Bakgrund: I Sverige påbörjades hjärt-lungräddning (HLR) på 5785 personer när ett prehospitalt hjärtstopp inträffade under 2017. Överlevnadschansen för dessa personer har ökat med ungefär 160% sedan år 2000 men ändå överlever endast cirka 600. Ett hjärtstopp bevittnas oftast av en anhörig. Det behövs kunskapsöversikter som belyser anhörigas erfarenheter, en kunskap som kan användas för att förbättra omhändertagandet av anhöriga. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas erfarenheter av att närvara vid ett prehospitalt hjärtstopp hos en närstående. Metod: En allmän litteraturöversikt har genomförts där åtta vetenskapliga artiklar identifierats och inkluderats. Av dessa var en kvantitativ, en både kvalitativ och kvantitativ och sex kvalitativa. Analysprocessen innebar att gå från helheten till delarna för att sedan skapa en ny helhet. Analysen är en sammanställning av åtta vetenskapliga artiklar. Resultat: Tre teman identifierades: Överväldigad av ansvaret att hantera situationen, Lättnad att lämna över ansvaret till ambulanspersonalen och Att närvara under HLR. Temana mynnade ut i sju undergrupper. Resultatet visade att de flesta anhöriga önskar att vara närvarande under HLR, att stöd från sjukvårdspersonalen var viktigt och att förmågan att starta HLR skiljde sig åt mellan de anhöriga. Slutsats: När ett prehospitalt hjärtstopp inträffar är det oftast de anhöriga som bevittnar händelsen. Att starta HLR i väntan på ambulansen kan oavsett om man har genomgått HLR-utbildning eller inte innebära kunskapsmässiga, fysiska och etiska utmaningar. Stöd och uppmuntran, information och svar på frågor underlättar för den anhörige såväl under pågående HLR som efteråt. Alla individer har olika behov av bekräftelse och det är därför viktigt att sjukvårdspersonalen ser till den enskilde individens behov.  De flesta anhöriga vill vara närvarande under HLR-behandlingen.