This essay examines the intersection of Valerie Solanas' radical feminist manifesto, the S.C.U.M. (Society of Cutting Up Men) manifesto, and her attempted assassination of Andy Warhol in 1968, proposing that the latter can be understood as a sophisticated piece of performance art. Solanas' manifesto, penned in 1967, challenged societal norms, advocating for the overthrow of patriarchal structures. Through a lens of performativity theory, which emphasizes the performative nature of language and actions, this essay reinterprets Solanas' actions as deliberate expressions of her feminist beliefs. Tracing Solanas' life, from her early struggles to her involvement in the avant-garde art scene of New York City, highlighting her interactions with Warhol's Factory and her provocative works. Solanas' attempted assassination of Warhol, while initially perceived as a psychotic act, is reframed as a conscious enactment of her manifesto's principles, challenging dominant power dynamics. By reframing the assassination attempt as a form of performance art, this essay sheds new light on Solanas' legacy, emphasizing the transformative potential of art as a tool for social critique and change. / Denna uppsats undersöker skärningspunkten mellan Valerie Solanas radikalfeministiska S.C.U.M. (Society of Cutting Up Men) manifestet, och hennes försök att mörda Andy Warhol 1968. Undersökningen framhåller att det senare kan studeras som ett sofistikerat performanceverk. Solanas manifest utmanade rådande normer och förespråkade avskaffandet av patriarkala strukturer. Genom ett nyttjande av performativitetsteorin, som betonar den performativa naturen av språk och handlingar, omvärderar denna uppsats Solanas handlingar som medvetna uttryck för hennes feministiska övertygelser. Solanas försök att mörda Warhol, som vid sin tid uppfattades som en psykotisk handling, omvärderas i texten som en medveten förkroppsligande av hennes manifestets principer. Att omvärdera mordförsöket som en form av performancekonst, lyser texten ett nytt ljus på Solanas arv och betonar konstens transformerande potential som ett verktyg för social kritik och förändring.