BAKGRUND: Per- och polyfluorerade alkylsubstanser, PFAS, är ett samlingsnamn för en stor grupp mycket stabila substanser. Vissa PFAS är klassade som persistenta, bioackumulerbara och toxiska (PBT-ämnen) och har en negativ hälsoeffekt på människor och djur. De är vanligt förekommande i exempelvis brandskum och förhöjda halter finns därför ofta i vattensystem som ligger nära brandövningsområden. Perflourooktansyra (PFOS) är idag den enda PFAS som är förbjuden inom EU och är förmodligen den mest toxiska. Tolerabla gränsvärden finns idag endast för två PFAS; PFOS och PFOA. En av de största källorna för humanexponering av PFOS är fiskkonsumtion, medan PFOA inte brukar vara detekterbar i fisk. SYFTE: Syftet med denna studie var att analysera humanexponering av 11 olika PFAS (PFOS, PFOA, PFHxA, PFHxS, PFHpA, PFNA, PFDA, PFDS, PFBS, PFUnDA och PFOSA) efter konsumtion av abborre (Perca fluviatilis), baserad på analysdata från Stockholms stads miljögiftsövervakning. Då fokus i arbetet framförallt ligger på PFOS så har uppskattat PFOS-intag via denna exponeringsväg jämförts med tillgängliga toxikologiska referensvärden. Likaså syftar arbetet att undersöka hur PFOS- exponeringen via konsumtion av sötvattenfisk förhåller sig till bakgrundsexponering av PFOS i normalbefolkningen. METOD: PFOS-exponeringen via konsumtion av sötvattenfisk beräkandes för tvånivåer av fiskkonsumenter; ”mest sannolik exponeringsnivå” (MSE, där man äteregenfångad sötvattenfisk max 6 ggr per år), och ”hög exponeringssnivå” (HE, där manäter egenfångad sötvattenfisk 1 ggr/vecka). En vidare uppdelning gjordes på”normalkonsumenter” (person som äter normalstora portioner och har en medelvikt) och ”storkonsumenter” (person med låg vikt som äter stora portioner). Beräkningarna grundar sig på tre års analysdata (2015-2017) på abborre från 14 olika vattensystem kring Stockholm stad, vilka kan betraktas som representativa fiskevatten i en urban miljö, utan känd PFOS-påverkan från punktkälla. PFOS-analyser i fisk användes tillsammans med data från litteraturen över fiskkonsumtion och kroppsvikt. Litteraturdata användes även för att beräkna exponeringen i normalbefolkningen viaandra livsmedel och dricksvatten. Även här gjordes beräkningarna för ”mest sannolik exponering” (normalkonsumtion av dricksvatten och normalexponering av PFOS via övriga livsmedel) och ”hög exponering” (storkonsumtion av dricksvatten och högexponering via övriga livsmedel). Därefter jämfördes resultatet med tolerabla dagliga intag (TDI) och PFOS-exponeringen via fiskkonsumtion relaterades till det PFOS-intag som normalbefolkningen blir utsatt för via konsumtion av dricksvatten och andra livsmedel. RESULTAT: I de analyserade proverna av abborrmuskel stod PFOS för ca 90% av PFAS-innehållet, PFOS är den förening som exponeringsberäkningarna gjorts för. Bakgrundsexponeringen för PFOS i normalbefolkningen, via konsumtion av dricksvatten och andra livsmedel (även köpt fisk), beräknades till ca 0,5 ng/kg/dag (vuxna) och 0,7 ng/kg/dag (barn) för den mest sannolika exponeringsnivån (MSE). För den högre exponeringsnivån (HE) beräknades intaget till ca 1,7 ng/kg/dag för både vuxna och barn – alltså väl under EFSAs rådande TDI-värde på 150 ng/kg/dag. Vid jämförelse med dessa bakgrundsnivåer visade sig följande för de 4 exponeringsnivåer som karakteriserats vid konsumtion av egenfångad insjöfisk: MSE – normalkonsument: I denna grupp var PFOS-exponeringen via konsumtionen av egenfångad sötvattenfisk omkring 0,5 ng/kg/dag (vuxna) och 1,1 ng/kg/dag (barn), innebärandes att redan individer som konsumerar egenfångad fisk 6 ggr/år dubblerar sin PFOS-exponering. Det totala intaget ligger dock långt ifrån rådande TDI-värde. MSE – storkonsument: För vuxna och barn beräknades PFOS-exponeringen via sötvattenfisk till ca 1 respektive 2 ng/kg/dag. HE – normalkonsument: För kvinnor blev PFOS-exponeringen 17 ng/kg/dag och för män 18 ng/kg/dag medan resultatet för barn var 37 ng/kg/dag. HE – storkonsument: PFOS-exponeringen från insjöfiskkonsumtion, i detta ”worst-case-scenario”, var 27 och 33 ng/kg/dag för kvinnor respektive män och 69 ng/kg/dag för barn. Hos denna grupp blev exponeringen runt 15 gånger högre än i normalbefolkningens hos vuxna och 40 gånger hos barn. DISKUSSION: Att PFOS stod för den största delen PFAS stämmer väl med förväntat resultat. Studien visar att normal- och storkonsumtion, inom ”den mest sannolika exponeringsnivån”, av sötvattenfisk från de vattensystem i närheten av Stockholm stadsom omfattats av studien, inte utgör någon hälsofara enligt de TDI som gäller idag även om det ger en procentuellt sett stor ökning av PFOS-intaget relativt vad som normalt är att förvänta via intag av livsmedel (även dricksvatten inräknat). Storkonsumenter inomkategorin ”hög exponeringsnivå” utgör ett worst case-scenario, där barn i gruppen kommer upp i ungefär halva TDI. Vid eventuell revidering av TDI så finns risk att både normal- och storkonsumenter, inom ”hög exponeringsnivå”, av sötvattenfisk hamnar påPFOS-intag runt eller över TDI. / BACKGROUND: Per- and polyfluorinated alkyl substances (PFAS) is a group of very stable molecules. Some PFAS are classed as persistant, bioaccumulative and toxic (PBT-substances) with negative impacts on humans and animals. PFAS is a common ingredient in fire foam, and elevated levels are consequently often seen in water systems near fire drill areas. Today, perflourooctanoic acid (PFOS) is the only prohibited PFAS within the EU, and probably the most toxic.Tolerable daily intake (TDI) recommenadtions are only available for two PFAS within the EU; PFOS and PFOA. One of the main exposure routes of PFOS in humans are consumption of fish, whilePFOA usually isn’t detectable in fish. OBJECTIVES: The aim of this study was to analyze human exposure of 11 different PFAS (PFOS, PFOA, PFHxA, PFHxS, PFHpA, PFNA, PFDA, PFDS, PFBS, PFUnDA och PFOSA) after consumption of european perch (Perca fluviatilis) collected from water systems in an urban region of Sweden. The main focus substance of the study was PFOS, where different scenarios of PFOS-exposure after consumtion of perch were compared with toxicological reference values (TDIs) and with background exposure from consumtion of other foods and drinking water. METHODS: The PFOS-exposure from consumption of freshwater fish was calculatedfor two levels of consumers; a “most likely exposure level” (MSE, with a consumptionrate of maximum 6 times/year), and a “high exposure level” (HE, with a consumption rate of at least 1 time/week). The groups were further divided into “normal consumers” (who ate normal portions and had normal body weight) and “large consumers” (who atelarge portions and had a low body weight). The caclulations were based on three years of analysis data (2015-2017) on european perch from 14 different water systems around the city of Stockholm, which can be considered as representative fishing waters in an urban environment, without known PFOS point source. The analyzed PFOS concentrations in fish were used in conjunction with literature data on fish consumption and body weight to assess exposure. Data from the litterature were also used to calculate the exposure in the normal population, after consumption of other foods and drinkingwater. Also here a “most likely exposure level” (average consumtion of drinking water and average consumption rates and PFOS concentrations in other foods) and “high exposure level” (large consumer of drinking water and high PFOS exposure from other foods) were calculated. Thereafter, the results were compared with the tolerable daily intake (TDI), and the PFOS-exposure through consumption of perch was compared to the PFOS-intake following consumtion of other foods and drinking water. RESULTS: PFOS accounted for about 90% of the total PFAS in european perch. PFOS is the compound for which the exposure calculations were made.Background exposure by PFOS in the normal population, through consumtion of drinking water and other foods (including commercial fish), was calculated to 0,5 ng/kg/day (adults) and 0,7 ng/kg/day (children) for the most likely exposure level (MSE). För the higher exposure level (HE) the intake was calculated to 1,7 ng/kg/day for both adults and children, which is far below EFSA ́s current TDI of 150 ng/kg/day. When the background levels are related to the 4 exposure levels characterized after consumption of self-caught freshwater fish the results showed that: MSE – normal consumer: The PFOS exposure from consumption of freshwater fish in this group was 0,5 ng/kg/day (adults) and 1,1 ng/kg/day (children), which means that by consuming self-caught fish 6 times/year the PFOS-exposure will be doubled. Even so, the total intake is far below current TDI. MSE – high consumer: PFOS exposure from freshwater fish were 1 ng/kg/day and 2 ng/kg/day for adults and children respectively. HE – normal consumer: The PFOS exposure for women were 17 ng/kg/day and 18 ng/kg/day for men while the result form children were 37 ng/kg/day. HE – high consumer: The PFOS exposure in this “worst case scenario” was 27 and 33ng/kg/day for women and men respectively and 70 ng/kg/day for children. In this group the exposure were about 15 times higher than the background exposure for adults and 40 times higher for children. CONCLUSIONS: That PFOS accounted for the largest part of PFAS in fish is in accordance with previously published studies. Normal and large consumption offreshwater fish within the “MSE”-group, of freshwater fish, from the water systems near the city of Stockholm which are covered in the study, is not a health risk according to the TDI that apply today. However, it gives a percentually large increase in PFOS intake relative to what is normally expected from food intake (including drinkingwater). High consumers in the “HE”-group constitute a worst case scenario, where children in the group reach a PFOS-exposure of about half of TDI. In the event of a possible revision of TDI also normal consumers in the “HE”-group may close in to, or pass, the TDI-limits.

Today there are many uncertainties in the form of a lack of knowledge about perfluorinated and polyfluorinated substances (PFAS) regarding long-term risks to health and the environment, there is no efficacy data for many environments. The fluorocarbon bond is the strongest chemical bond, which means that PFAS can be transported long distances, for example through water streams and into the atmosphere. If surface water and groundwater are contaminated by PFAS, people are at risk of exposure to PFAS through the drinking water. It is therefore important to investigate and identify what difficulties and opportunities the municipalities see in their work to influence and reduce the occurrence of PFAS in drinking water with PFAS in water revenues and drinking water. The purpose of the study is to map what Halmstad, Linköping and Uppsala municipality see for difficulties and opportunities in their work on influencing and reducing the occurrence of PFAS in drinking water and how the result relates to scientific research about national environmental management. We have chosen to do a qualitative interview with an analysis of the interview using previous research on national environmental management about actions, cooperation and policy, directives, guidelines, and legislation. Some of the conclusions the study came to where that the municipalities see similar difficulties and opportunities in working with PFAS and have similar ways of working with PFAS. But there are still some differences and similarities in what they see for difficulties and opportunities in their work with PFAS. Difficulties that have been identified are inadequate or unclear guidelines, directives, legislation and insufficient limit values. It is also a difficulty that the municipalities do not know where all sources of PFAS pollution come from. Opportunities that have been identified are collaborations, knowing where certain parts of PFAS's pollution come from. One possibility that exists is to influence certain polluting activities by means of distribution routes, to submit activities to improve purification methods and to set requirements for sampling and remediation. / Det finns idag många osäkerheter i form av bristande kunskap om perfluorerade och polyfluorerade ämnen (PFAS) när det gäller långsiktiga risker mot hälsa och miljö, det saknas effektdata för många miljöer. Fluor-kol-bindningen är den starkaste kemiska bindningen vilket leder till att PFAS kan transporteras långa vägar, genom till exempel vattenströmmar och i atmosfären. Om ytvatten och grundvatten blir förorenat av PFAS så riskerar människor att exponeras för PFAS genom dricksvattnet. Det är därför av vikt att undersöka och identifiera vad för svårigheter och möjligheter kommunerna ser med sitt arbete med att påverka och minska förekomsten av PFAS i dricksvatten med PFAS i vattentäkter och dricksvatten. Syftet med studien är att kartlägga vad Halmstad, Linköping och Uppsala kommun, ser för svårigheter och möjligheter i sitt arbete med att påverka och minska förekomsten av PFAS i dricksvatten och hur resultatet förhåller sig till vetenskaplig forskning om nationell miljömanagement. Vi har valt att göra en kvalitativ intervju med en analys av intervjun med hjälp av tidigare forskning om nationell miljömanagement med avseende på åtgärder, samarbete och direktiv, riktlinjer och lagstiftning. Några av slutsatserna studien kom fram till var att kommunerna ser liknande svårigheter och möjligheter i arbetet med PFAS och har liknande sätt att arbeta med PFAS på. Men det finns ändå en del skillnader och likheter i vad de ser för svårigheter och möjligheter i deras arbete med PFAS. Svårigheter som har identifierats är otillräckliga eller otydliga riktlinjer, direktiv, lagstiftning och otillräckliga gränsvärden. Det är även en svårighet att kommunerna inte vet vart alla källor av PFAS-föroreningar kommer från. Möjligheter som har identifierats är samarbeten, att veta vart vissa delar av PFAS föroreningar kommer från. En möjlighet som finns är att påverka vissa förorenande verksamheter genom spridningsvägar, förelägga verksamheter att förbättra reningsmetoder och sätta krav på provtagning och sanering.