I denna uppsats har det grundläggande ämnet varit risk och krishantering som teoretiska begrepp och även hur krishantering ser ut inom företaget Fritidsresor och inom Utrikesdepartementet. Denna granskning har även gjorts utifrån Tsunamikatastrofen som inträffade den 26 december 2004. Risk och krishantering fungerar som en mindre verksamhet inom det egna företaget som ska planera, kalkylera och komma upp med åtgärder som ska tas om en kris skulle inträffa. När tiderna förändrades genom modernitetens följder under 1900-talet fick människan friare tyglar att förflytta sig och de sociala relationerna splittrades och blev flyktigare. Människans starka släktband och vänskapsband utvidgades och var inte lika starka som tidigare och därför utvecklades tilliten från de sociala relationerna till de såkallade abstrakta systemen. De abstrakta systemen kom att utvecklas på en global skala under moderniteten och fick sin funktion som myndigheter eller sociala ordningar för vardaglig trygghet i våra samhällen. Tilliten som människor idag känner till de abstrakta systemen har att göra med deras expertis och kunskap inom områden som människan själv inte är så kunnig inom. De abstrakta systemen har kunskapen till att kalkylera och beräkna vinster och risker som kan ske och där igenom vinner de förtroende från människor. Detta blir även fallet för risk hantering och kris hantering inom företag. Det gäller att på något sätt beräkna och förutse vad som kan tänkas gå fel och hur man ska kunna arbeta för att reducera eller förhindra en situation. Samarbetet mellan resebolagen och Utrikesdepartementet har stärkts och idag arbetar de tillsammans för att säkra resandet för alla resenärer. Utrikesdepartementet fungerar som ett abstrakt system dit människor känner tillit då de lämnar Sverige. Då man genom både Utrikesdepartementet och Fritidsresor kan finna en krishantering bidrar det mer till förtroende hos det svenska folket. Under tiden av Tsunamin minskade däremot förtroendet hos Utrikesdepartementet tack vare allt prat om deras försenade beredskap. Deras krishantering kom inte igång i tid och detta sägs ha berott på bland annat en svårhanterlig katastrof som hade inblandade från hela världen. Utrikesdepartementet var inte beredda och hade svårt att se hur omfattande situationen var, lika så resebolagen. Men däremot ansågs resebolagen komma undan all kritik väldigt lindrigt. Utrikesdepartement, den thailändska regeringen, Fritidsresor, media och enskilt drabbade är olika intressenter som diskuterar eller fått kritik kring denna händelse och därför är åsikterna olika.

<p>I denna uppsats har det grundläggande ämnet varit risk och krishantering som teoretiska begrepp och även hur krishantering ser ut inom företaget Fritidsresor och inom Utrikesdepartementet. Denna granskning har även gjorts utifrån Tsunamikatastrofen som inträffade den 26 december 2004.</p><p>Risk och krishantering fungerar som en mindre verksamhet inom det egna företaget som ska planera, kalkylera och komma upp med åtgärder som ska tas om en kris skulle inträffa.</p><p>När tiderna förändrades genom modernitetens följder under 1900-talet fick människan friare tyglar att förflytta sig och de sociala relationerna splittrades och blev flyktigare. Människans starka släktband och vänskapsband utvidgades och var inte lika starka som tidigare och därför utvecklades tilliten från de sociala relationerna till de såkallade abstrakta systemen. De abstrakta systemen kom att utvecklas på en global skala under moderniteten och fick sin funktion som myndigheter eller sociala ordningar för vardaglig trygghet i våra samhällen. Tilliten som människor idag känner till de abstrakta systemen har att göra med deras expertis och kunskap inom områden som människan själv inte är så kunnig inom. De abstrakta systemen har kunskapen till att kalkylera och beräkna vinster och risker som kan ske och där igenom vinner de förtroende från människor. Detta blir även fallet för risk hantering och kris hantering inom företag. Det gäller att på något sätt beräkna och förutse vad som kan tänkas gå fel och hur man ska kunna arbeta för att reducera eller förhindra en situation.</p><p>Samarbetet mellan resebolagen och Utrikesdepartementet har stärkts och idag arbetar de tillsammans för att säkra resandet för alla resenärer. Utrikesdepartementet fungerar som ett abstrakt system dit människor känner tillit då de lämnar Sverige. Då man genom både Utrikesdepartementet och Fritidsresor kan finna en krishantering bidrar det mer till förtroende hos det svenska folket.</p><p>Under tiden av Tsunamin minskade däremot förtroendet hos Utrikesdepartementet tack vare allt prat om deras försenade beredskap. Deras krishantering kom inte igång i tid och detta sägs ha berott på bland annat en svårhanterlig katastrof som hade inblandade från hela världen. Utrikesdepartementet var inte beredda och hade svårt att se hur omfattande situationen var, lika så resebolagen. Men däremot ansågs resebolagen komma undan all kritik väldigt lindrigt. Utrikesdepartement, den thailändska regeringen, Fritidsresor, media och enskilt drabbade är olika intressenter som diskuterar eller fått kritik kring denna händelse och därför är åsikterna olika.</p>

SVT arbetar inom public service-sfären och försöker efterfölja ett sändningstillstånd där objektivitet förespråkas. Under en längre period hade SVT monopol på TV-sändningar, men 1987 hävdes monopolet och konkurrerande nyhetsmedier gjorde entré på marknaden. Tidigare forskning visar att uppkomsten av konkurrerande nyhetsmedier på marknaden har förändrat sättet att producera nyhetsinslag. Nyhetsmediernas nyhetsinslag har gått mot en mer kommersiell utformning där syftet är att locka till sig tittare. SVT har följt denna trend trots att deras sändningstillstånd förespråkar neutralitet gentemot andra maktsfärer i samhället. Vad som inte framgått av tidigare forskning är om och hur bildsättningen i nyhetsinslagen förhåller sig till objektivitet kontra kommersialism efter avskaffandet av TV-monopolet. Då SVT behållit sitt sändningstillstånd kan det antas att de fortfarande anser sig vara objektiva i sitt bildberättande, men frågan är då om deras syn på objektivt bildberättande har förändrats? För att svara på detta genomfördes en kvalitativ bildanalys av åtta nyhetsinslag med temat katastrofrapportering. Fyra inslag som rapporterar om Tjernobylkatastrofen 1986 ställs mot fyra inslag om flodvågskatastrofen i Asien 2004. Den första katastrofen ägde rum före TVmonopolets avskaffande, och den andra efter. Bildberättandet i rapporteringen av katastroferna jämfördes sedan, för att fastslå om den senare katastrofen gestaltats mer kommersiellt än den tidigare. Uppsatsen diskuterar om och hur synen på objektivitet har förändrats hos SVT, och att objektivitet kan komma att fortsätta förändras mot ett mer kommersiellt håll. Studiens slutsats visar att bildberättandet i nyhetsinslagen över Tjernobylolyckan förhöll sig mer till objektivitet, medan nyhetsinslagen över flodvågskatastrofen i Asien lutade mot ett mer kommersiellt bildberättande. Mellan 1980-talets senare hälft och 2000-talets början hade klippbildernas roll förändrats. Den visuella information som tillsammans med reporterrösten till en början utgjorde vad som kan liknas vid bildsatt radio, hade under den senare perioden övergått i en katastroffilm, som underhöll publiken på ett sätt som liknar de kommersiella nyhetsinslagens utformning.

<p>De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i.</p><p>Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna.</p><p>Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat.</p><p>Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.</p>

De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i. Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna. Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat. Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.

Frågan om och hur kriser leder till förändring är relativt outforskad, särskilt i en svensk kontext, men även inom internationell forskning som präglas av vitt skilda uppfattningar om relationen där emellan. För Sveriges del, väcks frågan till liv i samband med kriser som drabbar landet. Denna policyanalys av tre kriser som har inträffat under de senaste åren: tsunamin 2004, skogsbranden i Västmanland 2014 och skogsbränderna sommaren 2018, visar att samma brister med och kritik mot krishanteringssystemet, framför allt gällande dess decentraliserade karaktär som både står och faller med självständiga myndigheter och kommunalt självstyre, påträffades i respektive fall. Därutöver analyseras fallen som fokushändelser utifrån teori om agenda-setting. Hittills så är det bara tsunamin som genom ett öppet policyfönster har lett till förändring gällande systemets karaktär och gjort det lite mer centraliserat. Inget av skogsbrandsfallen gav samma resultat med förklaringen att policyfönstren stängdes. Andra typer av förändringar bekräftas dock i alla tre fall och därför kan det, i en svensk kontext, konstateras att kriser leder till förändring. Resultaten indikerar också att det svenska krishanteringssystemet, efter ytterligare kriser, troligen står inför en vändpunkt av centraliserande karaktär baserat på färdigställda lagförslag med syfte att åtgärda bristerna med det decentraliserade systemet.