Syftet med min studie har varit att med hjälp av anknytningsteorin undersöka hur de olika inskolningsmetoderna som är aktuella inom svensk förskola idag, traditionell två veckors inskolning och den föräldraaktiva inskolningsmetoden på tre dagar, lyckas möta de yngsta barnens behov av att knyta an till en vuxen i förskolan. Jag ville med hjälp av tankar och erfarenheter från pedagoger i förskolan undersöka hur de upplever sina förutsättningar för att skapa betydelsefulla trygga relationer till de yngsta barnen i förskolan. För att på bästa sätt kunna ta del av pedagogernas tankar valde jag att genomföra en kvalitativ studie där jag använde mig av semistrukturerade intervjuer med fem förskollärare på tre olika förskolor inom samma kommun. Resultatet av min studie visar att majoriteten av de intervjuade menar att en pedagogs viktigaste uppdrag i förskolan är att skapa trygga bestående relationer till barnen, att vara en stabil och trygg vuxen. Dock visar det även att pedagogerna upplever svårigheter att leva upp till rollen som en trygg vuxen, bland annat anger intervjupersonerna de stora barngrupperna och administrativa uppgifter som tar tid från barnen som hinder för att skapa och upprätthålla en trygg relation till varje enskilt barn. Resultatet visade även att pedagogerna föredrog den föräldraaktiva inskolningsmetoden, som argument för detta menade de att denna metod ger föräldrarna en djupare insyn i verksamheten och pedagogernas arbetssätt, samt att det möjliggör för ett smidigare relationskapade både till föräldern och till barnet. Samtidigt pekar forskning kring anknytningens betydelse på att det tar längre tid än tre dagar för ett litet barn att knyta an till en pedagog i förskolan.Sammanfattningsvis kan jag se att det finns behov av ytterligare forskning på om tredagarsmetoden är positivt ur ett anknytningsperspektiv, lyckas den leva upp till de yngsta barnens behov av att skapa en nära känslomässig relation till en alternativ anknytningsperson i förskolan?