SAMMANFATTNING Det dödliga våldet i Sverige har ökat de senaste åren. Mellan åren 2006 och 2014 ökade antalet skottskador med 32 procent. Förekomsten av penetrerande våld som orsak till trauman där patienten är svårt skadad är stigande. Om patienten utsatts för en penetrerande skada mot huvud, hals, bål eller extremiteter ovan armbåge/knä aktiveras akutmottagningens traumalarm och traumateamet samlas för att påbörja omhändertagandet. Sjuksköterskan är en av flera professioner i traumateamet som deltar vid traumaomhändertagandet av patienten. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter kring traumaomhändertagandet av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador. Metoden var en kvalitativ deskriptiv studie med induktiv ansats. Sju sjuksköterskor verksamma på en akutmottagning inkluderades och semistrukturerade intervjuer med dessa genomfördes. Intervjuerna transkriberades för att vidare analyseras utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet av sjuksköterskornas beskrivna erfarenheter presenteras i sju kategorier: förberedelser, kompetens, teamarbete, ledarskap, professionalism, otrygghet och rädsla samt reflektion. Ur sjuksköterskornas erfarenheter framkom vikten av ett välfungerande teamarbete med ett tydligt ledarskap för ett optimalt traumaomhändertagande av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador. Med hjälp av utbildning och teamträning ansåg sjuksköterskorna att teamarbetet kunde främjas och den egna rollen stärkas. Den ofta beskrivna känslan av rädsla och otrygghet under möten med denna patientgrupp skulle kunna minskas genom närvaro av polis och annan säkerhetspersonal och var avgörande för att sjuksköterskorna skulle känna sig trygga på sin arbetsplats. Sjuksköterskorna uttryckte att möjligheten till reflektion när omhändertagandet avslutats saknades men hade varit önskvärd för att tillsammans med teamet kunna bearbeta händelsen. Sjuksköterskorna visade sig ha både positiva och negativa erfarenheter kring traumaomhändertagandet av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador. Själva traumaomhändertagandet upplevdes inte vara annorlunda vid omhändertagandet av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador jämfört med övriga traumapatienter men känslorna som uppstod skilde sig. Utifrån resultatet anser författarna att rutiner gällande polisens närvaro vid traumaomhändertagande av patienter med våldsrelaterade skador, fortlöpande teamträning och kompetenshöjande utbildning samt möjligheten till att efter avslutat omhändertagande gemensamt i teamet få reflektera skulle kunna var en tillgång för sjuksköterskan. Genom detta skulle omhändertagandet av patienterna kunna optimeras och sjuksköterskans trygghet på arbetsplatsen stärkas.