smaller objects and visualize them in a computer with satisfying accuracy. The goal was then to generate an STL file able to be 3D printed in an attempt at reverse engineering. Components, materials and tools were provided by KTH to the best of their ability and abudget of 1000 SEK was given to purchase components not available at KTH. The scanner was designed using Solid Edge and utilizes two stepper motors to scan objects. One motor is used to rotate a platform that the object is placed upon and the second stepper motor is used to move an elevator on which a distance sensor is mounted. By keeping track of the elevator’s height in conjunction with the rotation of the object, the distance measured by the sensor can be converted into a point in a Cartesian coordinate system. Several different methods were tested in order to see how results varied. Firstly, the density of scanned points was increased, meaning that the sensor returned values more often as the stepper motor was rotating. Secondly, multiple measurements were made for a single point to determine an average distance and in that way reduce noise and uncertainty. Placing a single laser sensor perpendicular to the object rotating plate proved to be the optimal arrangement in terms of accuracy with the limited budget provided for this project. The scans are very time consuming which makes it important to decide whether to prioritize speed or accuracy. / Syftet med detta projekt var att konstruera en 3D-scanner kapabel att scanna mindre objekt och visualisera dem i en dator med tillfredsställande resultat. Målet var sedan att generera en STL-fil som går att skriva ut i 3D-skrivare för att försöka använda sig av reverse engineering. Komponenter, material och verktyg försågs av KTH så gott det gick och en budget på 1000 kr var tillgänglig för att inhandla komponenter som inte fanns på KTH. Skannern designades med hjälp av Solid Edge och använder sig av två stegmotorer för att skanna object. En motor användes för att rotera den plattform som objektet placerades på och den andra stegmotorn användes för att flytta en hiss varpå en avståndssensor monterades. Genom att hålla koll på hissens höjd i kombination med rotationen av objektet kan avståndet som sensorn uppmäter konvertera still en punkt i det kartesiska koordinatsystemet. Ett flertal metoder testades för att undersöka hur resultaten varierade. För det första ökades densiteten av skannade punkter, det vill säga sensorn returnerade värden oftare än stegmotorn roterade. För det andra genomfördes ett flertal mätningar för varje enskild punkt för att bestämma ett medelavstånd och på så sätt minimera brus och osäkerhet. Att placera en enstaka lasersensor vinkelrätt mot objektroterande plattan visade sig vara det optimala arrangemanget för noggrannhet med den begränsade budgeten för det här projektet. Inskanningarna är väldigt tidskrävande vilket gör det viktigt att bestämma sig för att prioritera snabbhet eller noggrannhet.