Den här uppsatsen behandlar ämnet varför vissa utbrytarstater kan uppnå ett internationellt erkännande medan andra inte gör det, mer specifikt om varför Sverige har erkänt Palestina men inte Kurdistan. Syftet med uppsatsen är att försöka avgöra vilka motiv som ligger bakom besluten utifrån ett deklaratoriskt och konstitutivt perspektiv, alltså teorier som behandlar internationellt erkännande av stater.     För att kunna diskutera och få en tydligare bild av hur Sveriges utrikesdepartement arbetar med erkännanden av stater behövs en översiktlig redogörelse för vad som faktiskt är en stat. Den gängse meningen brukar vara att Montevideokonventionen från 1933 innehåller de kriterier som är grundläggande för att erkännas som en självständig stat. För att bli internationellt erkänd krävs oftast en överenskommelse med moderstaten. Här har de två olika teorierna olika kriterier för att ge rätt till ett erkännande.     Metoden som har tillämpats är en motivanalys där ett analysschema ställdes upp utifrån båda teorierna. Studiens resultat visar att den konstitutiva teorin har ett starkare förklaringsvärde i att förklara motiven bakom beslutet att erkänna Palestina men inte Kurdistan.