<p>SAMMANFATTNING</p><p> </p><p><strong>Bakgrund:</strong> Whiplashrelaterade besvär är vanligt förekommande efter en bilolycka. En behandling för dessa patienter är steloperation av övre nackkotpelaren. Dock finns lite forskning kring hur detta i allmänhet och i synnerhet ur ett beteendemedicinskt perspektiv kan påverka en patient. <strong>Syfte:</strong> Var att utvärdera<strong> </strong>om steloperation av övre nackkotpelaren hade effekt för två patienter med långvariga whiplashrelaterade besvär, avseende vissa beteendemedicinska aspekter innehållande psykologiska och kognitiva funktioner.<em> </em><strong>Metod:</strong> Experimentell single–subject studie som innehåller baslinje-, interventions- och uppföljandemätningar (A1-B-A2 design). Två personer med whiplashrelaterade besvär som skulle genomgå steloperation av övre nackkotpelaren, deltog i studien. Dessa skattade i frågeformlär kring beteendemedicinska aspekter vid två tillfällen under 14 dagar före och 6 veckor, 3, 6 och 12 månader efter operation. Deltagarna skattade även dagliga aktiviteter med hjälp av dagbok, vid dessa tillfällen och under 14 dagar före operation. <strong>Resultat:</strong> Båda deltagarna uppvisade förbättringar i de flesta uppmätta aspekterna vid 12 månader, jämfört med första skattningen före operationen. I två av deltagarnas dagliga aktiviteter ses signifikanta skillnader efter operationen jämfört med baslinjeskattningarna<strong>. Slutsatser:</strong> Steloperation av övre nackkotpelaren har en positiv effekt för dessa patienter och ökar deras self-efficacy, minskar rörelserelaterad rädsla, katastroftankar, ångest/depressivitet, funktionsnedsättning, whiplashsymptom, ökar livskvalitet samt minskar smärta/hinder i dagliga aktiviteter.</p><p> </p><p><strong>Nyckelord: </strong>Fusion, katastroftankar, livskvalitet, rörelserädsla, self-efficacy whiplashrelaterade besvär.  <strong> </strong></p> / <p>ABSTRACT</p><p> </p><p><strong>Background:</strong> Whiplash associated disorders are common problems after a car-accident. One treatment for these patients is a fusion of the upper neck vertebra. However, there is little research available about how this treatment in general and in particular from a behavioural medicine perspective can affect a patient. <strong>Purpose: </strong>To evaluate if a fusion of the upper neck vertebra had an affect for two patients with prolonged whiplash associated disorders, concerning some behavioural medicine aspects including psychological and cognitive functions. <strong>Method: </strong>Experimental single – subject study containing baseline-, interventions- and follow up measurements (A1-B-A2 design). Two persons with whiplash associated disorders scheduled for fusion of the upper neck vertebra, participated in the study. They fulfilled questionnaires about behavioural medicine aspects at two occasions during 14 days before and at 6 weeks, 3, 6 and 12 months after the operation. The participants also rated disability and pain intensity in daily activities in a journal at these occasions and during 14 days before the operation. <strong>Results: </strong>Both participants showed improvements in most of the measured aspects at 12 months, compared to the baseline before the operation. In two of the participants’ daily activities significant differences could be seen compared to the baseline measures.<strong> Conclusions: </strong>A fusion of the upper neck vertebra has a positive effect for these patients and increases their self-efficacy, decreases kinesiophobia, catastrophizing, anxiety/depression, impairment, whiplash symptoms, increases neck functioning, quality of life and decreases pain/disability in daily activities.</p><p> </p><p><strong>Keywords: </strong>Catastrophizing, fusion, kinesiophobia, quality of life, self-efficacy, Whiplash Associated Disorders (WAD).<strong></strong></p>

<p>Abstrakt All around the world there are a lots of people that suffers from chronic pain. One great factor for the devolopment of chronic pain is the phenomen fear-avoidance/kinesophobia that appear to have negative effects on rehabilitation of chronic painproblems. The aim of the present study was to describe and identify how patient that took part in a rehabilitationprogram in year 2004 and 2005 with focus on behaviourchanges estimate their fear-avoidance/kinesophobia and examine if there was any changes estimate fear-avoidance/kinesophobia respectivly before and after and respecivly before and 12 month after the rehabilitationcourse. The study had a describing prospecitive design. Data was collected by the Swedish version of Tampascale for kinesophobia. The results shows that 25 % of the participant prove a high grade of kinesophobia before the rehabilitationcourse. After the rehabilitationcourse 21,1 % of the participant prove a high grade of kinesophobia and at the follw-up 12 month after the course 26,3 % of the participants prove a high grade of kinesophobia. The medianvalue of the estimate fear-avoidance/kinesophobia was 30,0 points before, 29,0 points after and 28,5 points at the Tampascale for kinesophobia 12 month after the rehabiliationcourse. There was no statistcal significant difference between the estimate fear-avoidance/kinesophobia over time.</p> / <p>Långvarig smärta är ett stort problem för människor världen över. En central faktor för utvecklandet av långvarig smärta är fenomenet rörelserädsla/kinesofobi som visat sig ha negativa effekter på rehabilitering av långvariga smärttillstånd. Syftet med den här studien var att beskriva och identifiera hur patienter som genomgått beteendemedicinsk rehabiliteringskurs åren 2004 och 2005 skattar sin rörelserädsla samt att undersöka om det hos dessa patienter finns någon skillnad i skattad rörelserädsla före respektive efter samt före respektive 12 månader efter beteendemedicinsk rehabiliteringskurs. Studien hade en prospektiv beskrivande design. Data har samlats in med hjälp av den svenska versionen av självskattningsformuläret Tampaskalan för Kinesofobi. Resultatet visar att 25 % av de patienter som deltog påvisar en hög grad av kinesofobi före kursstart. Efter kursen påvisade 21,1 % hög grad av kinesofobi och på uppföljningen av kursen 12 månader efter avslutad kurs påvisade 26,3 % en hög grad av kinesofobi. Medianvärdet av den skattade rörelserädslan var 30.0 poäng före, 29,0 poäng efter och 28,5 poäng på Tampaskalan för kinesofobi 12 månader efter rehabiliteringskursen. Det påvisades ingen statistisk signifikant skillnad mellan den skattade rörelserädslan över tid.</p>

Abstrakt All around the world there are a lots of people that suffers from chronic pain. One great factor for the devolopment of chronic pain is the phenomen fear-avoidance/kinesophobia that appear to have negative effects on rehabilitation of chronic painproblems. The aim of the present study was to describe and identify how patient that took part in a rehabilitationprogram in year 2004 and 2005 with focus on behaviourchanges estimate their fear-avoidance/kinesophobia and examine if there was any changes estimate fear-avoidance/kinesophobia respectivly before and after and respecivly before and 12 month after the rehabilitationcourse. The study had a describing prospecitive design. Data was collected by the Swedish version of Tampascale for kinesophobia. The results shows that 25 % of the participant prove a high grade of kinesophobia before the rehabilitationcourse. After the rehabilitationcourse 21,1 % of the participant prove a high grade of kinesophobia and at the follw-up 12 month after the course 26,3 % of the participants prove a high grade of kinesophobia. The medianvalue of the estimate fear-avoidance/kinesophobia was 30,0 points before, 29,0 points after and 28,5 points at the Tampascale for kinesophobia 12 month after the rehabiliationcourse. There was no statistcal significant difference between the estimate fear-avoidance/kinesophobia over time. / Långvarig smärta är ett stort problem för människor världen över. En central faktor för utvecklandet av långvarig smärta är fenomenet rörelserädsla/kinesofobi som visat sig ha negativa effekter på rehabilitering av långvariga smärttillstånd. Syftet med den här studien var att beskriva och identifiera hur patienter som genomgått beteendemedicinsk rehabiliteringskurs åren 2004 och 2005 skattar sin rörelserädsla samt att undersöka om det hos dessa patienter finns någon skillnad i skattad rörelserädsla före respektive efter samt före respektive 12 månader efter beteendemedicinsk rehabiliteringskurs. Studien hade en prospektiv beskrivande design. Data har samlats in med hjälp av den svenska versionen av självskattningsformuläret Tampaskalan för Kinesofobi. Resultatet visar att 25 % av de patienter som deltog påvisar en hög grad av kinesofobi före kursstart. Efter kursen påvisade 21,1 % hög grad av kinesofobi och på uppföljningen av kursen 12 månader efter avslutad kurs påvisade 26,3 % en hög grad av kinesofobi. Medianvärdet av den skattade rörelserädslan var 30.0 poäng före, 29,0 poäng efter och 28,5 poäng på Tampaskalan för kinesofobi 12 månader efter rehabiliteringskursen. Det påvisades ingen statistisk signifikant skillnad mellan den skattade rörelserädslan över tid.

SAMMANFATTNING   Bakgrund: Whiplashrelaterade besvär är vanligt förekommande efter en bilolycka. En behandling för dessa patienter är steloperation av övre nackkotpelaren. Dock finns lite forskning kring hur detta i allmänhet och i synnerhet ur ett beteendemedicinskt perspektiv kan påverka en patient. Syfte: Var att utvärdera om steloperation av övre nackkotpelaren hade effekt för två patienter med långvariga whiplashrelaterade besvär, avseende vissa beteendemedicinska aspekter innehållande psykologiska och kognitiva funktioner. Metod: Experimentell single–subject studie som innehåller baslinje-, interventions- och uppföljandemätningar (A1-B-A2 design). Två personer med whiplashrelaterade besvär som skulle genomgå steloperation av övre nackkotpelaren, deltog i studien. Dessa skattade i frågeformlär kring beteendemedicinska aspekter vid två tillfällen under 14 dagar före och 6 veckor, 3, 6 och 12 månader efter operation. Deltagarna skattade även dagliga aktiviteter med hjälp av dagbok, vid dessa tillfällen och under 14 dagar före operation. Resultat: Båda deltagarna uppvisade förbättringar i de flesta uppmätta aspekterna vid 12 månader, jämfört med första skattningen före operationen. I två av deltagarnas dagliga aktiviteter ses signifikanta skillnader efter operationen jämfört med baslinjeskattningarna. Slutsatser: Steloperation av övre nackkotpelaren har en positiv effekt för dessa patienter och ökar deras self-efficacy, minskar rörelserelaterad rädsla, katastroftankar, ångest/depressivitet, funktionsnedsättning, whiplashsymptom, ökar livskvalitet samt minskar smärta/hinder i dagliga aktiviteter.   Nyckelord: Fusion, katastroftankar, livskvalitet, rörelserädsla, self-efficacy whiplashrelaterade besvär. / ABSTRACT   Background: Whiplash associated disorders are common problems after a car-accident. One treatment for these patients is a fusion of the upper neck vertebra. However, there is little research available about how this treatment in general and in particular from a behavioural medicine perspective can affect a patient. Purpose: To evaluate if a fusion of the upper neck vertebra had an affect for two patients with prolonged whiplash associated disorders, concerning some behavioural medicine aspects including psychological and cognitive functions. Method: Experimental single – subject study containing baseline-, interventions- and follow up measurements (A1-B-A2 design). Two persons with whiplash associated disorders scheduled for fusion of the upper neck vertebra, participated in the study. They fulfilled questionnaires about behavioural medicine aspects at two occasions during 14 days before and at 6 weeks, 3, 6 and 12 months after the operation. The participants also rated disability and pain intensity in daily activities in a journal at these occasions and during 14 days before the operation. Results: Both participants showed improvements in most of the measured aspects at 12 months, compared to the baseline before the operation. In two of the participants’ daily activities significant differences could be seen compared to the baseline measures. Conclusions: A fusion of the upper neck vertebra has a positive effect for these patients and increases their self-efficacy, decreases kinesiophobia, catastrophizing, anxiety/depression, impairment, whiplash symptoms, increases neck functioning, quality of life and decreases pain/disability in daily activities.   Keywords: Catastrophizing, fusion, kinesiophobia, quality of life, self-efficacy, Whiplash Associated Disorders (WAD).

No description available.

Bakgrund: På Akademiska sjukhuset i Uppsala genomförs ungefär 700 hjärtoperationer varje år. Efter en hjärtoperation är det av stor vikt att patienterna är fysiskt aktiva för att minska risken för postoperativa komplikationer. Det finns ett flertal faktorer som kan påverka den fysiska aktivitetsnivån, så som tidigare fysisk aktivitetsnivå, rörelserädsla och bröstsnittsmärta.    Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur patienter som genomgått hjärtkirurgi via sternotomi skattade tidigare fysisk aktivitetsnivå, rörelserädsla och bröstsnittssmärta, och utifrån dessa variabler undersöktes sambandet till den fysiska aktivitetsnivån, mätt med antal steg, under sjukhusvistelsen.   Metod: Studien var en tvärsnittsstudie med en deskriptiv design, som bestod av formulär, skattningsskala och stegräknare. Den innefattade även en korrelerande design där samband mellan variablerna analyserades.   Resultat: Det var totalt 20 deltagare som medverkade, varav 15 som slutförde hela studien. Sambandet mellan antal steg och tidigare fysisk aktivitetsnivå visade en korrelationskoefficient r = 0,60 (p = 0,04) och mellan antal steg och rörelserädsla r = 0,69 (p = 0,02). Sambandet mellan antal steg och bröstsnittsmärta var r = - 0,25 (p = 0,38), det vill säga ej signifikant.   Konklusion: Positiv korrelation fanns mellan tidigare fysisk aktivitetsnivå och antal steg samt mellan rörelserädsla och antal steg. Det var dock svårt att generalisera till målpopulationen på grund av för lågt deltagarantal. Ingen korrelation fanns mellan bröstsnittsmärta och antal steg.

Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att undersöka sambanden mellan rörelserädsla och olika aspekter av fysisk funktionsförmåga hos en grupp personer med långvarig smärta som genomgått multimodal rehabilitering. Studien utgick från tre frågeställningar som gäller: 1. Sambandet mellan rörelserädsla och fysisk funktionsförmåga före rehabilitering. 2. Om rörelserädsla före predicerar fysisk funktionsförmåga efter rehabilitering. 3. Rörelserädslans och den fysiska funktionsförmågans gemensamma bidrag till uppnådda resultat efter rehabilitering. Metod: Studien genomfördes som en korrelationsstudie med pretest-posttest gruppdesign och kvantitativ ansats. 38 personer, 6 män och 32 kvinnor, som genomgått multimodalrehabilitering ingick i studien. Data samlades in före och efter rehabiliteringsperioden med hjälp av väl beprövade självskattningsformulär och objektiva test. Rörelserädsla skattades med hjälp av Tampa Scale of Kinesiophobia. För fysisk funktionsförmåga användes delar ur Test Instrument for Profile of Physical Ability (TIPPA); bedömning av den egna fysiska funktionsförmågan, gångsträcka och snabbgång. Dessutom användes Multidimensional Pain Inventory för att skatta smärtans inverkan på aktivitet och smärtintensitet. Utifrån datans skalegenskaper gjordes icke parametiska sambandsanalyser. Resultat: De viktigaste resultaten från studien var att rörelserädsla före rehabiliteringen, utöver påverkan av skattningen av den egna fysiska funktionsförmågan, hade ett starkt samband med bedömningen av den egna förmågan efter rehabiliteringens avslut. Höga värden för rörelserädsla gav en sju gånger högre risk för låg bedömning av den egna förmågan efter rehabilitering. Dessutom visade resultaten att de patienter som har en kombination av hög rörelserädsla och låg bedömning av den egna fysiska funktionsförmågan före rehabilitering i mycket mindre grad uppnådde en bra funktionsförmåga efter rehabilitering, jämfört med patienter som enbart hade hög rörelserädsla eller låg bedömning av den egna förmågan. Utöver dessa resultat hade alla fysiska funktionsmått hämtade ur TIPPA ett samband med varandra. Däremot sågs inget samband mellan vare sig rörelserädsla eller fysisk funktionsförmåga och påverkan på aktivitet eller smärtintensitet. Slutsats: Resultaten tyder på att det är viktigt att sammanväga rörelserädsla och bedömningen av den egna fysiska funktionsförmågan för att hitta rätt fokus i, och rimliga mål för, rehabiliteringen. Kort sagt understryker resultaten att det är viktigt att individuellt anpassa rehabiliteringsinsatser efter patientens unika svårigheter. / Aim: The aim of this study was to investigate the correlations between kinesiophobia and different aspects of physical ability in a group of persons with longstanding pain who participated in interdisciplinary rehabilitation. This study answered three questions dealing with: 1. The correlation between kinesiophobia and physical ability before the rehabilitation. 2. If kinesiophobia before predicts physical ability after rehabilitation. 3. The joint contribution between kinesiophobia and physical ability to achieved results after rehabilitation. Method: This study was carried out as a correlational pretest-posttest group design with quantitative approach. 38 persons, 6 male and 32 female, who participated in interdisciplinary rehabilitation were part of this study. Data was collected before and after the rehabilitation period, with well tested self-rating instruments and objective tests. Kinesiophobia was rated with Tampa Scale of Kinesiophobia. For physical ability parts of Test Instrument for Profile of Physical Ability (TIPPA) were used; self-assessment of current physical ability, walking distance and speed walking. Also Multidimensional Pain Inventory was used to rate the pain impact on activity and pain intensity. Due to scale properties non-parametric correlational analysis were being used. Results: The most important results from this study were that kinesiophobia before rehabilitation, in addition to the influence of self-assessment of current physical ability, had a strong correlation to self-assessment of current physical ability after rehabilitation. High scores on kinesiophobia gave seven times higher risk to low self-assessment of current physical ability after rehabilitation. It was also found that those patients with a combination of high kinesiophobia and low self-assessment of current physical ability before rehabilitation in much lower extent reached a good ability after rehabilitation, compared to patients who either have high kinesiophobia or low self-assessment of current physical ability. In addition to these results all the physical ability measures from TIPPA were correlated to each other. But no correlations were being found between kinesiophobia or physical ability to impact on activity and pain intensity. Conclusions: These results indicate that it is important to put the measures of kinesiophobia and self-assessment of current physical ability together in consideration to find the right focus, and reasonable goals, in rehabilitation. In short the results underline the importance of individually customized actions in rehabilitation to the unique difficulties of each patient.

Bakgrund: Graviditetsrelaterad bäckensmärta (PGP) är vanligt förekommande hos gravida. Punktprevalensen har uppgetts till cirka 20 %. Bäckensmärtan utlöses av belastning och inverkar negativt på det dagliga livets aktiviteter såsom att bära, lyfta och förflytta sig. Det finns få studier på effekten av hållningskorrigering och ergonomi vid PGP. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om en patientutbildning i ergonomi med fokus på praktisk träning av aktiviteterna gång, vändning i säng och uppresning hade effekt på smärta och aktivitetsbegränsning hos gravida kvinnor med bäckensmärta. Metod: En single-subject experimental design studie med AB design genomfördes med sex gravida deltagare med PGP. Interventionen bestod av praktisk träning av rörelsetekniker vid gång, vändning i säng och uppresning i kombination med information om PGP. Som utfallsmått för smärta användes Numeric Rating Scale, för aktivitetsbegränsning användes Timed Up and Go samt Pelvic Girdle Questionnaire. Två standardavvikelser-metoden (2SD-metoden) användes för att analysera data. Resultat: En deltagare upplevde sig helt återställd vid studiens slut och hade signifikant minskad smärta vid gång och vändning i säng samt signifikant minskad aktivitetsbegränsning. En deltagare upplevde sig mycket försämrad och hade signifikant ökad smärta vid uppresning samt signifikant ökad aktivitetsbegränsning. Övriga deltagare hade överlag oförändrade resultat vad gäller smärta och aktivitetsbegränsning. Slutsats: Det kunde inte ses någon positiv effekt på smärta och aktivitetsbegränsning förutom för en deltagare. Fyra av deltagarna upplevde en förbättring av sina bäckenbesvär vid studiens slut. / Background: Pregnancy related Pelvic Girdle Pain (PGP) is common. The point prevalence has been estimated to 20 %. The pain is elicited by movement and loading activities and is negatively affecting the activities of daily life. Few studies are made on the effect of correction of posture and ergonomics for PGP. Aim: The aim of the study was to evaluate possible changes in pain and disability after a treatment including patient education about ergonomics and practical training of a movement technique during walking, turning over in bed and rising from a chair. Method: A single-subject experimental design with AB-design was carried out. Six pregnant subjects with PGP were included. The subjects were educated about PGP and movement techniques during walking, turning over in bed and rising from a chair was taught and practiced. As outcome measures Numerical Rating Scale was used for pain, and Timed Up and Go and Pelvic Girdle Questionnaire were used for disability. The two standard deviation band method (2SD-method) was used to analyze data. Results: One subject got significantly reduced pain while walking and turning over in bed and got significantly reduced disability. One subject got significantly increased pain while rising from a chair and significantly increased disability. The majority of subjects got neither increased or decreased pain or disability. Conclusion: No positive effect on pain and disability could be established for more than one subject. Four subjects experienced their pelvic condition improved.

Bakgrund: Bukväggens muskulatur spelar en viktig roll gällande hållning, bål- och bäckenstabilitet, andning, bålrörelser och som stöd för de inre organen i buken. Rektusdiastas, en delning av bukmusklerna, är vanligt förekommande framför allt hos kvinnor under och efter graviditet och kan eventuellt påverka dessa funktioner och göra ländryggen och bäckenet mer sårbara. Syfte: Att undersöka om det finns ett samband mellan vidden på rektusdiastasen och ländryggs- och bäckensmärta samt vidden på rektusdiastasen och rörelserädsla, hos kvinnor efter graviditet. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie. Antalet deltagare var 141. Populationen var kvinnor 20-50 år som fött barn där yngsta barnet var mellan 1-8 år och som förstod och kunde uttrycka svenska i tal och skrift. Deltagarna skulle ha en rektusdiastas på minst 2 fingerbredd mellan rektusbukarna mätt 4 cm ovanför naveln. Datainsamlingen bestod av ultraljudsmätning samt frågeformulären Numeric Rating Scale (NRS) och Tampa Scale of Kinesiophobia (TSK-SV). Korrelation analyserades med Spearmans korrelationskoefficient. Deltagarna delades in i två grupper utifrån att de hade en rektusdiastas på mer eller mindre än 2,4 cm och skillnaderna mellan grupperna analyserades med Mann-Whitney U-test. Resultat: Ingen statistisk signifikant korrelation över p = 0,05 förelåg mellan vidden på rektusdiastasen och någon av smärtskattningarna. Däremot förelåg en statistiskt signifikant svagt positiv korrelation mellan vidden på rektusdiastasen och rörelserädsla. Vidare sågs ingen statistisk signifikant skillnad mellan de två grupperna, ≤ 2,4 cm eller &gt;2,4 cm rektusdiastas, och smärtskattningarna. Resultatet visade dock på statistisk signifikant skillnad mellan grupperna och skattningen av rörelserädsla. Slutsats: Studien visade att vidden av rektusdiastas som enskild faktor inte hade något samband med ländryggs- och bäckensmärtor hos kvinnor efter graviditet. Kvinnor med kvarstående rektusdiastas &gt; 2,4 cm, tenderade i denna studien att skatta högre på TSKSV, än de som hade ≤ 2,4 cm. Gällande skattningen av smärtan sågs ingen statistisk signifikans mellan grupperna. I mötet med dessa kvinnor bör fysioterapeuter inte endast fokusera på smärtan utan beakta fler faktorer såsom rörelserädsla, och fokusera på att guida dessa personer till att våga röra sig för att minska och undvika utveckling av rörelserädsla. / Background: The abdominal muscles play an important part in posture, inner unit stability, breathing, upper body movement, to generate power of the abdominal muscles and in supporting inner organs. Diastasis of the rectus abdominis muscles is common during and after pregnancy and might affect these important functions and thereby increase the vulnerability of the lower back and pelvic areas. Aim: To determine the correlation between the width of the diastasis recti abdominis and low back- and pelvic pain and the width of diastasis recti abdominis and fear of movement, in women after pregnancy. Method: Quantitative cross-sectional study. The amount of participants was 141. The population was women, 20-50 years old, who had given birth, the youngest child between the ages of 1-8 years old and were able to understand Swedish both verbally and in writing. The research participants had a diastasis recti abdominis more than 2 finger-widths, measured 4 cm above the umbilicus. The data collection was made with ultrasound and the questionnaires used were Numeric Rating Scale (NRS) and the swedish version of Tampa Scale of Kinesiophobia (TSK-SV). Correlation was analyzed with Spearman’s correlation coefficient. The participants were also divided into two groups based on a cut-off value of the diastasis of 2,4 cm and differences between groups were analyzed with Mann-Whitney U-test. Results: No statistical significance in correlation over p = 0,05 was found between the width of the diastasis recti abdominis and any of the pain ratings. However, there was a statistical significant weak positive correlation between the width of the diastasis recti abdominis and fear of movement. Furthermore there was no statistical significance between the groups ≤ 2,4 cm or &gt; 2,4 cm of diastasis recti abdominis and the pain ratings, but a significant difference between the groups and the estimation on fear of movement. Conclusion: The study showed that the width of diastasis recti abdominis as alone factor doesn’t have any correlation with low back- and pelvic pain in women after pregnancy. Women with remaining diastasis recti abdominis &gt; 2,4 cm, tended to estimate higher in this study in TSK-SV than those who had ≤ 2,4 cm. Regarding the ratings of the pain, no statistically significant difference between the groups were shown. When meeting these women physiotherapists should not only focus on the pain but also consider factors such as fear of movement and focus their efforts on guiding the women so that the risk of developing fear of movement is reduced.

Omkring 10-20 % av personer med lumbalt diskbråck opereras. Operationen syftar främst till att behandla utstrålande smärta i nedre extremiteter. Beteenderelaterade faktorer kan påverka smärtupplevelsen vid långvariga smärttillstånd och viss forskning finns om hur resultatet av diskbråcksoperation påverkas av olika biopsykosociala faktorer. Syftet med denna studie var att undersöka hur smärtintensitet var associerat till vissa beteenderelaterade faktorer före och två år efter lumbal diskbråcksoperation, samt om dessa faktorer preoperativt kan predicera smärta efter diskbråcksoperation. Studien är en longitudinell deskriptiv kohortstudie där associationer analyseras. Data samlades in med en enkät före och efter operationen. Preoperativt besvarade 59 personer enkäten, två år senare upplevde 20 personer ingen smärta och besvarade därför inte de beteenderelaterade frågorna. Preoperativt fanns svaga till moderata korrelationer mellan smärta och de flesta beteenderelaterade faktorerna. Två år postoperativt fanns moderata till starka korrelationer mellan smärta och katastroftankar, rörelserädsla, ”möjlighet att minska smärta” respektive smärtkontroll men inte till self-statement. Postoperativ bensmärta vid aktivitet korrelerade med preoperativt högt skattad self-statement. Studiens resultat säger ingenting om kausalitet, men tyder på att effektiva copingstrategier kan förhindra att kronisk smärta utvecklas, mätt två år efter diskbråcksoperation. Resultatet kan också förklaras med att en från början låg smärtintensitet är lättare att hantera. / Approximately 10-20% of patients with lumbar disc herniation require surgical treatment. Surgery aims primarily to reduce radiating pain in the lower limbs. Behaviour related factors can affect the experience of pain in a long term conditions. Some research is available concerning the influence of different biopsychosocial factors on the outcome of disc herniation surgery. The aim of this study was to analyse the association between pain intensity and behaviour related factors before and two years after lumbar disc surgery. Further, the aim is to analyse the predictive value of these factors in relation to pain two years after surgery. The design is a longitudinal descriptive cohort trial where associations are analysed. Data were collected before and two years after surgery. Questionnaires were answered by 59 persons with lumbar disc herniation before surgery. As 20 of the responders had no pain two years postoperatively, these did not answer the questions related to behaviour related factors. Before surgery correlations were weak to moderate between most of the behaviour related factors and pain. Two years later pain correlated moderately and strongly to catastrophising, fear of movement, ability to decrease pain and pain control but not to self-statements. Conversely, leg pain in activity two years after surgery correlated with highly rated use of self-statements preoperatively. The results of the study say nothing about causal relationships but indicate that effective coping strategies can prevent the development of chronic pain, measured two years post surgery. Possibly, lower pain is easier to cope with, which could also explain the results.