Introduktion/bakgrund: Rektusdiastas är ett tillstånd som sker i takt med graviditeten där den raka bukmuskeln delar på sig. Efter förlossningen brukar musklerna dra ihop sig igen. I de flesta fall brukar det ske utan några problem, men i vissa fall kan den raka bukmuskulaturen förbli separerad och skapa besvär. Behandling av rektusdiastas består främst av fysioterapi. Den fysioterapeutiska träningen är framförallt fokuserad på att stärka bäckenbotten, buk- och ryggmuskulaturen. Upplevelsen av träning har visat sig vara positiv i flertalet studier där bland annat kvinnornas livskvalitet ökat med ett minskat avstånd i rektusdiastasen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva upplevelsen av fysisk träning efter en graviditet hos kvinnor med kvarvarande besvär från rektusdiastas. Metod: Fem semistrukturerade intervjuer genomfördes där kvinnor med kvarvarande besvär av rektusdiastas deltog. Intervjumaterialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i tre huvudkategorier; Fysiskt och psykiskt välbefinnande, Kroppslig svaghet och Begränsad kroppslig kontroll och sju underkategorier; Känslan av att må bra, Fysisk förbättring, Instabilitet, Minskad kroppskontroll, Önskan att återfå sin fysiska förmåga, Förändrad kroppsuppfattning och Undvikande beteende. Samtliga informanter upplevde träning som positivt både fysiskt och psykiskt. Det framkom att träning var ett behov i det vardagliga livet. Konklusion: Träning påverkar kvinnor med kvarvarande besvär från rektusdiastas positivt ur flera aspekter. Däremot upplevde många av informanterna att de var begränsade i vilka träningsformer de klarade av att genomföra. Känslor som ledsamhet och förtvivlan kopplat till träning framkom. Därför är det viktigt att fortsätta belysa detta för att utveckla rehabiliteringen och stödet till dessa kvinnor.

Introduktion: Abdominell rektusmuskeldiastas (RD) är ett resultat av en fysiologisk process som uppstår hos gravida kvinnor och kännetecknas av utvidgning av bindväven i linea alba, vilket innebär att det uppstår ett ökat avstånd mellan rektusbukarna. Många kvinnor med RD har också ont i bäcken, rygg och buk med negativa hälsokonsekvenser. Att samma kvinnor har både RD och symtom har gjort att besvären ansetts vara relaterade, men detta är inte helt klarlagt. Området är inte tillräckligt beforskat och kliniska riktlinjer eller rekommendationer för prevention och behandling saknas. I dagsläget finns en kunskapslucka om hur RD påverkar smärta och funktion. Syfte: Hos kvinnor som upplever nedsatt funktion, smärta och ökad rektusdiastas efter graviditet och som av en fysioterapeut förskrivs anpassad bål- och bäckenbottenmuskelträning undersöka träningseffekt genom utfallsmåtten smärta och funktion. Metod: En SSED med A-B design där fem kvinnor deltog. Efter undersökning av fysioterapeut förskrevs egenträningen med bål- och bäckenbottenmuskel övningar. Träningen genomfördes under 5,5 veckor med 11 mättillfällen. Utfallsmåtten var Numeric raiting scale (NPRS) och Patientspecifik funktionell skala (PSFS). Analysmetoderna var celerationslinje, två standardavvikelse band samt binomialtest. Resultat: Analysmetoderna för NPRS visade olika resultat hos fyra deltagare. Hos en deltagare sågs ingen förbättring. Analysmetoderna för PSFS visade olika resultat hos fyra deltagare. Hos en deltagare sågs en förbättring i samtliga analysmetoder. Slutsats: Det går inte att dra några entydiga slutsatser utifrån de sammanlagda undersökningsresultaten.

Bakgrund: Urininkontinens och rektusdiastas är vanliga besvär postpartum och kan kvarstå upp till flera år efter förlossningen. Träning för bäckenbottenmuskulaturen och magmuskulaturen är vanliga rekommendationer för dessa besvär, men evidensen kring om det har positiva effekter är inte samstämmig i olika studier. Fysioterapi ingår i nuläget inte i vårdkedjan efter förlossning. Detta trots att fysioterapeuter kan ha en roll postpartum med råd kring träning och aktivitet.        Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att undersöka om fysioterapeutiskt ledd träning kan reducera problematik för kvinnor postpartum gällande urinläckage samt rektusdiastas jämfört med sedvanlig vård eller självständig träning. Metod: Detta är en litteraturstudie som granskat totalt 8 stycken artiklar. De har kvalitetsgranskats via PEDro-scale. Sökningar har gjorts i 3 olika databaser. Relevanta artiklar valdes ut via titel och abstract.  Resultat: Övervägande del av artiklarna kring träning för bäckenbottenmuskulaturen för att reducera urininkontinens visar på att träning har en positiv effekt första tiden postpartum men att det inte finns några signifikanta resultat på att träning har en långsiktig effekt. Sammanställning av artiklarna kring träning för rektusdiastas visar inte på en signifikant förbättring av rektusdiastas.  Diskussion: Tidigare forskning visar på ungefär samma resultat som granskas i denna litteraturstudie. Otillräcklig och lågkvalitativ forskning gör att evidensen inte är tillräckligt stark för att dra nya slutsatser.  Konklusion: Det behövs mer forskning kring hur fysioterapeutiskt ledd träning kan reducera problematik för kvinnor postpartum med urininkontinens samt rektusdiastas, kortsiktigt och långsiktigt.

Bakgrund: Rektusdiastas (RD) är en magmuskeldelning som allra vanligast uppstår i samband med graviditet. Vid RD finns en svaghet, tunnhet och breddökning av linea alba och en samtidig svaghet i bukmusklerna. Behandling vid RD är träning med fysioterapeut och kirurgi. Ingen tidigare studie har gjorts för att undersöka kvinnors upplevelser av vården vid RD. Syfte: Syftet med denna studie var att utforska erfarenheter av information och bemötande samt upplevelser hos kvinnor som i samband med graviditet fått symtomgivande rektusdiastas. Metod: Genom en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie intervjuades fem kvinnor som har/har haft symtomgivande rektusdiastas. Rekrytering skedde via sociala medier och intervjuerna genomfördes via Zoom. Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes för att analysera den insamlade datan. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i huvudkategorier och underkategorier, samt tre teman: information, bemötande och upplevelser. Deltagarna upplevde informationen från vården som bristfällig och de flesta sökte därför ytterligare information via internet. Kunskapen hos vårdpersonalen upplevdes som bristande och varierande. Flera deltagare upplevde ett nedlåtande bemötande från vårdpersonal. Generellt sett upplevde deltagarna att både fysioterapi och kirurgi är vedertagna behandlingssätt. Konklusion: Information, bemötande och kunskaper upplevdes bristfällig under och efter graviditet av kvinnor med RD. / Background: Diastasis recti is a division of the abdominal muscles that most commonly relates to pregnancy. Diastasis recti is a weakness, thinness and widening of the linea alba and a weakness in the abdominal muscles. Treatment for diastasis recti is physiotherapy and surgery. No previous study has been done to investigate women's experiences of healthcare in diastasis recti. Purpose: The purpose of this study was to investigate women’s experiences of information and treatment as well as the experiences of those who have had symptomatic diastasis recti due to pregnancy. Method: Through a qualitative semi-structured interview study five women were interviewed. Recruitment took place via social media and the interviews were conducted via Zoom. Qualitative content analysis with an inductive approach was used for the analysis. Results: The participants experienced the information from healthcare as inadequate. The knowledge of the healthcare providers was perceived as lacking and varied. Participants experienced condescending treatment from certain healthcare providers. In general, the participants feel that both physiotherapy and surgery are accepted methods of treatment. The content analysis resulted in three themes, information, treatment and experiences. Based on these themes, main categories and subcategories were created. Conclusion: Information, treatment and knowledge are perceived as insufficient during and after pregnancy by women with diastasis recti.

Bakgrund: Bukväggens muskulatur spelar en viktig roll gällande hållning, bål- och bäckenstabilitet, andning, bålrörelser och som stöd för de inre organen i buken. Rektusdiastas, en delning av bukmusklerna, är vanligt förekommande framför allt hos kvinnor under och efter graviditet och kan eventuellt påverka dessa funktioner och göra ländryggen och bäckenet mer sårbara. Syfte: Att undersöka om det finns ett samband mellan vidden på rektusdiastasen och ländryggs- och bäckensmärta samt vidden på rektusdiastasen och rörelserädsla, hos kvinnor efter graviditet. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie. Antalet deltagare var 141. Populationen var kvinnor 20-50 år som fött barn där yngsta barnet var mellan 1-8 år och som förstod och kunde uttrycka svenska i tal och skrift. Deltagarna skulle ha en rektusdiastas på minst 2 fingerbredd mellan rektusbukarna mätt 4 cm ovanför naveln. Datainsamlingen bestod av ultraljudsmätning samt frågeformulären Numeric Rating Scale (NRS) och Tampa Scale of Kinesiophobia (TSK-SV). Korrelation analyserades med Spearmans korrelationskoefficient. Deltagarna delades in i två grupper utifrån att de hade en rektusdiastas på mer eller mindre än 2,4 cm och skillnaderna mellan grupperna analyserades med Mann-Whitney U-test. Resultat: Ingen statistisk signifikant korrelation över p = 0,05 förelåg mellan vidden på rektusdiastasen och någon av smärtskattningarna. Däremot förelåg en statistiskt signifikant svagt positiv korrelation mellan vidden på rektusdiastasen och rörelserädsla. Vidare sågs ingen statistisk signifikant skillnad mellan de två grupperna, ≤ 2,4 cm eller >2,4 cm rektusdiastas, och smärtskattningarna. Resultatet visade dock på statistisk signifikant skillnad mellan grupperna och skattningen av rörelserädsla. Slutsats: Studien visade att vidden av rektusdiastas som enskild faktor inte hade något samband med ländryggs- och bäckensmärtor hos kvinnor efter graviditet. Kvinnor med kvarstående rektusdiastas > 2,4 cm, tenderade i denna studien att skatta högre på TSKSV, än de som hade ≤ 2,4 cm. Gällande skattningen av smärtan sågs ingen statistisk signifikans mellan grupperna. I mötet med dessa kvinnor bör fysioterapeuter inte endast fokusera på smärtan utan beakta fler faktorer såsom rörelserädsla, och fokusera på att guida dessa personer till att våga röra sig för att minska och undvika utveckling av rörelserädsla. / Background: The abdominal muscles play an important part in posture, inner unit stability, breathing, upper body movement, to generate power of the abdominal muscles and in supporting inner organs. Diastasis of the rectus abdominis muscles is common during and after pregnancy and might affect these important functions and thereby increase the vulnerability of the lower back and pelvic areas. Aim: To determine the correlation between the width of the diastasis recti abdominis and low back- and pelvic pain and the width of diastasis recti abdominis and fear of movement, in women after pregnancy. Method: Quantitative cross-sectional study. The amount of participants was 141. The population was women, 20-50 years old, who had given birth, the youngest child between the ages of 1-8 years old and were able to understand Swedish both verbally and in writing. The research participants had a diastasis recti abdominis more than 2 finger-widths, measured 4 cm above the umbilicus. The data collection was made with ultrasound and the questionnaires used were Numeric Rating Scale (NRS) and the swedish version of Tampa Scale of Kinesiophobia (TSK-SV). Correlation was analyzed with Spearman’s correlation coefficient. The participants were also divided into two groups based on a cut-off value of the diastasis of 2,4 cm and differences between groups were analyzed with Mann-Whitney U-test. Results: No statistical significance in correlation over p = 0,05 was found between the width of the diastasis recti abdominis and any of the pain ratings. However, there was a statistical significant weak positive correlation between the width of the diastasis recti abdominis and fear of movement. Furthermore there was no statistical significance between the groups ≤ 2,4 cm or > 2,4 cm of diastasis recti abdominis and the pain ratings, but a significant difference between the groups and the estimation on fear of movement. Conclusion: The study showed that the width of diastasis recti abdominis as alone factor doesn’t have any correlation with low back- and pelvic pain in women after pregnancy. Women with remaining diastasis recti abdominis > 2,4 cm, tended to estimate higher in this study in TSK-SV than those who had ≤ 2,4 cm. Regarding the ratings of the pain, no statistically significant difference between the groups were shown. When meeting these women physiotherapists should not only focus on the pain but also consider factors such as fear of movement and focus their efforts on guiding the women so that the risk of developing fear of movement is reduced.