I vårt arbete har vi riktat in oss på den enskilda polisen och hur han eller hon ska kunna motverka och förebygga fördomarna gentemot invandrare. Vi vill att varje individ, inte bara ska kunna stå för vad han eller hon tycker, utan med fördel besitta den kunskap det krävs att föra fram sina åsikter och argument. Vi har, genom gediget sökande, kommit fram till olika hypoteser om varför och hur vi människor kategoriserar och använder oss av stereotyper. Varför är då förmågan att kategorisera så väsentligt för våra kognitiva funktioner? Man kan föreställa sig en värld där vi inte behandlade objekt, till exempel en stol, som tillhörande en konceptuell kategori. Ett problem är att varje objekt som vi i verkligheten uppfattar eller ser som en stol, skulle vi uppfatta som ett nytt objekt – vi skulle inte känna igen eller förstå sådana intryck eftersom vi inte skulle ha någon gemensam etikett att förse dem med. Enligt detta synsätt skulle vi inte kunna fungera utan denna förmågan att kategorisera. Vi måste avgöra vad som är en stol och vad som inte är det, för att kunna sätta sig på rätt sak när vi kommer in i ett rum. Utan att kunna skilja mellan bord, stolar, väggar och golv skulle det vara besvärligt att leva. Är det möjligt att kategorisera människor? Eller ens nödvändigt? Det har hävdats att små barn kan använda ett antal begränsningar när de relaterar ord till kategorier för att det ska bli lättare att genomföra en uppgift. Begränsningar ett barn förmodas använda sig av, enligt en teori, är: ord avser objekt, ord avser hela objekt, nya ord avser kategorier som inte redan har ett namn, två olika ord kan aldrig ha samma betydelse, varje objekt kan bara ha ett namn. Behöver vuxna människor kategorisera, om än i lite mer avancerad skala än barnets? Är det av bekvämlighet vi delar in folk? Har du reflekterat över hur du gör?

Arbetet har gjorts för att hur stort problemet med nöjesrelaterat våld är i Faluns centrum. Målet är att kunna hitta de platser som är mest brottsutsatta, sk ”Hot-Spots”. Ett annat mål med arbetet är att ge förslag på åtgärder för att motverka problemet. I Falun finns ett visst problem med nöjesrelaterat våld. Under senare år har antalet anmälningar om misshandel ökat, särskilt stor har ökningen varit då det gäller grov misshandel. Vissa platser i innerstaden har en högre frekvens av anmälningar. Dessa platser går i stor utsträckning att knyta till nöjeslivet. Mönstret för Falun stämmer i stort överrens med tidigare forskning om brottslighet, urbanisering och otrygghet. Åtgärderna som vidtas måste vara av socialt såväl som situationellt brottspreventiv karaktär. Åtgärderna som presenteras i detta arbete har föreslagits vid liknande arbeten som gjorts tidigare. Det jag har försökt göra är att samla ihop det bästa från dessa arbeten och hitta de åtgärder som kan tänkas passa för Falun. Stor vikt bör läggas vid att minska överserveringen på krogarna. Detta kan göras genom att krogens serveringspersonal utbildas i ansvarsfull alkoholservering. Utbildningen finns redan utarbetad och beprövad genom STAD-projektet. Det har gett mycket goda resultat och har dessutom visat att krögaren inte behöver lida ekonomisk skada, bara för att överserveringen upphör. Samarbetet mellan ordningsvakter och poliser måste förbättras och detta kan göras enligt den modell man använt sig av i Helsingborg. Polisen bör också styra sitt arbete till de platser och tider som är mest utsatta. Det socialt brottspreventiva arbetet är minst lika viktigt om man vill påverka problemet på sikt. För att lyckas med det måste hela samhället involveras och inse att polisen inte är de som ensamma ska lösa problemet brottslighet. Det främsta målet med ett socialt brottspreventivt arbete är att motverka nyrekryteringen till kriminella livsstilar och öka individers självkontroll mm.

Detta arbete handlar om DAMP/ADHD. Bakgrunden till arbetet är att jag har den uppfattningen att människor med den diagnosen relativt ofta kommer i kontakt med polisen. Syftet är att ta reda på om människor med DAMP/ADHD har en högre benägenhet att bli kriminella. Jag vill också skapa kunskap och förståelse kring bemötande i samband med dessa människor. Jag har använt mig av en metod baserad på litteraturstudier. Diagnosen DAMP/ADHD som jag beskrivit har speciella kännetecken. De mest framträdande kännetecknen är svårigheten att kunna koncentrera sig, svårt med perception och att de handlar impulsivt. När man som polis bemöter personer med diagnosen ska man tänka på att vara extra tydlig, konkret och konsekvent. Resultatet visar tydligt att det är högre risk att bli kriminell om man har diagnosen DAMP/ADHD.

Samverkan mellan polis och skola har visat sig ha stor betydelse när det gäller att skapa trygghet och minska brott. I en enkätundersökning som genomfördes av Polisförbundet 2001, deltog 100 slumpmässigt utvalda låg- och mellanstadieskolor. På frågan om antalet polisbesök vid din skola ökat eller minskat under de senaste åren svarade 65 procent att de hade minskat och hela 88 procent skulle vilja att polisen besöker skolan oftare. Resultatet av detta visar att det brister i samverkan mellan polis och skola. Syftet med denna rapport är att ta reda på hur samverkan ser ut mellan polis och skola i Gävle. Vidare undersökte vi om polisen genomför spontana besök i skolan. För att ta reda på hur det fungerar intervjuade vi poliser samt personal på en skola. Vi tog även del av litteratur inom området. Vi har valt detta ämne för att vi anser att samverkan är en viktig del för att skapa goda relationer mellan polis och skola. En god samverkan bidrar till att på ett tidigt stadium fånga upp elever i riskzon och förebygga brott. Resultatet av intervjuerna var att bägge parter anser att samverkan fungerar bra med tanke på den tid och resurs som står polisen till förfogande. Lärarna upplever till skillnad mot ledningen på skolan att samverkan med polisen fungerar mindre bra, och att det finns lite polisresurser att tillgå. Polisens arbetsbelastning och till viss del styrda arbetssätt, gör att de inte kan prioritera sina besök i skolan på det sätt de önskar.

Sedan våren 2002 har det funnits distansutbildning som ett alternativ till den traditionella polisutbildningen. I vårt arbete har vi fått en inblick i hur distansutbildningen i Norrbotten fungerar och därmed också upptäckt skillnader mellan den och utbildningen vid Umeå universitet. Vi diskuterar även distansutbildningens fortsatta existens och ger förslag på förbättringar. Resultatet har vi fått fram genom längre intervjuer med elever på båda utbildningarna, samt med andra personer som är involverade i distansutbildningen. Vi har fått ta del av hur distanseleverna i Norrbotten jobbar och vi har insett att det krävs mycket av dem för att klara av utbildningen. De ansvarar mestadels själva för sin kunskapsinhämtning och planerar sin egen studietid. De största skillnaderna har vi märkt i de praktiska momenten där distansutbildningen har betydligt fler lärarledda timmar. Vi ser ljust på distansutbildningens framtid och alla verkar överens om att den behövs och kommer att utökas. För Norrbottens del tror vi dock att myndigheten behöver jobba mer aktivt med rekrytering till bristorter för att distansutbildningen ska fylla sitt ursprungliga syfte.

Idag rör sig fler människor än någonsin i vår fjällvärld. Erfarna som mindre erfarna personer fjällvandrar, åker ”off-pist”, eller kanske tar del av naturens alla smakupplevelser. Men för att möjliggöra detta måste det finnas en trygghet hos oss alla när vi är där ute. Gånger då vi själva inte kan kontrollera situationen, vi kanske är skadad, har gått vilse, eller inte har krafter kvar, finns fjällräddningen. Denna rapport skall tydliggöra polisens uppdrag, fjällräddningen. Rapporten belyser fjällräddningens betydelse och de frivilligas räddningsinsatser, samt den organisation som ligger bakom. Rapporten undersöker också fjällräddningens framtidsutsikter. Syftet med rapporten är att den skall skapa en ökad förståelse för denna verksamhet inom polisorganisationen. Rapporten har sin utgångspunkt, fjällräddningen centralt med inriktning mot fjällräddningen i Jämtlands län. Rapporten fokuserar på bl.a. fakta från Rikspolisstyrelsen, Civila Fjällräddares Riksorganisation CIFRO samt den lag som reglerar polisens ansvar för fjällräddningen, Lag (2003:778) om skydd mot olyckor. Tillvägagångssätt för insamling av data har till mesta dels skett genom intervju och litteraturstudier.

Hur kan polisen använda media för att förebygga brott? Vad får man, som polis, säga till media? Vill media användas som en länk mellan allmänheten och polisen? Polisen kommer allt längre ifrån allmänheten och som en naturlig följd får allmänheten mindre information om polisen och dess arbete. Kan vi använda medierna för att motverka bristen på information till allmänheten? Som poliser kommer vi att ha mycket kontakt med olika medier och vid olika tillfällen. Den utbildning vi får på skolan om ämnet är, enligt mig, otillräcklig och det finns även lite information om hur vi ska förhålla oss till media. Jag har i min undersökning intervjuat informationschefen på Polismyndigheten i Västerbotten, Nyhetschefen på VK samt en person ur allmänheten. Med hjälp av intervjuerna och Claes Cassels bok ”Polisen i Pressen” har jag presenterat ett förslag om hur man kan använda media för att förebygga brott och nå ut med information till allmänheten. Genom ärlighet, sanning, åtkomlighet och öppenhet ska polisen arbeta för att komma närmare allmänheten. Polisen har allt att vinna på att bli en öppen myndighet.

Ekonomisk brottslighet (ekobrott) leder till stora skador, dels kapitalmässigt men även för förtroendet av det ekonomiska systemet. Ekobrotten innefattar en mängd brott. Gemensamt för dessa är att de är vinningsbrott i näringsverksamhet. De brott som bildar kärnstrukturen i ekobrottsligheten är skattebrott, bokföringsbrott, brott mot borgenärer, insiderbrott samt brott mot aktiebolagslagen. Ett stort antal andra brott förekommer i kombination med ”vanliga” ekobrott tex mutbrott, brott mot miljöbalken och bedrägeribrott. De personer som begår ekobrott kan grovt delas in i de som begår dessa för att öka sitt kapital för deras eget självhävdelsebehov och de som gör det som en sista desperat åtgärd att rädda sitt kapital. Ekobrott begås av båda könen, men männens leder till fyra gånger så stor skada. Ekobrottslingen har ofta ordnade familjeförhållanden, fast boende och små anpassningsproblem. Ekobrottsligheten växer i takt med att samhällets ökade affärsverksamhet. Den är svår att komma åt främst på grund av att den begås inom fasta strukturer och brister i kontrollsystemet. För att förebygga ekobrott måste upptäcktsrisken öka samt tillfällena att begå brott minska. Offshoremarknader är ett viktigt redskap för ekobrottslingar. De ger dem skattelättnader och en möjlighet att gömma kapital eller skapa falska tillgångar. Trots många försök att reglera bort offshoremarknader så växer dessa fortfarande.

Denna rapport handlar om synen på den enskilde polismannens egenskaper och de arbetsuppgifter polisen bör prioritera. Genom intervjuer med olika samhällsgrupper som poliser, före detta kriminella, ungdomar och politiker kan man se att önskemålen om vilka egenskaper den enskilda polismannen bör ha varierar. Man tycker att polisen bör vara positiv, kamratlig, kompetent, orädd mm. När det gäller arbetsuppgifter anser ovannämnda grupper bl.a. att polisen bör arbeta med ungdomskriminalitet, familjevåld, narkotikabrottslighet och förebyggande verksamhet. Vi tror att intervjupersonernas åsikter om polisens arbetsuppgifter och den enskilde polismannens egenskaper speglas av de olika erfarenheter man har haft vid möten med polisen.

Syftet med denna rapport är att förklara hur polisen på bästa sätt kan möta media. Vi har båda insett hur mycket information det finns inom en polismyndighet och hur många det finns som är intresserad av att ta del av den. Polisen kommer därför ofta i kontakt med pressen i sitt arbete, det kan vara vid stora händelser såsom olyckor eller mindre företeelser av mer vardaglig art. Polisen finns till för medborgarna och har därför ingen anledning att dölja eller undanhålla information från dem. Verktyget för att få ut informationen är i de flesta fall media, de ska granska alla delar av samhället inklusive den rättsliga. Vad vi ville veta vad vi kan säga till pressen och inte utifrån sekretessreglerna. Vi tycker ämnet är viktigt och angeläget eftersom vi snart ska ut och mötas av alla dessa frågor. Vi tror att om vi vet vad vi kan och inte kan säga och varför kommer det att ge ett intryck av att vi kan vår sak och därmed få ökat förtroende från allmänheten. Här presenterar vi det viktigaste när det gäller bemötande, sekretessregler, taktik och strategier vid utlämnande av information till media. Största delen av resultat består av två intervjuer med Göran Gunnarsson, presstalesman i Örebro län samt Eva Hallgren, nyhetschef på Sveriges Radio Örebro. Intervjuerna visar att samarbetet i alla fall i Örebro län är bra och att det verkar fungera som Cassel beskriver i sin bok. Vi avslutar rapporten med en diskussion kring våra frågeställningar och försöker besvara dem på bästa sätt. Den viktigaste slutsatsen vi dragit är att det är viktigt med någon form av utbildning till poliser om hur de skall bemöta media.