Problemformulering och syfte: Att undersöka hur SVT följer sändningstillståndet genom att verka opartiskt. Detta genom att undersöka specifikt slutdebatterna inför riksdagsvalet mellan 2002 och 2018, utifrån att ge alla debattörer samma möjlighet till att föra sin talan. Undersökningens frågeställningar är därmed: I vilken utsträckning ger SVT alla partier lika mycket tid till att föra sin talan? Har partier gynnats eller missgynnats under slutdebatterna i form av tid? Hur har tidfördelningen mellan partierna förändrats över tid? Metod och material: Kvantitativ innehållsanalys av SVT:s slutdebatter 2002–2018. Huvudresultat: Tiden som varje debattör får till att föra sin talan skiljer sig åt. Till exempel är Socialdemokraterna det parti som genomsnittligen fått tala mest under slutdebatterna. Trots detta finns ingen uppenbar systematik som visar vilka partier som får tala mer, respektive mindre, även om det skiljer sig åt. Tack vare detta visar resultatet att SVT, mer eller mindre ger alla partiers debattörer samma möjlighet till att föra sin talan.

SVT arbetar inom public service-sfären och försöker efterfölja ett sändningstillstånd där objektivitet förespråkas. Under en längre period hade SVT monopol på TV-sändningar, men 1987 hävdes monopolet och konkurrerande nyhetsmedier gjorde entré på marknaden. Tidigare forskning visar att uppkomsten av konkurrerande nyhetsmedier på marknaden har förändrat sättet att producera nyhetsinslag. Nyhetsmediernas nyhetsinslag har gått mot en mer kommersiell utformning där syftet är att locka till sig tittare. SVT har följt denna trend trots att deras sändningstillstånd förespråkar neutralitet gentemot andra maktsfärer i samhället. Vad som inte framgått av tidigare forskning är om och hur bildsättningen i nyhetsinslagen förhåller sig till objektivitet kontra kommersialism efter avskaffandet av TV-monopolet. Då SVT behållit sitt sändningstillstånd kan det antas att de fortfarande anser sig vara objektiva i sitt bildberättande, men frågan är då om deras syn på objektivt bildberättande har förändrats? För att svara på detta genomfördes en kvalitativ bildanalys av åtta nyhetsinslag med temat katastrofrapportering. Fyra inslag som rapporterar om Tjernobylkatastrofen 1986 ställs mot fyra inslag om flodvågskatastrofen i Asien 2004. Den första katastrofen ägde rum före TVmonopolets avskaffande, och den andra efter. Bildberättandet i rapporteringen av katastroferna jämfördes sedan, för att fastslå om den senare katastrofen gestaltats mer kommersiellt än den tidigare. Uppsatsen diskuterar om och hur synen på objektivitet har förändrats hos SVT, och att objektivitet kan komma att fortsätta förändras mot ett mer kommersiellt håll. Studiens slutsats visar att bildberättandet i nyhetsinslagen över Tjernobylolyckan förhöll sig mer till objektivitet, medan nyhetsinslagen över flodvågskatastrofen i Asien lutade mot ett mer kommersiellt bildberättande. Mellan 1980-talets senare hälft och 2000-talets början hade klippbildernas roll förändrats. Den visuella information som tillsammans med reporterrösten till en början utgjorde vad som kan liknas vid bildsatt radio, hade under den senare perioden övergått i en katastroffilm, som underhöll publiken på ett sätt som liknar de kommersiella nyhetsinslagens utformning.

Den här studien undersöker hur journalister som arbetar på NRK Sápmi, SVT Sápmi och SR med inriktning på samiskt utbud upplever sina möjligheter att arbeta utifrån sändningstillstånd. Genom semistrukturerade intervjuer visar uppsatsen att det finns ekonomiska skillnader mellan redaktionerna som påverkar utbudet samt hur journalisterna arbetar med språket. Materialet från intervjuerna analyseras sedan utifrån kulturperspektivet, systemperspektivet och offentlighetsteorin. Studien undersöker även hur journalisterna arbetar med de samiska språken på respektive redaktion. Utifrån resultatet går det att se att det råder skillnader i journalisters möjligheter att arbeta med de samiska språken. Men det finns också likheter i hur journalisterna ser på sin roll gentemot samer vilket är något som upptäcktes under arbetets gång. Baserat på resultatet framgår det att de svenska och norska journalisterna ifrågasätter resursfördelningen för de samiska redaktionerna i Sverige. Den huvudsakliga slutsatsen som dras är att de olika redaktionerna har en gemensam agenda där journalisterna vill främja de samiska språken, kulturen och samhället.