Uppsatsen undersöker arbetets roll i Willy Kyrklunds roman Solange (1951), med utgångspunkt i Paul Lafargues arbetskritiska verk Le droit á la paresse (Rätten till lättja) och Karl Marx teori om det alienerade arbetet. Uppsatsens frågeställningar rör romanfigurernas ekonomiska förutsättningar, romanens skildringar av arbete och fritid, samt arbetets påverkan på huvudpersonerna Solange och Hugo. Tidigare forskning tenderar att behandla Solange som en idéroman som diskuterar en existentiell frågeställning om människans frihet, där de två huvudpersonerna representerar var sin princip och ställningstagande. Denna uppsats syftar till att vidga diskussionen och visa på den samhälleliga kontext som i lika hög grad bestämmer romanfigurernas livsvillkor. Undersökningens resultat visar att huvudpersonernas materiella tillgångar i hög grad påverkar deras tillvaro och möjligheter att styra sina liv, samt att arbetet har en tydligt nedbrytande och alienerande effekt som tar sig uttryck på olika sätt hos de båda romanfigurerna.

La situation des individus situés en dehors du travail interroge sur la perception qu’a le droit des inactifs et sur les protections conférées à ces derniers, notamment la protection de leur dignité sociale. La notion de paresse, qui pourrait être définie comme la propension à ne rien faire, est absente des dictionnaires juridiques et revêt un sens péjoratif dans les rares textes qui en font usage. L’étude se propose de dessiner les contours de ce que pourrait être un droit à la paresse, et plus spécifiquement un droit collectif à la paresse, en étudiant dans l’ordre juridique français à l’aune de l’activité de travail et du droit de la protection sociale, la façon dont les comportements paresseux sont perçus par le droit et s’il est des situations empreintes d’oisiveté qui permettent de conférer à la paresse une forme de licéité. La recherche s’est intéressée à la fonction et la valeur sociale du travail, pour mieux déconstruire les rapports de dépendance à l’activité de travail qui s’établissent au préjudice du développement du temps de vie personnelle des travailleurs. / The situation of individuals outside work questions the perception of the law of the inactive and the protections afforded to them, including the protection of their social dignity. The notion of laziness, which could be defined as the propensity to do nothing, is absent from legal dictionaries and has a pejorative meaning in the few texts that make use of it. The study proposes to draw the outline of what could be a right to laziness, and more specifically a collective right to laziness, by studying in the French legal order in the yard of the work activity and the social welfare law, the manner in which lazy behavior is perceived by law, and the idleness of situations that make laziness a form of lawfulness. Research has focused on the function and social value of work, in order to better deconstruct the relationships of dependence on the work activity that are established to the detriment of the development of the personal life time of workers.