Fördjupningsarbetet på polisutbildningen i Umeå är ett omtvistat ämne bland studenterna på utbildningen. Det är många som har bestämda uppfattningar huruvida det är något som ska finnas på utbildningen eller inte. I mitt arbete har jag velat ta reda på vad studenterna egentligen tycker och därför genomfört en enkätundersökning där jag inhämtat studenternas åsikter. Är majoriteten negativ? Vad beror detta på i sådana fall och vad vill studenterna göra istället för fördjupningsarbete? En polis, tidigare student på Polisutbildningen i Umeå, har fått ge sin syn på fördjupningsarbetet. Ansvarig lärare på Polishögskolan i Stockholm och Polisutbildningen i Växjö har även kontaktats då jag ville få en bild av hur fördjupningsarbetet bedrivs där. Den bild jag har fått av studenterna är att deras inställning till fördjupningsarbetet som det är utformat idag är negativ. Tiden som nu läggs ner på fördjupningsarbetet vill de flesta studenter ägna åt praktiska övningar och färdighetsmoment såsom bilkörning. Studenterna skulle även gärna se att det fanns alternativ till vad man kunde göra i stället för ett fördjupningsarbete. Mitt förslag är att man inför alternativ till fördjupningsarbetet då det är något som efterfrågas och tar fram en plan för hur man bättre ska förklara för studenterna varför ett fördjupningsarbete finns på utbildningen och vilken funktion det fyller.

Denna rapport behandlar om hur vissa polismyndigheter och polisutbildningen i Umeå ser på utbildningsnivån på de blivande aspiranterna eller de aspiranterna samt om det finns en skillnad i synerna på utbildningsnivån finns det en relation till schemaläggningen på polisutbildningen i Umeå. Rapporten utgår från intervjuer med rekryteringsansvarige i Dalarna Kjell Hansson och aspirantansvarige i Stockholm City Jan Stålhamre samt 14 myndigheters svar på Rikspolisstyrelsen förfrågan om vilka synpunkter myndigheterna har på polisutbildningen.

Denna rapport ger inledningsvis en bakgrund till aspirantansökningsförfarandet och de problem som kan uppstå i samband med detta. Bakgrunden ger vidare en översikt av gällande lagar som reglerar förfarandet. Syftet med rapporten är att redogöra för den lagstiftning som finns gällande statlig tjänstetillsättning samt att undersöka hur polismyndigheterna tolkar den lagstiftning som finns. Lagstiftningen ges ett eget kapitel där den gås igenom grundligt. Under samtal med studenter så visar det sig att stor osäkerhet råder angående gällande lagstiftning och att studenterna därigenom inte kan ta tillvara sina rättigheter under förfarandet. Resultatet visar att gällande lagstiftning åsidosätts av vissa myndigheter, detta då vissa myndigheter bla sorterar bort andrahandssökanden och tredjehandssökanden, detta trots en överenskommelse mellan myndigheterna och RPS om att myndigheterna skall se alla ansökningar som förstahandsansökningar. Resultatet visar att skicklighetsbegreppet väljs bort av vissa myndigheter till förmån för irrelevanta saker som anknytning till länet man söker till. Vidare så brister det i informationen till de studerande detta då det är upp till de olika myndigheterna att informera och detta sköts med mycket varierande kvalité. Sammanfattningsvis kan sägas att en hårdare kontroll av de olika myndigheterna välkomnas samtidigt som att en genomgång av gällande lagstiftning för de som söker aspiranttjänst skulle vara till förmån för hela processen.

Syftet med fördjupningsarbetet är att få en inblick om hur ansökning och antagningsprocessen till polisutbildningen fungerar i Sverige och i Edmonton, Kanada. Vi hoppas att vi hittar tester i de olika processerna som skiljer länderna åt och att det finns något vi kan lära av Kanada. Vi hoppas på att få så mycket information som möjligt genom att besöka polisen i Edmonton. Vi tänkte också använda oss av böcker, internet och muntliga källor. Efter en sammanställning av all information fick vi fram en bra jämförelse hur de båda processerna fungerar. Resultatet var också väldigt givande och det gav oss flertalet idéer till tester man borde kunna använda sig av i Sverige för att få en lämpligare och bättre polis. I diskussionen diskuterar vi mycket kring Edmontons fysiska krav medans man knappt har några i Sverige. Vi diskuterade också om lögndetektortestet i Kanada och ifall det skulle fungera i Sverige. Vår slutsats är att det finns saker att lära av ansöknings och antagningsprocessen i Edmonton. Hela arbetet gav oss idéer och tankeställningar om möjliga förbättringar i den svenska processen.

Vi vill med detta arbete beskriva dagens respektive gårdagens fordonsförarutbildning hos polisen samt försöka ta reda på hur utbildningen kommer att se ut i framtiden och föra en diskussion kring detta. Polisens förarutbildning har varit ett aktuellt ämne i media och detta har utgjort en av de källor vi har hämtat vår information ifrån. Vi har också skickat ut sju stycken enkäter, sex stycken till poliser i olika län med anknytning till förarutbildningen samt en till rikspolisstyrelsen. Vi har även tagit del av aktuell litteratur inom området som kunskapskälla. Vidare har vi sammanställt de tre polisutbildningars kursplaner för att jämföra dessa med varandra. I vår bakgrund beskriver vi kort det komplexa regelverk som reglerar utryckningskörning samt pressenterar psykiska faktorer som är av stor betydelse. Vårt resultat visar att det finns små skillnader mellan utbildningsorterna. Eleverna uppfattas olika på polismyndigheterna i sin förarkompetens under aspiranttjänstgöringstiden detta beroende på vilken ort de utbildat sig på. Vi har även kunnat konstatera att förarutbildningen inte har utvecklats helt i takt med den övriga polisutbildningen. Vi kan se att det finns ett tydligt behov av att förarutbildningen hela tiden anpassas för att vara en modern utbildning. Idag finns det många aktörer i samhället som kör utryckning. Dessa skulle vinna på att ha en nationell utbildningsplan med anpassning för varje yrke, detta för att på bästa sätt kvalitetssäkra utbildningarna.

I dagens samhälle eftersträvas jämställdhet. Polisen ska spegla det svenska samhället, detta är en process som tar tid, då det har varit ett mansdominerat yrke. Det krävs ett aktivt arbete för att nå detta mål. En viktig del blir att marknadsföra yrket till de underrepresenterade grupperna som utgörs av kvinnor och människor med annan etnisk bakgrund. Vårt syfte är att undersöka om marknadsföringen brister i detta avseende. Genom kontakt med rekryteringsansvarig vid Rikspolisstyrelsen har vi fått en bild av hur man går tillväga när man marknadsför yrket. Vi har tagit del av marknadsplaner som visar vart marknadsföringen ska ske och vilka medier som används. Resultatet visar en strävan för att nå de önskade målgrupperna, men för att verkligen nå ut på bästa sätt är inte medievalet det rätta och arbetet är inte tillräckligt omfattande. Det sker inga uppföljningar och en konsekvens blir att det är svårt att veta vilka som sökt sig till yrket på grund av marknadsföringen.

Syftet med vår rapport är att belysa och fokusera på ett eventuellt samhällsproblem som har uppmärksammats av media allt mer den senaste tiden. Konsekvenser som medför en samhällsutveckling som mer och mer låter privata bolag och intressen ta över polisiära arbetsuppgifter kommer att belysas. Vi har valt att arbeta främst med den gängse uppfattningen bland allmänheten men också med intervjuer av samhällsaktörer samt med artiklar från olika tidningar. Ämnet har intresserat författarna en längre tid och var på grund av det ett naturligt val av ämne. Rapporten försöker analysera dels redan uppkomna konsekvenser samt troligen kommande konsekvenser för samhället och dess medborgare när säkerhetsfrågor handhas av privata aktörer. Det vi har kommit fram till är att det finns tydliga signaler som oroar. Samhällsutvecklingen kräver i många avseenden allt fler säkerhetslösningar som den offentliga sektorn inte är med och finansierar. Privata säkerhetsföretag tar då över dessa arbetsuppgifter med följden att maktmedel och befogenheter hamnar hos aktörer som ibland inte lever upp till den kompetens och lämplighet som förväntas. Vi har konstaterat att allmänheten har ett betydligt bättre förtroende för poliser än för väktare och ordningsvakter.

Denna rapport är en jämförelse av examinationerna i maktmedel på polisutbildningarna i Umeå och i Tammerfors, Finland. Maktmedel är de redskap som poliser bär i sitt arbetsbälte så som handfängsel, batong, OC och vapen. Syftet är att se likheter och skillnader av examinationerna och se vad skolorna kan lära av varandra. För att få en tyngd i rapportens innehåll så har ett studiebesök gjorts på polishögskolan i Tammerfors. Resultat har nåtts genom samtal med elever och lärare på utbildningarna och genom att ta del av kursplaner och lektioner. I rapporten ges även förslag på vad skolorna kan lära av varandra för att nå en så bra nivå som möjligt på examinationerna gällande maktmedel.

Vi har valt att belysa den svenska och norska polisutbildningens skillnader och likheter beträffande antagningskraven och hur respektive skola följer upp studenternas fysiska kapacitet. Även ta reda på vad den norska och den svenska polisutbildningen innehåller för att få en bättre inblick länderna emellan. Norge och Sverige ligger oerhört nära varandra och länderna i sig är ganska lika, men att bli polis i vardera land skiljer sig åt. Antagningskraven som finns till de båda skolorna förutsätter god fysisk kapacitet i båda länderna och skolorna verkar försöka bibehålla kapaciteten hos studenterna under utbildningen. Detta genom att ha examinerande tester. Testerna sker på olika sätt och vid olika många tillfällen på skolorna. Undersökningen har gett svar på de frågor vi ställt och även gett svar på att den avgörande skillanden mellan antagningskraven, länder emellan, knappast är av den betydelsegraden att någondera av länderna har så mycket att lära av den andra.

Syftet med denna rapport är att undersöka hur trafiksäkerhetstänkandet är upplagt i utbildningen för dagens polisstudenter och aspiranter. Då polis i tjänst blir ansvarig och vållande till vårdslöshet i trafik, handlar det i stor utsträckning om utryckningskörning. Genom intervju med trafikmomentets ansvariga lärare på polishögskolan samt kurschef för utryckningsförarkursen i Västernorrland, visar resultatet att utbildningsorternas säkerhetsarbete på grundnivå strävar åt samma håll men till viss del skiljer sig från varandra. Det resulterar i att aspiranter får olika förutsättningar inför utryckningsförarkursen ute på respektive myndighet vid ett senare tillfälle. Någon statistik över trafikolyckor där polis är ansvarig finns inte i Sverige, där har varje myndighet ett eget ansvar till uppföljning. Priset att betala för oaktsamhet, förutom dyra reparationer, är ett försämrat förhållande till allmänheten.