Den interpersonella konstruktionen av omvändelse i nyandlig kontext har formats av den sociologiskt dominerade forskningen i fältet, och den mystika erfarenhetens roll har fallit i skymundan. Syftet med uppsatsen var därför att få större inblick i vilken roll den mystika erfarenheten kan ha i transformativa upplevelser i nyandlig kontext. Genom tematisk analys analyserades tre självbiografiska berättelser om ”andliga uppvaknanden” utifrån Rambos processorienterade modell. Mystik erfarenhet föranledde såväl en desorientering genom den plötsligt förändrade upplevelsen av självet, som en längtan efter transcendens. Internaliseringen av andlig och mystik litteratur utgjorde en vändpunkt i tolkningen och upplevelsen av självet och världen, vilket tyder på att de transformativa upplevelserna i någon grad medierades genom det nya ramverket. De transformativa upplevelserna kan förstås som mystika omvändelser, och den mystika erfarenhetens roll kan förstås som utlösande och drivande. Slutsatsen dras att intrapersonella perspektiv inte helt kan uteslutas om forskaren söker en mer fullständig förståelse av omvändelse i nyandlig kontext.