Syftet med min studie har varit att med hjälp av anknytningsteorin undersöka hur de olika inskolningsmetoderna som är aktuella inom svensk förskola idag, traditionell två veckors inskolning och den föräldraaktiva inskolningsmetoden på tre dagar, lyckas möta de yngsta barnens behov av att knyta an till en vuxen i förskolan. Jag ville med hjälp av tankar och erfarenheter från pedagoger i förskolan undersöka hur de upplever sina förutsättningar för att skapa betydelsefulla trygga relationer till de yngsta barnen i förskolan. För att på bästa sätt kunna ta del av pedagogernas tankar valde jag att genomföra en kvalitativ studie där jag använde mig av semistrukturerade intervjuer med fem förskollärare på tre olika förskolor inom samma kommun. Resultatet av min studie visar att majoriteten av de intervjuade menar att en pedagogs viktigaste uppdrag i förskolan är att skapa trygga bestående relationer till barnen, att vara en stabil och trygg vuxen. Dock visar det även att pedagogerna upplever svårigheter att leva upp till rollen som en trygg vuxen, bland annat anger intervjupersonerna de stora barngrupperna och administrativa uppgifter som tar tid från barnen som hinder för att skapa och upprätthålla en trygg relation till varje enskilt barn. Resultatet visade även att pedagogerna föredrog den föräldraaktiva inskolningsmetoden, som argument för detta menade de att denna metod ger föräldrarna en djupare insyn i verksamheten och pedagogernas arbetssätt, samt att det möjliggör för ett smidigare relationskapade både till föräldern och till barnet. Samtidigt pekar forskning kring anknytningens betydelse på att det tar längre tid än tre dagar för ett litet barn att knyta an till en pedagog i förskolan.Sammanfattningsvis kan jag se att det finns behov av ytterligare forskning på om tredagarsmetoden är positivt ur ett anknytningsperspektiv, lyckas den leva upp till de yngsta barnens behov av att skapa en nära känslomässig relation till en alternativ anknytningsperson i förskolan?

Denna uppsats handlar om hur olika förskollärare arbetar med olika inskolningsstrategier i förskolan. Det vill säga hur det använder sig av en viss strategi och varför. Syftet med studien är att undersöka hur de olika inskolningsstrategierna påverkar pedagoger och barn. Vidare handlar studien om att undersöka hur pedagoger arbetar för att barn ska knyta an och på så sätt skapa sig en anknytningsrelation. Vi ville även studera vad det finns för faktorer som bidrar till en trygg inskolning och hur de pedagoger vi intervjuade bidrog till en trygg inskolning på deras förskola. En sista frågeställning vi har i studien är vilka verktyg pedagogerna har erfarenhet av att vara användbara vid en inskolning. Under hela arbetet har vi utgått ifrån pedagogernas synsätt samt tolkning av våra frågeställningar. I studiens resultat blir det tydligt att inskolningsstrategier är ett komplext ämne där det i grunden handlar om att få det nya barnet tryggt på förskolan. Det nya barnet ska alltså beroende på vilken strategi vänja sig vid ny miljö samt omgivning under en kort period vilket kan vara påfrestande. Det framkommer även i resultatet att det krävs tid och engagemang av pedagogen för att ett barn ska känna sig tryggt, samt för att barnet ska kunna skapa en anknytningsrelation. Vi har utgått ifrån anknytningsteorin som härstammar från John Bowlby (2010), där trygg bas är ett begrepp som än idag är centralt vid inskolning. Vi presenterar även olika sorters anknytning och hur dessa kan utspela sig när en inskolning äger rum. Vi valde att göra en kvalitativ studie, där vi använde oss av semistrukturerade intervjuer. Vi har intervjuat fem förskollärare på olika förskolor. Detta för att se hur deras inskolning ser ut, om de använder någon särskild strategi och hur de arbetar för att knyta an till nya barn. Vi spelade in intervjuerna, sedan transkriberade vi materialet för att slutligen analysera och få fram ett resultat.

Denna studie syftar till att undersöka förskollärares syn på inskolningsperioden av yngre barn som upplever separationsångest på förskolan. Studien belyser olika faktorer som förskollärare menar kan påverka förutsättningarna för barnens trygga anknytning på förskolan. Kvalitativa semistrukturerade intervjuer har använts med sex förskollärare från sex olika förskolor samt tre olika kommuner. Empiri har sedan analyserats utifrån anknytningsteori och teoretiska begrepp. Utifrån anknytningsteori fungerar en nära och trygg relation med pedagoger som en “trygg bas” eller “säker hamn” för barnet att våga vara nyfiken och utforska sin omvärld (Bolwby,2010; Broberg et all. 2012). Tidigare forskning visar att en orsak till att barn upplever oro eller separationsångest kan främst bero på avsaknad av en trygg anknytning och anknytningsperson (Broberg och Mothander,2015; Klette och Killen, 2018). När barn upplever fara eller blir oroliga, börjar barnens anknytning slås på likadan som en “termostat” för att denna situation ska återgå till viloläge måste barns grundläggande behov besvaras (a.a.).    Resultaten av studien visar en trygg anknytning är grunden för att barn ska utvecklas känslomässigt och denna känslomässiga utveckling lägger grunden för barns fortsatta utvecklingen. Denna trygghet skapas när pedagogerna är både fysiskt och psykiskt närvarande samt är lyhörda och besvarar barns utrycka behov och signaler. Dessutom visar resultaten att pedagogerna underlättar perioden under och efter inskolningen för barnen genom att använda sig av tillvägagångssätt som kan minska oro, stress och ängslan hos barnen. Ett gott tillvägagångsätt för pedagogerna kan vara att uppmärksamma barnens oro genom att se över sitt förhållningssätt, rutiner och verksamheten samt samarbeta med vårdnadshavare.