At the UN Climate Change Conference in Cancun in 2010, all the industrialised countries committed to producing long-term national strategies to achieve low levels of greenhouse gas emissions. The aim was to meet the goal of reducing emissions by 80-95 per cent by 2050, in line with the two-degrees-goal. In February 2011, the European Commission presented a communication on a roadmap for the EU for moving to a competitive low-carbon economy in 2050. Sweden has actively supported the conclusions within the EU that countries should draw up their own roadmaps, but Sweden has not yet produced a national roadmap to 2050. This thesis examines why the Swedish government has not yet agreed on a low-carbon development strategy to 2050 in line with the agreement at the climate conference in Cancun 2010 and the directives from the European Commission. The purpose of this study is to examine why the investigation on a Swedish roadmap 2050 produced by the Swedish Environmental Protection Agency, never reached the political decision agenda, in the Swedish parliament. The objective of the study is achieved by applying the Multiple Streams Model, a theory on policy processes and agenda setting, on the case of the Swedish roadmap 2050. The study concludes that (1) the level of political consensus is too low, especially in terms of the basic assumptions that underlie the roadmap; and (2) the document produced by the Swedish Environmental Protection Agency was too weak to become a bill.

Denna uppsats utgår från svensk krishantering av tre nationella kriser; Estoniakatastrofen, Flodvågskatastrofen och Flyktingkrisen . Syftet med arbetet är att ta reda på hur dessa kriser har format statens sätt att hantera kriser. Arbetet ämnar också att försöka skapa en förståelse för vad som händer i nationella organisationer när en kris inträffar. Arbetets har använt kvalitativ metod som går ut på att göra en jämförelse mellan de olika kriserna. I analysen presenteras svaren på frågeställningar, med ett antal olika exempel på policyförändringar som har skett, bl.a. inrättandet av ett krishanteringsorgan och skapandet av en ny myndighet. Analysen presenterar också en bild av varför kriser förändras, eller inte förändras, genom att titta på när s.k. policyfönster öppnas och stängs. Slutsatsen är att krishanteringen ständigt förändras, om än långsamt. Att vänta på att en ny kris ska inträffa för att förändra politiken går inte.