Denna uppsats utgår från svensk krishantering av tre nationella kriser; Estoniakatastrofen, Flodvågskatastrofen och Flyktingkrisen . Syftet med arbetet är att ta reda på hur dessa kriser har format statens sätt att hantera kriser. Arbetet ämnar också att försöka skapa en förståelse för vad som händer i nationella organisationer när en kris inträffar. Arbetets har använt kvalitativ metod som går ut på att göra en jämförelse mellan de olika kriserna. I analysen presenteras svaren på frågeställningar, med ett antal olika exempel på policyförändringar som har skett, bl.a. inrättandet av ett krishanteringsorgan och skapandet av en ny myndighet. Analysen presenterar också en bild av varför kriser förändras, eller inte förändras, genom att titta på när s.k. policyfönster öppnas och stängs. Slutsatsen är att krishanteringen ständigt förändras, om än långsamt. Att vänta på att en ny kris ska inträffa för att förändra politiken går inte.

Frågan om och hur kriser leder till förändring är relativt outforskad, särskilt i en svensk kontext, men även inom internationell forskning som präglas av vitt skilda uppfattningar om relationen där emellan. För Sveriges del, väcks frågan till liv i samband med kriser som drabbar landet. Denna policyanalys av tre kriser som har inträffat under de senaste åren: tsunamin 2004, skogsbranden i Västmanland 2014 och skogsbränderna sommaren 2018, visar att samma brister med och kritik mot krishanteringssystemet, framför allt gällande dess decentraliserade karaktär som både står och faller med självständiga myndigheter och kommunalt självstyre, påträffades i respektive fall. Därutöver analyseras fallen som fokushändelser utifrån teori om agenda-setting. Hittills så är det bara tsunamin som genom ett öppet policyfönster har lett till förändring gällande systemets karaktär och gjort det lite mer centraliserat. Inget av skogsbrandsfallen gav samma resultat med förklaringen att policyfönstren stängdes. Andra typer av förändringar bekräftas dock i alla tre fall och därför kan det, i en svensk kontext, konstateras att kriser leder till förändring. Resultaten indikerar också att det svenska krishanteringssystemet, efter ytterligare kriser, troligen står inför en vändpunkt av centraliserande karaktär baserat på färdigställda lagförslag med syfte att åtgärda bristerna med det decentraliserade systemet.