Den demografiska utveckling som råder i Sverige är en utmaning för välfärden. Andelen individer i arbetsför ålder minskar samtidigt som behovet av välfärdstjänster ökar vilket blir en allt för stor försörjningsbörda för att det ska vara hållbart. Detta är en samhällsfråga som berör många sektorer och inte minst vård och omsorg. Ett sätt att möta demografiutvecklingen och den arbetskraftsbrist som blir följden är att äldre arbetstagare stannar kvar i arbetet längre. Med det i bakgrund har syftet med denna studie varit att undersöka vilka pensionspreferenser äldre arbetstagare har samt att identifiera faktorer som påverkar deras önskemål gällande ålder för pension. Vidare avser studien också att undersöka vad som skulle kunna få den äldre personalen inom vård- och omsorgssektorn att förskjuta sin pensionsålder och arbeta längre. I studien har vi utgått från en teoretisk modell som beskriver faktorer som på makro-, meso- och mikronivå påverkar individers pensionspreferenser och det empiriska materialet är hämtat från Umeå kommun genom sex kvalitativa intervjuer. Resultatet visar att de flesta av informanterna inte vill arbeta längre än 65 men kunde tänka sig att vid nådd pensionsålder och avslutad tillsvidaretjänst arbeta extra om deras mående skulle tillåta det. För pensionspreferenser spelar familj och fritidsintressen samt ekonomi in. För att informanterna skulle tänka sig att arbeta längre är arbetstid, arbetsmiljö samt intresse från arbetsgivarens sida viktiga frågor i arbetsförhållanden. För att möjliggöra ett förlängt arbetsliv är slutsatsen att åtgärder vad gäller dessa frågor krävs. Resultatet visar att tänkbara lösningar bland annat är minskad arbetstid med bibehållen lön samt justering av arbetsuppgifter.

I Sverige står välfärdens kompetensförsörjning i centrum som en av vår tids viktigaste samhällsfrågor. På grund av demografiska förändringar råder det ett ökat behov av arbetskraft, då andelen äldre ökar och andelen arbetsföra minskar. En lösning på detta problem är att förlänga arbetslivet. Detta behov återfinns speciellt inom hälso- och sjukvården, där yrkesgruppen undersköterskor är särskilt efterfrågade. Syftet med denna studie var således att undersöka vad seniora undersköterskor i åldrarna 55-62 år har för inställning till ett förlängt arbetsliv, samt vilka faktorer i arbetet som stödjer men även förhindrar ett förlängt arbetsliv. Vidare ämnade studien att presentera konkreta åtgärder för att främja en längre hållbar anställning av seniora undersköterskor. Studiens metod var av kvalitativ karaktär, bestående av fem semistrukturerade intervjuer med seniora undersköterskor. Resultatet visade att undersköterskornas inställning till pensionen till stor del är påverkningsbar och att ett strategiskt arbete således är nödvändigt. Vidare identifierades faktorer såsom uppskattning och kompetensutveckling som främjande, medan arbetsbelastning och hälsoproblem framstod som hinder för ett längre arbetsliv. Avslutningsvis presenterade studien även flera konkreta åtgärder, däribland olika förmåner samt möjligheter till att påverka sin arbetssituation. Sammantaget visar denna studie att det finns potential för att förlänga arbetslivet hos seniora undersköterskor.